Publicerat
Kategori: Novell

Vad närsynta öron hör.

Vad närsynta öron hör.

Jag blundar och tänker efter. Det här måste vara fjärde eller femte gången på bara några veckor som det händer. Jag sjunker ner på en bänk vid skåpet och tittar på mina darrande händer. Det är alltid exakt samma, först rädsla och trötthet, sedan panik och kaos. Ibland svimmar jag. Den här gången slapp jag i alla fall. Jag hade varit lite sen till matten och sprungit upp för alla trapporna. Jag hade precis hunnit fram till skåpet. Och nu sitter jag här med darrande händer och tårar som fastnat i halsen. Igen.
”Skärp dig Daniel!” Jag känner igen rösten i huvudet. ”Du kan inte sitta här hela dagen, ta böckerna nu och skynda dig till matten! Och säg inget till någon, fattar du, ingen får märka något!” Jag orkar inte ignorera rösten utan reser mig långsamt och börjar gå mot klassrummet. Jag släpps in, får en ilsken tillsägelse och sätter mig bredvid Jonte. Han iakttar mig noga men säger inget. Jag tittar rakt fram, ser Matte-Lennart rita fula siffror på tavlan, ser Maria räcka upp handen, ser Josse anteckna febrilt. Ser, men hör inget. Som om mina öron vore närsynta. Samtidigt känner jag lugnet komma, det där falska men ändå trygga lugnet. Känslan av att allt är över. Men det vet jag alltför väl att det inte är, så naiv är jag inte längre.

När lektionen är över reser jag mig och går ut först av alla. Slänger in böckerna i skåpet och är på väg att gå när Jonte ropar:
”Men vänta då, Daniel! Vart ska du?”
Jag rycker på axlarna.
”Ska du inte med till matsalen?”
”Det ska jag väl.”
Han skyndar ikapp och vi går mot matsalen. Vi säger inget på en lång stund, men till slut frågar han:
”Hur är det?”
”Bra” svarar jag rutinmässigt. Det är så man ska svara, man förväntas inte bryta ihop och snyfta ”Jag mår skitdåligt”. Det skulle ingen vilja höra. Förresten vet jag inte hur jag mår. Normalt? Det är inte så lätt att avgöra. Hur ska man må? Finns det någon EU-norm som talar om var gränsen för att må bra går? Jonte är knappast nöjd med svaret.
”Det verkar inte så.” säger han lite irriterat.
”Nähä.”
Jag tittar på mina händer. De har slutat darra för länge sen. Jag ser de tunna, blåa blodådrorna som delar sig och blir allt mindre ända tills de försvinner.
”Men , alltså, hur är det egentligen? Du ser inte direkt ut och må toppen.” Han låter lite orolig.
”Men måste man det då! Jag säger ju att det är bra!” Jag fräser mer än jag tänkt göra och ångrar mig genast. Jonte vill ju bara vara schyst. För första gången känner jag nån slags avlägsen längtan att berätta för honom, tala om hur det känns. Jag inbillar mig att han skulle förstå, att han skulle ge mig något otroligt klokt råd. Men det går snabbt över.
”Förlåt.” säger jag. Han får själv avgöra om ursäkten gäller mitt fräsande eller min oförmåga att berätta hur jag mår.

I matsalen råder ständigt kaos. Jag avskyr kaos, mina öron blir närsynta igen. Allt är bara slammer och skrik, det enda jag hör är rösten i huvudet.
”Kontroll, Daniel, kontroll...” väser den. ”Du fattar väl att kontroll är motsatsen till kaos?”
Jag tar en bit hårt bröd och sätter mig vid Jonte, Tilde och Annica. Tilde tittar skeptiskt på min macka.
”Äter du aldrig?” frågar hon.
”Det händer väl.” Jag ser hennes reaktion och tillägger hastigt:
”Jag är inte så hungrig.”
Annica sitter också och knaprar på en bit knäckebröd. Hon suckar uppgivet och tittar längtande på mig.
”Du har tur du!” säger hon och suckar igen. ”Jag har aldrig varit så hungrig i hela mitt liv.”
Jonte ser ut som ett stort blankt frågetecken.
”Så varför äter du bara lite torrt knäckebröd?”
Hon himlar med ögonen och suckar igen.
”Jag måste i alla fall gå ner några kilo till skolavslutningen, annars kommer jag se ut som värsta korven i den där klänningen, eller hur Tilde?”
”Äh, lägg av! Den är skitsnygg på dig, precis din färg också. Dessutom ska man inte behöva väga trettiofem kilo för att bli accepterad, eller hur? Är du inte feminist, eller?”
”Du är bra som du är.” mumlar Jonte och blir knallröd i ansiktet. Han vänder sig snabbt till mig. ”Det är fest hos Josse i kväll, du hänger väl med?” frågar han.
Jag rycker på axlarna. Det var evigheter sen jag var på fest. Vet inte riktigt om jag vill, men vad skulle jag annars göra? Sitta hemma som vanligt? Antagligen har jag ingen anledning att slippa.
”Visst!” säger jag och pressar fram ett litet leende. Jag börjar må illa, vill ut. Reser mig upp för snabbt och vinglar till. Tar tag i stolen för att inte ramla. De andra reser sig också och vi går ut. Jag försöker andas lugnt och kontrollerat. Lyckas nästan.

Efter lunch har vi svenska. Det är skönt, då behöver man bara sitta och låtsas läsa i en bok. Stirra på sidorna och byta blad lite då och då. Sitta och tänka utan att bli störd av någon. Så länge jag kan hålla tankarna på kaos borta är allt lugnt. Så länge allt är lugnt har jag kontroll. Men vad gör jag när jag förlorar den? För någon gång kommer isen jag står på att brista, det är jag övertygad om. Jag blir alldeles kall i hjärtat. Det får inte hända! Jag måste ha kontroll! Orden känns bekanta. Min inre röst tar över mer och mer av mina tankar. Men jag kämpar inte längre emot, det var länge sen jag gav upp. Jag gör som den säger. Jag har kontroll nu.

När skolan är slut hänger jag med Jonte till parken vid skolan. Det är vår nu, gräset börjar bli grönt och träden har fått blad. Solen är varm men jag är kall, jag behåller min stora huvtröja på. Vi ligger i gräset och tittar på skrattande människor som passerar förbi. Det är som om tjocka jackor och mössor stänger inne alla känslor och så fort våren kommer kastar man av sig kläderna och blir kär, lycklig, galen eller deprimerad. Jag har alltid hatat våren, det är då kaoset kommer.
”Om ditt liv var en låt, vilken skulle det vara då?” frågar Jonte plötsligt.
Jag rycker lite på axlarna.
”Vet inte, menar du vilken det är mest likt eller vilken jag skulle vilja att det var?”
”Den det är mest likt!”
”‘Suicidal Dream’ , kanske.”
Han ser riktigt orolig ut och jag ler för att visa att jag bara skämtade. Men jag är lite osäker själv, jag vet inte var det kom ifrån och vad jag eventuellt menade. Men det var nog bara ett skämt. Jag fryser.
”Du då?”
”‘I will survive’” säger Jonte och ler svagt.
”Varför då?”
”För att jag klarar mig.”
Det kan i och för sig stämma. Det är alltid Jonte som trasslar till saker och får problem, men det fixar sig liksom ändå. Hur blir man sån? Undrar om han vet själv. Han hoppar upp från gräset, ställer sig på kanten till fontänen och börjar sjunga:
”‘At first I was afraid, I was petrified. Kept thinkin´ I could never live without you by my side...’”
Folk stannar till, skrattar, pekar eller muttrar ilsket. Han kan inte alla orden i texten och efter en stund hoppar han ner och lägger sig igen.
”Jag klarar mig! Jag behöver ingen tjej, för jag älskar mig själv!” säger han lyckligt.
”Har du sagt det till Annica?”
”Jag sa inte att jag inte vill ha nån tjej, bara att jag inte behöver nån! Det är skillnad.”
Jag är tvungen att hålla med, det är en viss skillnad. Önskar att jag kunde vara som Jonte ibland.

När jag kommer hem står morsan i hallen med ‘bråttom’ skrivet i ögonen och väskor i händerna.
”Var har du varit, vet du vad klockan är? Varför har du inte mobilen med dig, vi kom ju överens om att du skulle vara hemma med Hannes och Carin ikväll! Ska det vara så svårt att hjälpa till lite när jag nu för en gångs skull ska bort?”
Jag skäms lite, jag borde inte glömt att morsan ska på konferens. Men hon verkar inte så arg och efter att ha pussat Carin och sagt hejdå ordentligt kommer hon äntligen iväg. Kvar i hallen står jag och mina syskon. Jag värmer maten som morsan gjort. Medan Hannes och Carin äter ringer jag till Jonte för att tala om att jag inte kan komma på festen. Jag har ju faktiskt lovat att passa mina småsyskon. Han verkar inte imponerad av min fina bortförklaring.
”Men, alltså, det är ingen sån fest! Mer typ myskväll! Och din brorsa är ju ändå tolv, de klarar sig väl själva ett par timmar.”
Jag funderar över vad jag ska säga för att få slippa. Jag tittar på mig själv i spegeln, men hittar inget vettigt svar i min spegelbild. Till sist går jag med på att komma, men säger att jag inte tänker stanna så länge. Vi lägger på men jag fortsätter glo på bilden i spegeln. Det var ett tag sen sist. Mitt hår är ganska långt nu och jag stryker en slinga ur ögat. Händerna är bleka och tunna. Jag studerar de små blodådrorna, sedan blundar jag. Vill inte se.

När Jonte och jag ringer på hos Josse ångrar jag mig. Vad har jag här att göra, varför kan jag inte få sitta hemma och glo på TV? Vi går in. Det är massor med folk. Nästan alla sitter och snackar lugnt. Musiken hörs bara lite i bakgrunden. Det finns ingen anledning till panik. Tilde kommer fram, tiden liksom flyter fram, jag står med ett glas i handen och snackar. Dricker inget, vill ha kontrollen och lugnet kvar. Det kan ha gått timmar, men allt bara flyter, Tilde ler och tar mig i handen, leder mig ifrån det stora rummet, längre och längre bort. Jag ser allt tydligt, men hör suddigt. Inser att vi är ensamma i det lilla kalla rummet. Hon pratar, men mina öron har slutat fungera. Jag ser hennes läppar formulera standardfrågan, ser henne rynka pannan och fråga hur jag mår. Men jag kan inte komma på något lämpligt svar. Så blir jag yr. Känner rädslan komma krypande. Nej! Jag vill inte ha något kaos, vill inte svimma igen.
”Kontroll, Daniel, kontroll!”
Rösten låter nästan hånfull. Jag kan inte stanna längre, måste ut. Mumlar något åt Tilde och rusar iväg. Springer hela vägen hem, uppför trapporna och in i lägenheten. Sjunker ner på sängen, skakar och fryser. Hannes och Carin verkar ha lagt sig, det är nog ganska sent. Det snurrar som i en karusell, jag är helt klart på väg att ramla av. Jag vet inte hur mycket tid som går innan det till sist lugnar ner sig och jag somnar, men det känns som en evighet av panik.

Bara när jag drömmer känner jag att jag riktigt lever. Då är det ingen som styr mig, jag är fri att göra vad jag vill. Jag drömmer om att flyga, att känna hur vinden tar tag i mig, lyfter mig tills jag svävar omkring av egen kraft. Mina drömmar känns verkligare än allt annat och vissa nätter vaknar jag och undrar vad som egentligen är mitt riktiga liv. Har jag något?

Hela helgen sitter jag inomhus. Jonte ringer, men jag säger att jag är sjuk. Han undrar vad som hände på festen men jag säger inget. Jag känner inte för att berätta att jag är en socialt handikappad idiot som bara sårar människor. Jag sätter på stereon så högt att ljudet fyller allt som är tomt i mig. Ackorden, melodierna, rösterna som skriker av ångest, de förstår mig, hjälper mig att hålla skenet uppe ytterligare en dag. Snart är det måndag och jag sitter längst bak i klassrummet igen. Matten är lika seg som vanligt, men jag försöker verkligen koncentrera mig på siffrorna i boken. Jag måste lära mig det här snart, provet är om en vecka. Klassrummet är iskallt och mina naglar börjar bli blå. Hur kan en solig dag i början av maj vara så kall?

Lektionen tar slut och alla skyndar iväg för att hinna byta om till idrotten. Jag är inte med den här veckan heller, säger att jag är förkyld. Det har jag varit sen i höstas, men nu har det börjat bli värre igen. Läraren tittar skeptiskt på mig.
”Hur länge har du varit förkyld egentligen? Du borde nog låta skolsyster ta en titt på det där.” säger hon.
Jag nickar och sätter mig ned för att titta på när alla andra i klassen spelar fotboll. Nej, inte riktigt alla. Jonte har glömt kläder och sätter sig bredvid mig. Han säger inget, men frågan hänger i luften. För att slippa bli den som tvingas ljuga frågar jag:
”Hur är det?”
”Rätt ok.” svarar han.
”Hade du kul i fredags?”
Han tittar på mig en lång stund. Jag ser något svart blänka till i hans ögon.
”Jag hade skitkul. Stannade hela natten. Missade träningen i lördags, så nu är jag petad från matchen nästa helg. Och matchen efter det. Men jag hade skitkul.”
”Annica?”
Han skakar på huvudet och mumlar:
”Det är slut.”
Jag känner mig som en idiot, jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet ju hur mycket Annica betyder för honom, oavsett vad han säger. Jag frågar inte vad som hände eller varför, jag säger ingenting.
Jonte brukar alltid vara en clown som lyser upp folks humör, så därför märks det så jävla tydligt att han är ledsen. Hela veckan går klassen omkring och tjurar, de flesta vet inte ens varför. Dagarna släpar sig fram, det här är den längsta veckan på länge. Det börjar bli varmare ute, folk lämnar sina jackor hemma. Men jag fryser fortfarande, ingen sol kan värma min kalla kropp.

Det är natt och jag får äntligen flyga. Högt upp i luften svävar jag och tittar ner på världen jag lämnat. Jag har lyckats bli helt tyngdlös, helt fri och med total kontroll. Inga moln skymmer sikten, allt är klart och rent. Men alla drömmar tar slut. Jag vaknar på fredagsmorgonen och känner mig konstigt tom. Jag hör ett ringande ljud i öronen och kroppen är så trött att den knappt lyder. All tyngdlöshet är borta och jag väger tusen ton. Inget går ihop, allt är förvirrat.

Jag duschar, klär på mig och går till skolan. Halvsover mig igenom de första lektionerna. Släpar mig ut ur klassrummet och inser att jag har bråttom till matten. Springer så fort jag kan uppför trapporna, ignorerar yrseln. Kommer fram till skåpet, tar upp nycklarna. Då kommer det. Kaoset. Det är som om jag sugs in i ett enormt svart hål, jag orkar inte längre. Allt jag försökt kontrollera bort sköljer över mig med enorm kraft, tömmer mitt huvud på blod, slår undan mina ben. Svimmar.

Fryser så att tänderna skakar. Vill inte vakna, vill bort, vill sova. Allt är suddigt. Känner vagt igen mig, ligger i skolsysters rum. Ser människor stå bredvid mig. Orkar ingenting. Ser dem prata men hör inget.
”Du förlorade, Daniel! Du tappade kontrollen, det får aldrig hända igen! Du vill väl inte att kaoset ska komma tillbaka?”
Orkar inte bry mig. Orkar ingenting. Tiden flyter förbi, men jag befinner mig i dvala. Märker att saker händer, men förstår ingenting. Skiter fullständigt i vad som sker. Det är kallt.

Det luktar sjukhus. Morsan är där. Allvarliga människor, med allvarliga röster. Hör ord, men kan inte få något sammanhang. Sjuk. 47 kilo. Allvarligt. Prata. Äta. Sjukdom. Sjuk. Jag förstår att tiden går, men jag märker det inte. Allt bara flyter fram. Kan inte äta och definitivt inte prata. Jag har inga ord, så vad skulle jag säga?

Går till skolan. Alla vet redan. Jag behöver inte låtsas må bra längre, jag är sjuk. Är med Jonte och Tilde, behöver inte säga någonting och de tvingar mig inte. De förstår inte och låtsas inte göra det heller. Vi pratar om läxor, prov och skolavslutningen och jag är tacksam för att de inte ställer några frågor. Alla andra tittar på mig som om jag vore ett ufo, men vänder genast bort blicken när jag ser åt deras håll. Jag hör hur de pratar när de tror att jag inte hör.
”Daniel? Det förstod man ju nästan, han är ju skitsmal!”
”Vadå ätstörningar, är han bög, eller? Det är väl bara tjejer som får sånt?”
Men jag bryr mig inte. Varför skulle jag? Efter några dagar tystnar de och sedan hittar de roligare saker att snacka om. Lärarna behandlar mig som luft. Pratar inte med mig och bryr sig inte om jag kommer sent eller skolkar. Jag är ju sjuk. Det är skönt att inte behöva ljuga hela tiden.

Hemma är det värre. Morsan försöker allt. Pratar, ber, skäller. Det är så jobbigt att göra henne besviken, men jag kan ju inte! Hon är ledsen och jag vet inte vad jag ska göra. Säga förlåt? För vadå? Vi sitter vid bordet och glor på varandra. Varför kan hon inte bara lämna mig i fred? Mina närsynta öron hör bara den allra närmaste rösten, den i mitt huvud.
”Du är så nära att lyckas nu, ge inte upp! Du vill väl inte ha tillbaks kaoset?”
Det räcker för att jag ska orka några dagar till. Jag är ju nära att lyckas. Med vad vet jag inte, orkar inte tänka på det. Vet bara att det blir bättre då, när jag lyckats kommer jag inte vara sjuk längre, då kommer jag att få tillbaks det där jag tappade när jag blev sjuk. Kontrollen. Allt kommer att bli bra.

Den förvissningen gör mig lugnare. Med Tilde och Jonte kan jag till och med le utan att ljuga. Vi sitter i parken och tränar inför årets sista tyskaprov.
”Den här grammatiken är ett skämt!” säger Tilde uppgivet.
”Ett väldigt dåligt skämt dessutom.” suckar Jonte.
Vi ger upp efter någon halvtimme och börjar prata om annat istället. Om sommarjobb, om fotbolls-VM, om TV. Om allt sånt som inte betyder något alls egentligen. Så blir det tyst. Jag tittar ner i gräset.
”Mår du bättre nu?” frågar Tilde tyst och tveksamt.
Jag tänker efter. Trots att mörkret i mig är större än någonsin vet jag att det snart tar slut. Jag nickar långsamt utan att titta upp. Jag känner att hon ler lite. Gärna för mig, det är skönt att veta att jag inte bara sårar alla. Vi pratar inte så mycket mer, återgår till tyskan och sedan åker vi hem.

Jag leker lite med Carin när jag kommer hem. Det var länge sen sist och hon verkar överlycklig. Varför kan inte jag få vara sju år? Varför måste jag vara sjutton år och sjuk? Carin ger mig en teckning hon ritat i skolan. En stor blomma och en prickig häst. Hon gillar hästar, Carin. När morsan kommer hem sitter vi och tittar på TV. Hon går till köket för att börja med maten. Lukten av stekt kött får mig att må illa. Jag reser mig upp, går ut i hallen och sätter på mig skorna. Går till köket.
”Jag går ut en stund.”
”Du får vänta, vi ska äta snart!”
”Jag kommer om en kvart!”
Hon hinner inte säga något mer. Jag går snabbt ut, tar med mig min Walkman. Jag kommer ut på gatan, sätter på så hög volym jag klarar av, sen går jag med snabba steg bort från huset. Jag vet inte vart jag är på väg och jag bryr mig inte. Vet bara att jag måste bort. Går förbi skolan, ner mot parken, sedan bort mot badet. Hela tiden med musiken i öronen. Så högt som möjligt, ändå lyckas jag inte överrösta min inre röst.
”Det är inte långt borta nu! Du klarar det! Ha kontroll så är det snart över!”
Jag går fortare. Längtar så att det nästan gör ont. Längtar efter att få flyga, vara tyngdlös, ha kontroll. Bli fri. Jag börjar gå hemåt, det är sent. Går direkt till mitt rum och stänger dörren. Ignorerar morsans röst. Lägger mig på sängen och blundar. Jag är sjuk.

Jag förstår vad jag måste göra för att bli fri. Egentligen har jag väl vetat om det ganska länge men inte vågat tänka tanken. Nu vågar jag det och jag blir inte rädd. Det är snarare som ett stort lugn. Jag förstår vad rösten hela tiden försökt tala om för mig. Jag förstår att det bara finns ett sätt att ta kontrollen och jag ska göra det. Jag har bestämt mig nu. Jag orkar inte fortsätta så här. Det ska ta slut. Jag ska göra slut på det. Så fort som möjligt. Hinner inte tänka mer än så innan jag somnar. Är så trött att jag inte tror att jag någonsin ska vakna. Men jag sover oroligt och drömlöst och vaknar efter någon timme.

Jag ser varenda skugga i rummet, jag hör varenda ljud i lägenheten. Om mina öron en gång var närsynta har de skaffat kontaktlinser nu. Jag reser mig ur sängen, går ut i hallen och ställer mig framför spegeln. Ser vad mina klara ögon aldrig velat se. Ser mina smala armar, mina revben, mina ihåliga kinder. Det ser otäckt ut. Jag fryser så att tänderna skallrar högt. Först nu märker jag att huvudet känns alldeles tomt. Ingen röst finns där för att tala om vad jag ska göra.

Ser på mig själv igen, min hud är kritvit, men inuti är allt svart. All min trygghet och kontroll är borta. All min säkerhet och förvissning om att allt ska ta slut har försvinnit. Jag har inte längre någon fasad att gömma mig bakom, ingen möjlighet att ljuga för mig själv. Jag blundar. Förstår att det är nu det riktiga helvetet börjar. Jag kan aldrig mer ha kontroll. Öppnar ögonen försiktigt. Jag ser mitt ansikte i spegeln. Jag är sjuk nu, men jag ska bli frisk.

I will survive.

Skriven av: Ana L

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan