Publicerat
Kategori: Novell

Vägen ut

Kap1
Det är tyst och lugnt nu, barnen har somnat för natten och jag hinner börja planera uppgifterna inför morgondagen innan Mr Tyrann kommer hem. Det är mycket som ska göras tills imorgon så jag hoppas verkligen allt har gått bra på jobbet för Sivert idag. Han avskyr sitt arbete, men gör inget åt det. Han är sådan, min Sivert. Han bara klagar på saker och ting, men han gör inget åt det. Har allt gått bra är han på bra humör och kvällen blir lugn, har det inte gått bra blir det inget roligt.
Nu kommer han. Bilen rullar in på gårdsplanen. Det knyter sig i magen på mig redan innan han kommit in. Varför blir jag så orolig direkt, varför låter jag honom påverka mig så. Har jag tur har allt gått bra idag och han är på bra humör.
Dörren öppnas. Ropar han ”Hej, hur är det min vän” vet jag att han är på bra humör. Jag blundar hårt och knyter tummarna. Hoppas, hoppas…
Inget hörs, det är helt tyst, inte ett ord säger han. Skit också, då är det kört. Dags att förbereda kroppen för ännu en attack. Varför kan han inte bara byta jobb om han vantrivs så? Det kan inte bara vara jobbet som gör honom så arg, det måste finnas fler orsaker.
Han går ner för trappen, mot mitt kontor. Stegen är dova och tunga, han är verkligen på dåligt humör. Stegen närmar sig mitt lilla kontor. Tänk om jag bara kunde blunda, knäppa med fingrarna och wops, så skulle jag försvinna härifrån.
En kort stund ställer han sig bara i dörröppningen och stirrar på mig. Jag väntar spänt. Jag vänder huvudet sakta om och försöker så så lugn ut som möjligt.

- Hej, hur har du haft det idag då, frågar jag så varmt jag kan i hopp om att min röst ska göra honom på bättre humör.
- Hur faan tror du, jävla skitjobb. Jag säger snart upp mig och blir arbetslös, svarar han och fortsätter sedan med det traditionella påhoppet.
- Alla kan inte ha ett lika bra och roligt arbete som du, somliga av oss måste ta hand om skiten, medan andra roar sig på arbetstid. Det blir bra när jag blir arbetslös, då kan jag kolla upp vad faan du egentligen gör på ditt jobb.
Jag vet inte hur många gånger vi ältat det här fram och tillbaka, men jag känner starkt att jag inte orkar gå igenom det ikväll igen. Det slutar ändå alltid på samma sätt och jag får försöka dölja alla blåmärken dagen efter. Jag tror nog flera vet om vad som pågår, men ingen vill lägga sig i andras liv. I småsamhällen är alla noga med att alla familjeangelägenheter ska hållas inom familjen. Grannar orkar inte göra sig besväret.
Jag stänger av datorn och reser mig sakta upp. Jag hoppas verkligen inte att han ser hur rädd jag är för att han ska slå till mig. Jag tvingar fram det gulligaste leende jag kan frambringa, klappar honom på magen och säger:
- Kom så går vi upp. Jag sätter på lite te och så tittar vi på filmen som börjar strax. Jag kan göra färdigt jobbet imorgon. Jag går förbi honom, utan att vänta på något svar. När jag går upp för källartrappen hör jag hur han kommer strax bakom mig. Stegen är inte lika tunga nu, så jag har lyckats köpa mig en liten tidsfrist. Bara att hoppas att han somnar framför tven när han druckit upp teet. Jag vet inte hur jag ska parera hans agritioner, de blossar upp så snabbt. Det räcker med ett felbetonat ord, så kan det vara kört.
Vi sätter oss framför tven och jag serverar honom lite te och ler. Då tittar Sivert på mig. Han ser inte arg ut längre, han har fått den andra hemska blicken, som jag inte kan värja mig mot. Nu vet jag att jag kanske klarar mig från att få en rak höger, däremot kommer jag inte undan hans sexdrifter. Han har nämligen två sätt att avreagera sig på: slå eller lätta på trycket. Vad ska man välja, pest eller kolira? Jag låtsas att jag inte ser blicken, utan börjar prata om filmen istället i hopp om att han ska fixera sin uppmärksamhet mot den. Sådan tur har jag naturligtvis inte.
Sivert reser sig snabbt upp från fotöljen och kommer fram till soffan. Han trycker ner mig så jag blir halvliggandes, sedan börjar han slita i tröjan så jag tror armarna ska gå av på mig. Han säger till mig att hålla käft och ta av mig kläderna istället.

- Vänta lite älskling säger jag så milt jag kan. Jag blöder igen så vi kan inte göra något ikväll.
Jag hinner inte reagera, slaget kommer så snabbt att jag inte ens hinner ducka utan hans knytnäve träffar rakt över vänster kind. Ohhh, vad det svider. Jag känner hur tårarna stiger ur ögonen, men jag försöker stolt blinka bort dem. Då drar han ner sina byxor till knäna och sätter sig i soffan och sliter tag i håret på mig.
- Sug av mig då, det är det enda du duger till fräser han samanbitet. Han tar tag i håret på mig och trycker ner mitt huvud mellan sina ben och jag gör allt för att hålla tårarna och kväljningarn borta.
När han är klar puttar mig bakåt och går upp och lägger sig. Jag slår huvudet i bordskanten, men märker det inte ens. Jag rusar upp och in på toaletten. Hur länge jag kräks har jag inte en aning om. Jag känner mig så trött och nedtryckt. Kan inte detta dygn ta slut snart? Jag tömmer halva tandkrämstuben på tandborsten och sätter mig i duchen och bortstar hela munnen. Jag duchar säkert över en timme, men känner mig fortfarande smutsig. Det hjälper inte att borsta kroppen heller. Inget hjälper längre, jag vill bara bort.


Jag går upp i min dotters rum och lägger mig för att sova brevid henne. Sista natten i helvetets hus, gud vad skönt. Imorgon är det över! Jag hade tur i oturen. Sivert kunde ha sett att jag packat alla våra kläder och gömt dem i garaget, hade han sett det hade jag inte klarat mig undan så lätt ikväll.
Imorgon flyttar jag och barnen. Jag har pratat med mäklaren, huset går ut på försäljning i övermorgon och imorgon kommer Sivert att få stå till svars för allt han utsatt mig för. Imorgon kommer kommer han att häktas för fysiskt och psykiskt lidande. Nu har jag allt på band och han kan inte komma undan denna gång.
Imorgon!

Kap 2
Morgondagen gryr. Klockan ringer som vanligt. Fast idag är det inte som vanligt. Idag är början på resten av mitt liv och det kommer att bli annorlunda.
Jag går upp och klär på barnen och för att ta dem till dagis. Sivert kommer ner och säger hejdå till dem. Det är så konstigt. Han är så gullig mot barnen, de har aldrig sett hur han behandlar mig. De avgudar sin far, medan jag ser honom som ett monster. Hur kunde det bli så här, när började han förändras eller har han alltid varit sådan, fast jag inte märkte det?
Jag tar med barnen till dagis och säger att jag kommer tre timmar tidigare idag. Jag har tagit ledigt från arbetet så vi hinner få ut allt ur huset innan Sivert kommer hem från jobbet inatt. När jag lämnat barnen åker jag ner till Soc så de kan koppla in polisen om jag inte får ensam vårdnad och besöksförbud, sedan åker jag ner till polisen och ger dem en kopia på bandet jag spelat in. Som vanligt jobbar Berta där, han är så jobbig!
- Vill du att jag ska tro på att Sivert gjort dig något illa? Han är den snällaste människa som finns, säger Berta.
- Här har du, jag visste att du inte skulle tro mig, svarar jag och räcker honom en kopia på bandet. - Jag kräver att jag får besöksförbud på honom, annars vänder jag mig till krim istället för dig.
Berta tar surt emot bandet och mumlar att han ska hämta några papper. Jag får vänta en kvart, sedan kommer han tillbaka och fyller i blanketterna.
- Vart ska du flytta? Jag antar att du ordnat en ny bostad, säger han.
- Ja, men du får inte min nya adress, jag vet att du inte kommer att hålla den hemlig, svarar jag.
När jag är klar åker jag hem. Flyttbilen står redan på gården och väntar på mig. Sivert har hunnit åka, skönt. Jag går ut och hälsar på flyttkarlarna. De är trevliga. Fast det är karlar alltid innan man lär känna dem. Jag visar dem vad som ska med från huset sedan går jag ut i garaget för att hämta kartongerna med kläder. Jag börjar stapla fram allting mot garageporten så flyttkarlarna bara kan lasta in det i lastbilen.
Plötsligt drar någon tag i håret på mig och kastar in mig i väggen.
- Trodde du att du kunde fly från mig din lilla slyna? Efter allt jag gjort för dig?
- Förbannade Berta, han ringde dig, gjorde han inte?
- Klart han gjorde, det gäller att skaffa sig kontakter på rätt ställe, svarar han spydigt.
- Nu går vi in och du säger till att du ångrat dig och inte vill flytta.
- Nej, det säger jag inte, du har inte rätt att behandla mig som du gör. Jag tänker flytta. Polisen har bevis nu, så du kommer inte undan.
- Menar du det här, säger Sivert hånfullt och tar fram bandet. Sedan slår han till mig med bandet rakt över ansiktet, kastar iväg bandet så det går sönder mot garageväggen och börjar slå mig allt vad han orkar. Jag klarar inte av att hålla mig stående. Jag försöker parera med händerna ömsom över ansikte, ömsom över bröstet, när han går till attack. Inget hjälper. Tillslut ligger jag på golvet med Sivert sittandes på mig. Han är ursinnig, det lyser svart ur ögonen på honom och han bara slår. Han ser inte ens vart han slår utan händerna flyger genom luften.
Det gör inte ont längre, jag känner inte slagen fast jag vet att han sitter på mig och slår. Jag känner inte ens blodet som rinner ner från ansiktet. Jag hör sirener långt bort, men orkar inte göra något mer.
- Vad ljust det är, var är jag någonstans? Hela kroppen pulserar, det gör ont överallt. Paniken stiger i kroppen och jag börjar fäkta med armarna för att skydda mig och ber att Sivert ska sluta.
- Så ja, ta det lugnt, det är ingen fara längre. Du är på lassarettet och dina barn är hos farmor och farfar. Sivert kan inte komma åt dig längre. Ta det bara lugnt och försök vila upp dig.
- Vad hände, frågar jag medan jag försökte lokalisera mig.
- Flyttkarlarna kom ut i garaget och fick bort Sivert från dig. De ringde ambulans och polis. Du var avsvimmad när ambulansen kom.
- Vad är klockan, hur länge har jag varit här?
- Du kom in igår förmiddag. Det är onsdag eftermiddag nu.
- Berta talade om för Sivert vad jag skulle göra så jag har inga bevis kvar.
- Det gör inget, det behövs inte längre. De har bevis så det räcker och blir över ändå och Berta har också erkänt att han kännt till hela historien sedan tidigare, men han hade inte trott det var så allvarligt.
– Försök vila en stund, läkaren kommer in och pratar med dig senare, sedan vill polisen höra dig när du orkar.

Skriven av: maddew

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck