Vad ska jag kalla det?

Tunn och genomskinlig kände hon isg när hon med sina bara fötter gick tre snabba steg och släckte lampan och stängde dörren.
Hon lade sig i sängen, men kände hon någonting?
Hon slöt ögonen, det var ingen skola och klockan var åtta på kvällen, eller halvåtta.
Hon kände sig trött, hur mycket hon än sov blev hon bara tröttare för var dag.
Hon hörde halvkväda ljud från rummet intill och kurade ihop sig där hon låg.
- Är huset hemsökt av spöken? var frågan hon frågade sig själv.

När hon igen vaknade gick hon med lätta steg på bara fötter till köket.
Inget hördes, allt var tomt.
Hon fick tårar i öognen.
Hur skulle hon ta sig igwnom detta?
Hon gick fram till brödrosten och rostade bröd som hade varit framdukade.
Exakt varför hon var här visste hon inte.
Hon ficki sig brödet på några sekunder men kände sig olidligt tom i magen, hon var otroligt tösrstig och det hjälpte inte med vatten.
Det gurglade inte trevligt i hennes mage som det borde vara.... Hon var annorlunda på ett skrämmande sätt.

När hon gick in i vardagsrummet hörde hon en hög snyftning, men ingen var där, ingen bodde med henne där.
Hon tittade på ett gammalt foto av sig själv när hon var tio år.
- Jag ÄR tio år, viskade hon.
Hon dansade runt rummet med sin vackra drag.
Det mörka håret föt bakom hennes rygg medan hon sjönk ner i soffan... igenom. Bara fanns där.
Hon svalde hårt, vad var livet egentligen?
Hade hon någonsin haft ett liv, och i så fall, hur länge hade det tagit?
Hon kände ingen glädje av sitt liv längre.
Hon önskade att hon kunde gå till nöjsfältet, det var en önskan som var vanligt, men inte mitt i vintern.
Hon var där med alla andra, i sitt minne.
Hon fantiserade att huset var alldeles tomt, hon var i sin ro, bara med sig själv.
Hennes fi9ngrar var för svaga för att trycka ner knappen på¨fjärkontrollen.
Hon bara log för sig själv och satte sig i en jooga ställning.
Hon kände bara ett litet kick och så satt hon där och tänkte som om hon läste en bok.
Vetemjöl och ägg, sa en röst inne i hennes huvud. Är vad du bhöver, älskling....
Kurade ihop sig till en liten boll och andades svalt.
Det var mitt i Vintern, men fönsten var dammiga och det var kvävt inne i rummet.
Och fuktigt, tänkte hon.
Det var som om tankarna var ihåliga. Hon visste inte vad hon skulle göra.
Leave the life.... orden ringde i hennes öron och hon blev plötsligt vettskrämd.
Hon tassade in på sitt rum, när hon hörde det braka ut.
Ett fasansfullt gråt, men hon kände sig trygg i sin säng, hon brukade höra sånt.
Det var sånt som hörde till henens spöken, de grät och snyftade lite väl ofta.
Det spökar, tänkte hon. Det spökar här i huset, jag måste flytta.

En dag som var värre än någonsin, direkt när hon vaknade hördes det gråt.
Men den här gången hörde hon röster också.
- Jag vet inte hur länge till jag klarar det här, Trygge! sa en kvinnröst. Det är ju hemskt!
De vilar inte i frid, tänkte hon och stirrade stint på dörren. Och jag vill hjälpa, men jag kan inte. De är spöken, det spökar i detta hus!
Men hon kunde inte låta bli att höra till diskussionen.
- Snart ska vi lämna det här, Clarice. Oroa dig inte.
- Men Angela.... Men min Angel.... Min vackra ängel.
- Det finnt ingen ängel, sa manrösten som nyss pratat. Det finns ingenting. Dags att ge sig av?
- Nej, jag ska vänta på henne, väste kvinnan. Hon dog i detta hus och måste ha stannat kvar, jag känner det!
Hon ryggade bakåt, kvinnan Clarice och Trygge var hennes föräldrar?
Plötsligt mindes hon hur hon dött, hennes pappas våldsamma insats.
Det var hon som spökade, inte de!
Plötsligt förstod Angela varför hon dröjt sig kvar.
I två år hade hon oh hennes föräldrar väntat, nu skulle hon äntligen in i rummet.
När hon sparkat upp den stod de och stirrade på varandra ett tag.
Det är försent för oss, tänkte hon. Men vi klan leva lyckliga nån annanstans.
-Angel, viskade Clarice. Kom hit va?
Det gjorde hon.
Där stod familjen som snart skulle dö ut, dottern til spöke och föräldrarna som just nu höll på att lämna världen.
Tillsammans skulle de dansa ut och leva... Men hur gick allt detta egentligen till?

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 10 år. Samma som vanligt...