Vad kan vi glömma?

På den svarta skärmen dök plötsligt vit text upp.

“Anastasia Leonora Påsse.”

Ana förstod ingenting. Vid incheckningen hade hon uppgett ett falskt namn. Hur hade de fått reda på hennes riktiga?

“Var god och inta din plats.”

Den digitala skylten bytte från att identifiera henne till att ge henne samma instruktioner som alla andra hade.

“Inta din plats.”

Vem som än skrev det som syntes på skylten var tydligen inte på humör att vänta på att Anas nerver skulle lägga sig. Ana svalde hårt, och ställde sig på den svarta, kanske två kvadratmeter stora fyrkanten. Det var tydligen anledningen till valet av det vita golvet. Att den skulle bli lättare att se.

Direkt efter att hon ställt sig på den börjar fyrkanten steg mot taket där en lucka stor nog för henne att ta sig igenom dykt upp.

Salen var full av folk, men ingen stod nära scenen nog så att Ana, som av någon anledning var tvungen att slänga sina linser vid säkerhetskontrollen, skulle kunna se deras ansikten. De var bara suddiga kroppar, allihopa.

En person hon dock såg helt i klarhet var den gråhåriga mannen fem meter ifrån henne.

“God eftermiddag, unga fröken.”

Mannen pratade med en dialekt som Ana inte riktigt kunde placera. Var han från norrland, eller var han finsk?

“Kan du komma lite närmare?”

Ana gick med snabba steg mot mannen, och de burkar och den apparat som låg på det bord han stod vid.

“Öppna din hand,” sa han. Ana sträckte fram sin högra hand.

Mannen, som inte haft tid nog att presentera sig, öppnade en av de orangea behållarna, och lade två piller, ett rött och ett i en rosa nyans, i Anas öppna handflata.

“Svälj.”

“Båda två?”

Mannen nickade.

Ana gjorde som han sa. Hon hade ofta svårt att svälja tabletter, men dessa var så små smakade ingenting, att det gick.

“Ett, två, tre.” Gubben stampade med fötterna. När han kommit till tre vände han sig från henne, och mot bordet. Han måste ha startat maskinen, för ett klick hördes, och sedan startade ett dovt brummande.

“Sätt dig.”
Han drog ut en ihopfällbar pall från under bordet. När Ana satt sig, satte den gamla mannen fast något som såg ut som ett plåster på hennes panna.

Ännu ett klickande hördes, och plötsligt var Ana inte längre i rummet, med åskådarna och den underliga vetenskapsmannen.

Hon satt på en stol, bredvid en sjukhus säng. Hon hörde en låg, nästan viskande röst som hon kände igen som professorns, men Ana valde att ignorera den.

“Mamma.”

Den gamla kvinnan i sängen var blek, och hennes en gång tjocka, mörka hår var nu tunt och grått. Kvinnan blundade, och svarade självklart inte. Hon låg ju i en komma, och det här var ju ett minne. Hon kunde inte svara, för hon var inte verklig.

“Jag är så ledsen, för allt jag gjorde, och allt det jag sa. Jag menade inget av det, och du vet det, eller hur?”

Hon befinner sig i sitt eget huvud, det vet hon. Men det kunde hon inte bry sig mindre om.

“Jag var en dum, idiotisk liten tolvåring, och jag förstod inte hur sjuk du var.”

Ana sträcker sig efter sin mammas inte verkliga hand.

“Jag har ångrat det så många gånger, så många år.”
Professorns röst, som hon försökte tränga ut, började låta allt högre. Han tyckte att Ana tog för lång tid på sig.

“Jag saknar dig.”

Hon gav sin mor en puss på pannan, och reste sig sedan upp.

Ida B

Ibland skriver jag fem texter samtidigt och ibland tar jag en fem månaders paus. Det finns inget mellan ting. Du finner mig på twitter under namnet Ida_Bor_
Ida B är medlem sedan 2017 Ida B har 2 publicerade verk