Vägen hem

Solen strålade över kyrkan som stod mitt i den lilla byn där Johanna bodde. Johanna var på väg hem från skolan. Med tunga steg gick hon genom den lilla skogen som var en genväg hem till det lilla hus som hennes mamma hyrde. Tankarna vandrade iväg på saker som hänt under dagen. Varje dag var den samma som dagen innan. Varför var hon tvungen att flytta från Stockholm till den här lilla byhålan som Gud glömt i alla sin iver att skapa världen? Här fanns inga som helst vettiga personer att umgås med. Man förstod ju inte ens vad de sa. Johanna hatade sina föräldrar för att de tvingat henne hatt flytta hit. Hon sparkade arg på en grankotte som låg på stigen. Kotten flög i väg med en väldigt fart och skrämde en massa fåglar på flykt när den sedan landade mot en vildhallonbuske. Johanna såg att det fanns mogna hallon på några grenar. Hennes magra hand sträckte sig mot de röda bären. Med flinka fingrar smulade hon sönder hallonen som hon alltid gjorde för hon ville försäkra sig om att det inte fanns några insekter i de söta bären. Några hade maskar i sig så dessa kastade hon bort, de andra stoppade hon girigt i munnen. Johanna älskade solmogna hallon, de var så söta och man kunde nästan känna smaken av solen som värmt dem. Hon plockade några flera som hon återigen smulade sönder. Dessa var helt fria från maskar och hon stoppade dem ivrigt i munnen. Hon svängde upp mot elljusspåret för att snart vara framme vid det lilla vita huset. Hon visste att hennes mamma skulle vara hemma, långt inne så visste hon att hon skulle råka i ännu ett gräl med modern. Det tillhörde ju vardagen numera att Johanna och hennes mamma skrek på varandra. Johanna ville verkligen inte höra vad mamman hade att säga för Johanna var av den åsikten att mammor fattade ingenting och de hade ingen förståelse för vad en tonårsflicka gick igenom. Speciellt inte Johanna som var från stora staden och var tvungen att flytta till en liten håla på några hundra invånare. Det hade föga betydelse att Johannas mormor bodde i samma by.
- Den supkärringen, tänkte Johanna och tog upp en sten och kastade iväg den. Stenen studsade mot några träd innan den landade framför hennes fötter igen. Hon tog sats och sparkade iväg den på nytt. Johanna hade svårt att förstå varför hennes mormor tog till alkoholen varje storhelg så som påsk, midsommar och jul. Förstod inte mormor att det förstörde för resten av familjen varje gång hon ringde och anklagade Johannas mamma och Johanna själv för att vara ansvarig för morfaderns död. Johanna skakade sitt huvud, så de röda lockarna såg ut som en man runt det magra ansiktet, när minnesbilderna dök upp. Hennes morfar hade ju gått bort året innan hon själv föddes, hur kunde hon då vara ansvarig för hans död? Johanna visste ju att hennes morfar gått bort, alldeles för tidigt, av den anledningen att han inte skötte sin diabetes. Det kunde ju då vara rent omöjligt för både Johanna och hennes mamma att behöva bära det ansvaret för morfaderns bortgång.
- Men varför förstod inte mormor det, undrade Johanna tyst för sig själv. Hela Johannas kroppshållning förändrades ju närmare sitt hus hon kom. Hon ville inte gå hem, hon önskade att hon kunde sätta sig på en sten i skogen och bara tyna bort. Den här, till synes, vackra dagen skulle snart bytas mot slamrande dörrar och hårda ord riktade mot mamman eller storasystern. Johanna hyste sådant agg mot sin två år äldre syster. Det förekom rivalitet mellan systrarna som Johanna inte riktigt förstod vart ifrån den kom. Om Johanna gjorde någonting, det spelade egentligen inte någon roll vad det var, så var systern där och klagade på att Johanna gjorde någonting fel. I systerns ögon så var nog Johanna den mest värdelösa personen som någonsin vandrat på Guds vackra jord. Systern nöjde sig inte bara med att förstöra hennes självförtroende utan med bråken så följde slag från hennes syster. Visst kunde Johanna vara retsam, men hon slog aldrig. Det är ingenting som man kan beskylla systern för, hon tog till knytnävar alldeles för ofta. Johanna mindes också en gång när de bott i Stockholm att systern hade varit arg på deras mamma och Johanna hade varit i vägen för kylskåpet. Systern hade då tagit ett stadigt tag om Johannas bakhuvud och med en sådan kraft tryckt ner huvudet mot benen. Eftersom Johanna ville skydda sig mot systerns slag så kröp hon ihop och det resulterade att systern knäckte Johannas näsben mot hennes knä. Johanna hade extremt dåligt självförtroende, dels på grund av att systern tryckte ner henne och bara hittade fel på Johanna och dels för att Johannas klasskompisar gjorde allt för att sopa undan varje litet försök för Johanna att få en trygg tillvaro. I denna lilla glesbygdsskola så var Johanna ensam flicka bland fem andra pojkar. Alla med olika livsöden och de hade fått för sig att Johanna var deras hackkyckling. Lärarna försvarade dessa pojkar med fraser så som:
- De har det inte så lätt, man måste ha lite överseende med dessa.
Johanna blev tokig varje gång hon fick höra dessa ord från sina lärare. Varför skulle hon behöva stå ut med fula ord och gliringar varje dag bara för att två av pojkarna förlorat sina mödrar, en i självmord och den andra i cancer. Den tredje pojken var fosterhemsplacerad hos sin mormor och morfar, den fjärde pojken hade förlorat sin pappa i sjukdom och den femte pojken bodde tillsammans med båda sina föräldrar. Vad var det i dessa livsöden som gav dem rätt att ge sig på och förstöra för en flicka?
Johanna satte sig ner på en stor mossklädd sten i närheten av sitt hem och funderade på saker som hänt under dagen i skolan. Hennes huvudvärk hade kommit tillbaka, hon ville inte gå hem. Hennes tankar om att försvinna från jorden kom tillbaka, hon såg verkligen ingen anledning till att forsätta att plågas så här. Var det inte pojkarna i skolan som tryckte ner hennes livsglädje så var det faktum att mamman och systern hela tiden var på henne och bråkade och skrek.
- Jag vill ha tillbaka pappa, tänkte Johanna när hon satt där på stenen och rev sönder den gröna mossan. Varför var inte hennes pappa här? Det var ju det som var Johannas högsta önskan, att få tillbaka sin pappa. Johannas föräldrar hade flyttat ifrån varandra och hade tankar på att skiljas. Pappan träffade sällan sina barn, och Johanna led oerhört. Tårarna hade börjat trilla ner för flickans magra ansikte, och hon strök sina röda lockar från ögonen. Livet hade redan varit så kännbart för den här sexton åriga flickan som ingenting hellre ville bli älskad för den hon verkligen var. Det hade väl inte varit så svårt tyckte Johanna som i samma sekund reste sig upp från stenen. Hon borstade av sig mossan som hade legat sönderriven i hennes knä. Flickan rättade till tröjan, torkade tårarna och tog ett djupt andetag. Juniluften fyllde hennes lungor, Johanna gick med bestämda steg de få metrarna hem till sin mamma. Den beniga handen darrade och hon undrade hur länge det skulle dröja den här dagen innan bråket var i full gång. Hennes darrande hand tryckte ner handtaget på den slitna dörren. Johanna mindes att den behövt färg sedan länge, den gröna färgen hade släppt på flera ställen. Hon öppnade dörren och sa med darrig röst
- Jag är hemma nu!

Skriven av: Helle74