Vacker död flicka

23:51. Inte kommit in i rytmen. Finner ingen ro. Varför vara så seriös? Varför vara känslig? Varför inte bara ge sig iväg mot de unga möjligheterna. Vinden slås hårt & aggressivt mot mitt ansikte, nästan som för att slita bort mig. Blottad och ensam står jag, omgiven av naturens kraft. Framför mig finner jag en outforskad värld av lättnad och bekymmerslöshet, en väldigt lockande väg. Bakom finns ett tomrum fyllt av ånger och mörker, där min andning sviker. Där väntar odjur och skuld som kastar sig över mig, som jagar mig och tränger sig in under ytan. Under fasaden som den perfekta flickan. En fasad pressad på ett fucked samhällssystem. En idealiskt skapad människa som drömmer sig bort längs horisonten. 23:57, ett stenkast ifrån en bättre plats - för så är det väl? Vad kan vara värre än det helvete som finns bakom mig? Än den brutala värld vi människor, även jag växer upp i. Det fanns inget annat än mörker, ett mörker där vad som helst kunde finnas. Förut brukade det finnas mer än bara mörker, mer än bara tomhet. Ungefär som att det brukade finnas mer av mig, mer än tomhet. Marken känns kall och hård, runt omkring ligger skärvor från spegeln som jag tidigare desperat tagit upp för att se vem jag blivit, vilket antagligen var orsaken till att den gick sönder.

Min bror och jag brukade sitta på dessa klippor, då livet kändes aningen ljusare. Hans klingande skratt och tillhörande gropar i kinderna, hans gröna fina ögon samt bruna lockiga hår, en bild jag aldrig kommer glömma. Framför en brasa satt vi med varsitt glas i handen, pratade om framtiden och hur skrämmande den kunde vara, samtidigt som det var något man såg fram emot. Nya kapitel här i livet. Hur våra val påverkar oss, och att en del av dem ger oss nycklar till dörrar vi kanske inte borde öppna.

Framför mig breder havet ut sig, redo för att välkomna mig. Ett plötsligt ösregn bryter igenom nattens oändliga tystnad. Vågorna slår (om möjligt) hårdare mot de vassa klipporna. Jag tar ett kliv framåt. Plockar upp en ensam skärva och håller den stadigt i högra handen. Först i höjd med mina ögon, som numera slutat fälla tårar. Istället möts jag av en tom blick med hopplöst gråa ögon. Jag sänker sedan handen, och omfamnar glasskärvan med all min kraft. Den välbekanta lukten av den råa men samtidigt varma röda vätska, rinner sakta längs min svaga handled. “Jag lever..”. Jag tar ännu ett steg, nästintill ut över klippans kant. Någon tar tag i min hand, jag blir rädd för att odjuret skulle ha kommit ikapp, men det känns skört och litet, men samtidigt väldigt stabil. Jag tittar upp till synen av en vacker skepnad - som långsamt klarnar till en kille. En kille med klargröna ögon, brunt lockigt hår och ett välbekant ansikte. Hans ögon var glada - som alltid, han sträckte sin beskyddande hand efter mig. Ivrigt vänder jag mig om för att få grepp om den verklighet jag hade saknat. I nästa sekund var han borta. Ersatt av en annan skepnad, en flicka vars stripiga hår slets runt i vinden, likt mitt eget. Hennes ögon var fyllda av sorg - och stod i identisk position som jag själv. Det tog en stund - “Den där flickan är ju jag”. Hon gick nonchalant ut mot kanten, förbi mig, skapt av denna grymma värld med en tom blick. Hon hoppade, precis som jag. Aldrig har stormande hav varit så vackert.

00:27, jag var säker, ljuset var just nu på väg mot mig, med en hastighet som snart inte skulle vara lika fridfull. Med döden i vitögat ägnade jag en sista tanke till min bror. Vi ses snart igen.

Blåst ersattes med en harmonisk stämma. Bekymmerslösheten kändes oerhört nära. Uppe på klippan sitter min döde bror, framför en brinnande eld. Här står jag, återförenad med min bästavän, bror och motivation. Odjuret verkar långt efter. Utan bekymmer och rädsla. 01:00, min rytm är tillbaka, hos mig - en vacker död flicka.

Hanna Lindholm

Hanna Lindholm är medlem sedan 2017 Hanna Lindholm har 1 publicerade verk