Publicerat
Kategori: Novell

Vad försiktig med din önskan

Jag vill att allt ska bli som vanligt igen, jag vill att allt blir bra, jag önskar pappa gillade båda, jag vill att allt ska bli som vanligt igen...
När Charity Heavens vaknade låg det frost vid sidan av hennes kudde.
Tre sekunder senare kom hon ihåg sin önskan, som hon önskade varje kväll och varje morgon: Att inte vara pappa favorit längre.
Då sulle nog Siiri bli glad, Charitys fjortonåriga storasyster.
Fast å andra sidan skulle pappa aldrig byta favorit. Så Siiri hade ingen chans att känna sig glad.
Med en lätt suck steg tioåriga Charity upp ur sängen och gick fram till din dörr.
- God morgon, Siiri, sa hennes pappa.
Siiri svarade inte först, vilket inte förvånade Charity.
Pappa, Dolmer, brukade varken säga god morgon eller hej åt Siiri.
- Öh... God morgon?
Charity ryckte upp dörren och gick med snabba steg mot matsalen.
- God morgon pappa! sa hon så fort hon kom in. God morgon Sii.
Varken Siiri eller Dolmer svarade.
- Är det kul i skolan? frågade Dolmer.
Charity skulle öppna munnen för att svara men tvekade, Dolmer var vänd mot Siiri.
- Öh... Nej, jag hatar skolan, fortfarande.
Dolmer skrattade.
Sedan hände något Charity absolut inte väntade sig skulle hända, han kysste Siiri!
Siiri verkade chockad, tills hon började äta.
Resten av dagen gick medan Dolmer favoriserade sitt nya favoritbarn Siiri.
Han målade om hennes svarta rum - rosa, hon gick tv och volanggardiner.
Fast det gjorde å andra sidan inte Siiri glad.
Hon hatade rosa och gult och älskade svart.
- Ska vi på bio du och jag? frågade Dolmer sedan.
Han frågade självklart Siiri, och det var droppen.
Charity tappade sitt glas.
- Dumma flicka, sa Dolmer. Husarrest, i tre år.
Det var itne roligt när Siiri och Dolmer gick till bion och Chrity blev ensam.
'' Du har ändå husarrest, '' sade hennes pappa.
Tänk, i tre år skulle Charity få vara hemma.
Hon önskade att hon aldrig önskat att Dolmer skulle byta favoritbarn.
Det kanske var själviskt, men Dolmer hade aldrig i livet gett Siiri så här lång
hemarrest.
Högst i tre månader, och då hade Siiris värld rasat.
Ja, Dolmer var dubbelt så grymmare än vad han brukade, och mot sin gamla favoritbarn dessutom!
Charity önskade att det var som vanligt, Siiri kunde ju alltid hälsa på mamma, eftersom hon var mammas
favoritbarn, men det kunde inteCharity.
Siiri kunde visserligen träffa henne en gång i tre månader, och då hade
hennes värld rasat igen.
Charity skulle aldrig få träffa sin mamma, som inte ens gillade henne.
Jag har hemarrest i tre år, jag har hemarrest i tre år, tänkte Charity med stigande panik.
Ju mer hon tänkte på det, desdo mer panik fick hon, till sist låg hon bara där, avsvimmad.
När Dolmer och Siiri kom hem så fingrade Dolmer bara på Charity och suckade.
'' Hon kommer att frysa, fast det gör ingen, hon är dum i huvet som inte kan gå till sin
säng, och bortskämt, och otacksam. Kom Siiri, och hjälp mig laga mat.
Någonstans i sitt undermedvetna tyckte Siiri synd om henne.
Hon kanske önskar att det blir som vanlgit igen, tänkte Charitys undermedvetna. Så blir allt bra, ja, inte för Siiri, men för mig. Och Dolmer kanske vill ha båda till slut?
Charity tänkte samma tanke om och om igen, tills medvetandet slocknade helt.
Men så fort hon vaknade, låg hon i sin egen säng, med frost i sidan av kudden.
Tre sekunder senare kom hon ihåg sin önskan:
Jag vill att allt ska bli som vanligt igen, jag vill att allt blir bra, jag önskar pappa gillade båda, jag vill att allt ska bli som vanligt igen...

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 11 år

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck