Vad är det som händer? Del 2

Benitta tog ett djupt andetag. Hon kände att hon höll på att gripas av panik.
Vad gjorde kistan här inne? Var den inte begravd för länge sen?
Benitta tog ett steg in i rummet. De ljusblåa väggarna var nu gråa och luften i rummet var kvävd.
Bortsett från kistan kunde man tro att rummet hade varit övergivet i flera år.
Men med den vackra guldkistan fick rummet glans.
Benitta tog ännu ett par steg tills hon stog brevid kistan.
Tanken på att hennes pappa kanske låg i den skrämde henne.
Hon sträckte ut handen och rörde vid det släta locket på kistan. Den var gjord av träd och den luktade gott.
Det kunde inte vara sant! Kistan hade varit begravd under gjord i 8 år, den kunde inte vara så här fin!
När ett rätt tyst men panikslaget bankande fick henne på andra tankar.
Hon lämnade rummet och gick ner till ytterdörren.
Men när hon öppnade den var ingen där.
Ännu ett bankande fick henne att stänga dörren och gå upp till övervåningen.
Kunde det vara nån på vinden?
Benitta klättrade uppför trappan till vinden och såg sig omkring.
Ingen var där och när ännu ett panikslaget bankande hördes förstog Benitta vad det var.
Nån trodde att hon skulle bli rädd!
Hon släckte lampan och rusade genast nerför trappan och in på sitt rum igen.
Hon öppnade fönstret och såg ut över gården.
Till Benittas förvåning såg hon ingen som skulle kunna misstänkas.
Bankningen som uppstog igen fick Benitta att rysa.
Hon hade haft fel hela tiden.
Det var ingen som knackade på dörren, det var ingen som var på vinden och ingen försökte busa med henne.
Det Benitta hörde kom från kistan.
Bankningarna blev högre och högre.
Benittas hjärta slog också högre och högre.
Det var som om allt blev stilla, det var bara Benitta och den som var i kistan som levde.
Ett skrik hördes och bankningarna slutade.
Benitta andades ut och fortsatt att lyssna på det som hände härnäst.
Förutom hennes eget hjärta kunde hon inte höra nåt.
Hon stängde fönstret och gick ut ur rummet.
Vilken fantasi hon hadde! Även om hon var fjorton betedde hon sig som en barnunge.
När Benitta kom till tröskeln stelnade hon till.
Hon såg kistan i vitögat.
Rörde sig inte locket?
Benitta snodde runt. Hon kunde se locket öppnas sakta, sakta, sakta.
När det slog i marken stirrade Benitta på kistan.
Tio sekunder dröjde innan hon såg en hand.
Till hennes lättnad såg det ut som en vanlig hand.
Benitta tog två steg mot kistan.
-Pappa...? Sa hon lite tveksamt. Pappa, är det du?
Yttligare tio sekunder dröjde innan svaret kom.
En stark röst som tillhörde en man svarade.
-Ja, Benitta. Det är jag.

Skriven av: Julia A - 07