Publicerat
Kategori: Novell

Utan titel [Id:8914]

Insikten

Det började vid foten av Nevado Auzangate, ungefär tio mil utanför Cuzco, Peru. Ja, egentligen började det flera år tidigare, men det slutade i alla fall på toppen av samma berg. Vi var en liten grupp turister i vilken min man, mina barn och jag utgjorde majoriteten. I dalen låg en by. Män, kvinnor och barn sprang omkring i sina färgglada dräkter. Det var tydligt att det var festligheter på gång.

Vi hade vandrat i två dagar, och var nu inne på den sista etappen. En paus nu vid en å intill byn i dalen, och sedan vidare ett par timmar. Den långa vandringen ingav en tillfredsställande känsla av fysisk utmattning, och jag var mäkta stolt över mina barn som inte hade gnällt alls under den senaste marschen. Samtidigt var det något som gnagde i mig. Jag hade hunnit sätta mig ner tillsammans med min familj för att packa upp matsäcken när det slog mig. Jag drog hastigt in luft i lungorna, reste mig upp och satte av i samma riktning som vi kommit. Min man och tre av mina barn följde i mina spår så gott de kunde.

Skam! Jag hade tappat bort något väldigt, väldigt viktigt. Var det ändå inte lite typiskt mig? Att tro sig kunna ta hand om något så skört, att stolt tuppa sig framför sina vänner över att ha vågat ta på sig ett sådant känsligt och värdefullt uppdrag, för att sedan helt tappa greppet om det? Folk hade varnat mig. ”Det kanske är lätt till en början, men efter några år kan det bli problematiskt”, ”Bara du är inställd på att det kommer motgångar, så går det nog bra”. ”Det allra svåraste blir att välja rätt tillfälle att tala om det.” Det var inte första gången jag hade tabbat mig. Varje gång kändes det på samma sätt. En känsla av nederlag, av skam som jäste upp inuti mig och färgade mina kinder röda. Vad skulle omgivningen tänka? Jag ökade alltjämt takten i jakten på det borttappade. Rädslan blev större för varje steg. Familjen flåsade en bit bakom mig.

Hur många gånger hade jag inte känt mig som en enda livslögn, en osanning i väntan på att bli uppdagad? Jag spelade mina roller bra, men hela tiden med en malande oro över att bli avslöjad för vad jag verkligen var. Det var ungefär som den gången jag hade suttit hela förmiddagen och surfat på nätet, jag hade läst alla tänkbara nättidningar, bokat biobiljetter till helgen, mejlat och letat efter matsalsmöbler på Tradera. På eftermiddagsrasten samma dag deklarerade chefen vinnaren av årets ”Bästa medarbetare” –pris. Jag hade vunnit.

Där! På toppen av berget. Familjen samlades, en nu komplett entitet. Den brådmogne tittade på mig och sa: ”Det är okej, jag har alltid vetat vem du är.” ”Och du”, svarade jag. Med stora, mörka ögon tittade han småleende upp på mig: ”Det är väl för min skull vi är här?”

Skriven av: Annelie

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan