Våga Chansa!

- Fan Jessie! Det är så typiskt dig att avboka i sista minuten! Nu sitter jag här själv! Jag frustade argt och min blick for runt i mitt stökiga rum.
- Men snälla Paloma… Viktor åker iväg på måndag igen och är borta i fem veckor, gnydde Jessie i telefonen.
- Men du kunde ju ha sagt till tidigare. Nu kommer jag få sitta själv denna fredagen med!
- Snälla du! Var inte arg… jag lovar att jag ska gottgöra dig. Snälla, snälla, snälla du..! jag utgav en djup suck, för att verkligen visa att jag var arg och besviken.
- Jaja. Det är lugnt. Nu ska jag ner och hyra en snyftare, köpa tonvis med godis och riktigt tycka synd om mig själv. Hälsa och krama Viktor.
- Jag lovar! Pusshej.
- Pusshej. Jag lade ifrån mig telefonen på mitt sängbord och reste mig från sängen. Jag bytte från mjukisbyxor till jeans. Det var helt tyst och stilla i lägenheten. Mamma och pappa hade åkt iväg med husvagnen, bara för helgen, och tagit mina två småsyskon med sig. Det var bara jag och vår gråa skogskatt Lion hemma. Jag tog mina nycklar och min plånbok och gick ut. När jag kom ut genom porten möttes jag av en grå himmel och kalla isande vindar. Ett duggande regn letade sig innanför kragen på jackan, jag virade halsduken tätare om halsen och styrde stegen mot videobutiken. Efter ungefär tio minuter i regnet var jag äntligen framme och jag steg glatt in i värmen. Jag gick direkt fram till ”Nyheterna” och ögnade igenom titlarna. Förutom jag så var där en liten tjej som plockade ihop en påse med blandgodis. Jag hittade en skräckfilm och en romantisk komedi och kunde inte bestämma mig för vilken, så jag tog båda. Jag lade filmerna under armen och började plocka ihop blandgodis. Påsen blev snabbt tung och efter att ha gått två varv bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag gick till kassan och lade upp sakerna på disken. Jag tog upp min plånbok och skulle precis räcka fram mitt id-kort, när jag tittade in ett par varma gröna ögon. Jag stelnade till och fick tunghäfta.
- Id-kort tack, sa han och tittade frågande på mig. Jag upptäckte att jag stod och gapade och stängde munnen snabbt och sträckte fram mitt id-kort. Jag tittade sedan snabbt ner på mina händer.
- Varsågod, sa han och gav tillbaka mitt id-kort.
- Tack, mumlade jag och tog emot kortet utan att titta på honom.
- ”House of wax” är rätt bra, men ganska läskig, sa han. Jag tittade chockat på honom.
- Ja, men jag är rätt så tuff, så jag ska nog klara mig.
- Ja, annars har du väl alltid någon där som kan skydda dig, sa han och blinkade.
- Nej, jag ska faktiskt titta på filmerna själv.
- Oj, du var mig en modig en… jag nickade.
- Det blir 103kr tack, sa han och jag gav honom pengar.
- 7kr tillbaka då, han gav mig växelpengarna och stoppade ner filmerna och godiset i en påse. Jag tog påsen och skulle gå men han höll fortfarande kvar.
- Om du vill så kan jag göra dig sällskap så slipper du titta själv. Jag slutar om en halvtimme.
- Öh… jag vet inte…
- Nä, det är klart. Jag är ju bara en främling från videobutiken. Jag kom på ett ordspråk som min mamma hade sagt vid något tillfälle där hemma vid matbordet. Otur att jag inte lyssnat så noga, men jag kom i alla fall ihåg vad det var för ett. Smid medan järnet är varmt. Jag skulle minsann ta chansen nu, han verkade ju faktiskt trevlig.
- Men okej… jag kommer hit om en halvtimme då… sa jag och log generat och blygt.
- Nja… jag vill nog hem om och byta om först.
- Okej…
- Ska vi säga här utanför om en timme?
- Okej! Han släppte taget om min påse och jag gick.
- Vi ses sen, Paloma, sa han precis när jag gick ut genom dörren. Jag skyndade på stegen och nästan sprang hem. När jag kom hem sparkade jag snabbt av mig skorna och hängde av mig jackan. Jag kastade påsen i soffan och ryckte åt mig telefonen. Jag slog snabbt Jessies nummer.
- Freja.
- Hejsan, det är Paloma. Är Jessica hemma?
- Nej, tyvärr. Hon gick för fem minuter sen.
- Okej, men då provar jag hennes mobil.
- Ja, gör det. Hejdå.
- Hejdå. Jag lade på luren och tog tre djupa andetag, sen slog jag Jessies mobilnummer. Hon svarade efter tre signaler.
- Jessie.
- Hej! Nästan skrek jag.
- Hej…
- Vet du vad? Vet du vad?? Vet… du… vad?!
- Nej…
- Jag var nere och hyrde film och i kassan stod en jättesöt kille med väldigt fina gröna ögon. Och han och jag ska se på film tillsammans! Vi ska träffas utanför videobutiken om tre kvart, hasplade jag ur mig.
- Ska du verkligen träffa en helt främmande kille och ta med honom hem till dig och titta på film med honom?
- Ja.
- Hem till dig? När du är ensam hemma?
- Ja?
- Okej, jag ringer om två timmar, svarar du inte då så ringer jag polisen!
- Måste du vara så paranoid?
- Ja, någon av oss måste ju vara det!
- Okej, men ring om två timmar då, svarar jag inte så ring polisen.
- Ja, bra. Vi hörs sen. Puss hej.
- Puss hej. Jag lade på och satt sedan och stirrade rakt ut i luften i soffan.
- Shit, jag måste städa! Utbrast jag. Jag sprang snabbt in i mammas och pappas sovrum och drog fram dammsugaren. Jag dammsög golvet i mitt rum och i vardagsrummet. Jag plockade undan min lillasysters barbiedockor som låg spridda i vardagsrummet och snubblade nästan på min lillebrors brandbil. Jag svor för mig själv och sparkade in den i hans rum. Jag satte mig sedan i soffan och drog ett djupt andetag. Jag tittade på klockan och såg att jag skulle träffa… jösses, jag visste ju inte ens vad han hette! Jag skyndade mig ut i hallen och drog på mig skor och jacka och gick sedan ut. När jag kom ut från porten slog regnet hårt mot mitt ansikte. Jag huttrade medan jag gick mot videobutiken. Ju närmre jag kom desto saktare gick jag. När jag kom fram sneglade jag försiktigt in genom fönstret för att se om han stod där inne, men det gjorde han inte. Jag satte mig på trappan utanför och väntade. Jag väntade och väntade men han dök inte upp. Jag tittade på klockan och såg att jag suttit där i en kvart. Då såg jag ett gäng killar komma och jag kände mig ganska dum där jag satt så jag reste på mig och gick inte istället. När gänget gick förbi fönstret såg jag ett välbekant ansikte. Killen som jag skulle träffat för en kvart sedan gick och skrattade med sina kompisar.
- ...så jag sa att vi skulle träffas här utanför en halvtimme efter jag slutat. Och hon var helt till sig. Hans kompisar började skratta och han stämde in i skrattet. Jag kände mig jättedum. När jag var säker på att de var borta gick jag ut och sprang hemåt. När jag väl var hemma kastade jag mig på soffan och jag kände tårarna rinna ner för kinderna. Hur kunde jag vara så korkad? Jag tänkte aldrig lyssna på mamma och hennes dumma ordspråk igen!

Skriven av: Caroline