Vad gör det om tusen år?

Precis som vanligt ringer klockan 06.00. Snoozeknappen är min bästa vän varje morgon.
Går upp klockan 08.00 och tänker att denna dagen kommer bli precis som alla andra.

Jag önskar att den där djävla Tomas kunde få leva en dag i mina skor. Då skulle han kanske förstå hur jag känner och mår pga honom. Att dagligen får stå ut med att få ett tjugotal glåpord (och skolböcker, mat osv.) kastat i ansiktet på en är inte så roligt. Jag vill dö.
Tomas är en idiot. På två sätt.

När jag gått upp gör jag mig i ordning för skolan, även kallat helvetet.
Det vill säga: jag klär på mig, fixar håret, sminkar mig och dricker en kopp kaffe för att vakna psykiskt. 08.45 går jag mot bussen som går två minuter senare. Varje morgon inbillar jag mig att jag ska hinna med bussen, men det gör jag aldrig. Får stå kvar och vänta på bussen i en kvart. Kommer en kvar försent till skolan. Men vad gör det om tusen år?
Anledningen till att jag inte börjar gå tidigare till bussen är nog helt enkelt för att jag inte orkar bry mig om sakar såsom att komma i tid till skolan.
Jag bryr mig bara om Tomas. Djävla Tomas.

Väl i skolan går jag direkt till mitt skåp. Låser in mina grejer och går iväg mot min första lektion, som börjat en kvart tidigare. Lärarna orkar inte skälla på mig längre. De vet att jag alltid kommer en kvart efter alla andra.
Jag sätter mig på min plats. Bredvid djävla Tomas. Jag vill inte sitta bredvid honom. Jag älsk... HATAR honom ju. Ja, jag hatar honom.

Det är samma sak varje dag. Efter första lektionen (och resten av dagen...) kommer Tomas gåendes efter mig och skriker ord såsom "djävla fjolla", "djävla äckel" och "djävla fetto". Jag blir inte förvånad om jag får en smörgås eller något annat ätligt kastat på mig.
Detta har pågått i två år. Mina två gymnasieår som jag hittills har hunnit gå.

Jag är 17 år. Går på Kunskapsgymnasiet, inriktning media, i Stockholm.
Jag hatar en person. En enda person i hela världen.
Han heter Tomas. Tomas Pañello. Han går i min klass. Är spansk. Har kastanjebruna ögon, korpsvart hår, kyssvänliga läppar, ett himmelskt vackert leende och är precis lagomt lång. En sådan person som alla skulle vilja kunna kalla sin egen alltså. Alla "tuffa" tjejer på skolan är galna i honom. Jag med. Dock inte på samma sätt som de tuffa tjejerna. De gillar honom, det gör inte jag.

Min bästa, och enda, vän Sarah tycker att jag ska konfrontera honom och berätta exakt vad jag tycker och känner. Jag har alltid svarat "Varför? Varför skulle han bry sig om vad jag tycker och känner?". Jag har alltid fått samma svar "Det är värt ett försök. Din situation kan knappast bli sämre än vad den redan är?". Imorse, någon gång mellan när jag sminkade mig och fixade håret, så bestämde jag det. Idag ska jag konfrontera honom. Nu är det dags.

Han hade gått förbi mig. Slapp matkastningen idag.
Tomas! skrek jag efter honom. - Fan, varför gjorde jag det. Nej. Nu kommer han mot mig. Fan. Fan. Fan.
- Vad vill du?
- Eh...
- Nå?
- Jag älskar dig Tomas. Mest av allt i hela världen.
Men... jag förstår inte varför du beter dig som du gör. Varför måste du vara så elak?
Total tystnad...
- Förlåt. Jag vet inte varför. Jag...
Folk stod nu runt omkring oss och glodde som de sett Påven ha sex eller något liknande.
- Du... vadå?
- Jag... jag älskar dig också, Sebastian.
... sa Tomas, och kysste mig. Inför en folksamling på säkert 50 pers. Var det sant? Ja.

Tomas var inte längre något idiot. Speciellt inte på två sätt.
Det var okej att jag älskade honom. Han var inte längre elak.
Skolan har förvandlas från helvetet till himlen.

Skriven av: theanimalinme