Vagnarna

I det lilla gula uthuset på Strandvägen i Hjo hängde en trasig tenntermometer på väggen ovanför snickarbänken. Kalle, en nöjd kund, tyckte, att eftersom den var så gammal, passade den bra i Lucas gamla snickarverkstad med anor från 1800-talet. Lucas, med gott hjärta, ville inte vara otacksam och tog snällt emot den trasiga termometern. Att göra folk ledsna var emot Lucas alla principer, så att såra Kalle med ett nej tack, var inget alternativ. Designern hade säkert lagt ner mycket arbete på alla slingrande vinrankor och vindruvor som bil-dade en vacker överdel på den annars anspråkslösa underde-len. Det röda kvicksilvret fungerade inte som det skulle, istäl-let för att visa vilken grad det var, visade den två röda marke-ringar, på helt olika ställen. En låg alltid på åtta grader och den andra på arton. Tre gånger tänkte Lucas kasta den men varje gång ångrade han sig.
Fredagen den nionde juli var en av årets varmaste dagar. Vis-serligen var det inte första gången en värmebölja slog till men just denna dag påverkades kvicksilvret av värmen. Det sam-lade sig sakta till en sammanhängande röd strimma som till slut stannade på tjugofem grader. Termometern visade rätt temperatur för första gången på många år.

Lucas, som var en ung, tillbakadragen man, tittade nyfiket på tre fnittrande, unga tjejer som försökte byta till baddräkt un-der sina handdukar. Lucas var redan klar med sitt dopp. En sommarrutin han hade – ett snabbt bad varje dag efter jobbet. Grubblerierna satte fart igen, åldern tog sig fram för fort. Tjugonio år. Han var bekymrad, tankarna på att inte hitta någon tjej som det skulle fungera med malde för ofta. Klum-pen i magen var svårare att få bort för varje gång han satsade fel men Sofia, som han träffat i några veckor, var inte som hans tidigare flickvänner. Hennes positiva, naturliga och okomplicerade sätt gjorde att hoppet försiktigt spirade igen. Två vattumän – det borde fungera. Han torkade av bröstet och sitt svartfärgade hår innan han vände hemåt med långa, raska steg, handduken låg slarvigt slängd över axlarna. Vatt-net droppade fortfarande från badshortsen när han kom in på gården men så fort de landade på stenplattorna torkade de direkt, av värmen. Grinden åkte upp igen så han vände till-baka och stannade till några sekunder med blicken riktad på sjön. Vilken kväll! Vätterns vattenyta låg blank som en spegel men alla insåg att det var en stor risk att lugnet skulle ta slut. De mäktiga stackmolnen hade växt snabbt i storlek, under den sena eftermiddagen och utan tvekan skulle de leverera ett rejält åskväder. Lucas blickade mot den mörka himlen i syd-väst innan han gick in. Han log. Åskväder var pampiga sam-tidigt som de var skrämmande. Kombinationen kittlade. Han missade aldrig ett rejält åskväder, helst satt han ute i en skyd-dad vrå och njöt av mullret, blixtarna och ösregnet som smattrade mot alla tak. Förväntansfull fortsatte han in för att byta om.

På köksbordet låg dagens tidning vars framsida presenterade en generös bild av en stor, överviktig man med ett brett smil. ”Kyrkoherde Lars-Göran Hallberg övervakar arbetet på kyr-kogården. Hjo får nu en minneshörna för kremerade. De nio gravstenarna på den gamla kyrkogården vid kyrkan, som stått på sina platser sedan artonhundratalet är borttagna och har ersatts av en berså med blomrabatter och soffor. Enhets lo-kalpolitiker försökte envist stoppa projektet men utan fram-gång. Anna Andersson, ordförande i lokalavdelningen i En-het: ”Vi bör sluta med att kremera människor och ha humana begravningar istället. Våra kroppar ska skyddas tills alla cel-ler är döda. Enhet verkar för att alla ska få Martinuskistor istället. Krematoriet borde rivas och kyrkogården skulle varit kvar som den var.” Hallberg å sin sida menar att ”vi kan inte spara på allt gammalt, stan ska utvecklas. Vi måste se framåt.”

I en faktaruta vid sidan om artikeln fanns ett utdrag ur Marti-nus Livets Bog, sidan presenterade också en lista på namnen på sex vars gravstenar tagits bort, bredvid namnen fanns yrken och dödsorsakerna namngivna.

Nils Pettersson,
Arbetskarl, mässling
Maria Christina Andersdotter, barnsäng
Carl Johan Blomkvist,
Snickare, hängning
Augusta Falk, vattusot
Johan Fredrik Alvin,
Sjöman, venerisk
Peter Petersson,
Bagare, nervfeber


I snickarboden, glänste snickerimaskinerna välpolerade, bandsågen, svarven från femtiotalet och borrmaskinen på stativ verkade alla vänta på att sättas igång. Att snickra var ett sommarnöje eftersom boden inte var vinterbonad och Lucas stortrivdes vid den gamla snickarbänken. Han var övertygad om att den stått där ända sedan huset byggdes, 1840. Utan att vara pedant kändes det viktigt att ha ordning på verktygen, det satt i ryggmärgen, trots att hans ordningssinne inte var särskilt utpräglat för övrigt. Små svarta skyltar med gul text satt över krokarna och visade de olika verktygens platser.
Sommardagens värme tillsammans med tystnaden gjorde luften i uthuset varm, tung och syrefattig men när kyrkklock-an vid torget slog det avslutande sjätte slaget sjönk tempera-turen en grad vilket var helt naturligt i kvällningen. Efter yt-terligare en minut sjönk den ännu en grad. I hörnet vid dörren tittade en mus vaksamt fram bakom ett par skor, den vädrade med nosen högt och de små morrhåren vippade i takt med vädrandet. Temperaturen sjönk ytterligare och en svagt, vä-sande vissling bröt tystnaden. Musen ilade snabbt mot dörren och pressade sig ut genom springan mellan den bågnade dör-ren och dörrkarmen. Temperaturen sjönk stadigt, grad efter grad, i allt makligare takt till ackompanjemanget av det dova visslandet. Termometern stannade på fem grader. I hörnet, där musen kom ifrån, stod en gammal, sliten jutesäck som Lucas hittat på soptippen dagen innan. Den handvävda, lilla, smala säcken var smutsig och sliten med mörka och ljusa partier. Nu för tiden fanns inte sådana säckar att köpa. Öpp-ningens väv var nött och fransig och för att försluta säcken användes ett mörkt jutesnöre som var trätt genom hål i väven. I vartannat hål gick en snodd in, i vartannat ut men säcken var inte helt försluten utan halvöppen eftersom snöret bara var åtdraget en aning. Musen med sina skarpa ögon kanske hade sett att väven på säcken långsamt rörde sig, mycket långsamt, knappt synligt. In – ut, in – ut med knappt hörbara väsningar verkade säcken ”andas” ansträngt.

Telefonen ringde när Lucas klev ut över tröskeln för sin snickarstund. Nej, inte nu. Men signalen var lockande, Sofias melodi var svår att motstå.
– Hej, sa han med ett leende och stannade på trappan,
– Hej, svarade Sofia, det hördes att hon också log. Rösten var mjuk och kvinnlig. Är du hemma?
– Ja visst men jag har lite bråttom, kan jag ringa senare? Är på väg ut i snickarboden, jag är så sugen på att kolla rull-brädorna men vad fan!
– Vad är det? Vad händer?
– En mus smet ut vid dörren i snickarboden. Jäklar vad snabb han var. Brukar möss vara inne så här års?
– Inte en aning. Antagligen, eftersom du såg den. Kan jag komma förbi en sväng innan jag åker till jobbet?
– Nej, nu kommer en till, vad är det här?
– En till vad?
– En mus.
Han tittade på dörren till boden och undrade om det skulle komma fler. Hur många möss är det där inne? Han kliade sitt huvud.
– Kan jag komma förbi? försökte hon igen, jag mår inte bra. Huvudvärken är så jobbig. Jag hatar huvudvärk.
– Du borde gå till doktorn, det kan inte vara bra att gå om-kring med huvudvärk hela tiden, tänk om det är något allvar-ligt, sa han omtänksamt och Sofia fick all uppmärksamhet igen.
– Jag får väl göra det. Tabletter hjälper ju inte längre.
– Kom förbi du. Jag kan nog inget göra åt huvudvärken men du kan få en kram. Du får vara beredd på att jag blir otrevlig om du stannar för länge, jag längtar så efter att börja jobba med rullbrädorna. Det förstår du va?
– Du är aldrig otrevlig. Jag stannar till hos dig sen och lo-var att bara stanna fem minuter. Puss.

Lucas låste dörren och fortsatte in i uthuset men blev stående på tröskeln. Vad är det här? Svinkallt. Han såg sig omkring och förstod ingenting. Han kliade sitt huvud och funderade. En idé tog form. Nej så kan det inte vara. Nej. Hjärtat slog snabbare. Ögonen fick ett skarpare fokus när han sakta såg sig omkring. Hjärtat slog för fort så han la ena handen på bröstet i ett tafatt försök att dämpa hastigheten. Blicken fort-satte sin vandring vidare i rummet, vid dörren var det lugnt. Inget oroväckande på det nötta trägolvet. Väggarna med mörkt gyllenbruna bräder och taket med den ensliga glöd-lampan visade inga tecken på något ovanligt. Allt verkade vara i sin ordning men han gav sig inte så lätt. Inget undgick honom, inte en enda detalj passerade obemärkt förbi, blicken stannade vid väggen framför snickarbänken. Handduken som hängde där verkade röra sig. Nej, det var nog en synvilla. Verktygen hängde på sina platser. Han gav upp, både lättad och besviken men överraskningarna var inte slut, han stan-nade i steget. Spiken som termometern brukade hänga på var tom. Då riste väggarna till av en rejäl åskknall. Det var nära. Lucas ställde sig i dörröppningen och väntade på nästa smäll. Den lät inte dröja på sig. Åskan fortsatte sin framfart, den gick på flera ställen, både över Östergötland och i sydväst. De stora åskmolnen var överallt. Man kunde tro det var natt, himlen var mörkgrå, nästan svart. Blixtarna tävlade mot varandra i ettriga attacker innan åskmolnen fortsatte sin väg norrut mot Karlsborg. Lucas njöt av skådespelet. En regn-droppe föll ner på trappan och följdes av allt fler tills skyfall-et rasade smattrande ner på taken. Lucas vände tillbaka in, skådespelet var över. Han hittade termometern bredvid skruvstädet. Med rynkad panna tog han termometern i handen och vände blicken mot den helt oskadade spiken som den hängt på. Spiken intakt och termometern likaså. Det fanns ingen logisk förklaring till varför den ramlat ner. Kanske hade några av grannpojkarna varit inne och plockat ner den. Rynkan mellan ögonbrynen fick stanna där, han höjde handen med termometern mot spiken. Va? Ett leende spred sig på hans läppar. Kvicksilverspåret var som nytt. Den var inte sönder längre. Men nio grader. Leendet försvann när kylan gjorde sig påmind igen. Hur kan det vara nio grader? Han hängde upp termometern och blev stående framför den. Med ena handen i midjan och den andra i nacken försökte han lösa gåtan. Jag fattar ingenting. Nej, han struntade i allt konstigt och insåg att det bara var att lösa värmefrågan. Han hämtade ett element och sedan var det äntligen dags att arbeta. Lucas vände sig mot snickarbänken och men avbröt sig. Den utfly-ende luften från hans mun var inte osynlig, utan vintervit. Han visste direkt vad det betydde. Efter många filmer om övernaturliga väsen visste han. Spöken. På en sekund var han ute, slog igen dörren och stannade på grusgången med skär-rade, vakande ögon riktade mot dörren.

Att komma i kontakt med spöken var en gammal dröm. Fan, jag kan ju inte vara rädd nu när det väl händer. Jag måste lugna ner mig. Jag får röra på mig lite. Med bestämda steg gick han runt stugan, från gårdsplanen, ut mot sjön sen norrut till verandan där han stannade, jordade sig och bad den högsta kärlekskällan om beskydd sedan var han redo för ett nytt försök. Promenaden var kort eftersom det gula huset var ett av stans minsta, bara sextio kvadratmeter, med en fram-sida som pryddes av en pytteliten veranda med snickarglädje. Huset var inte Lucas drömhus. Han gillade ”space” och när huset blev till salu var han egentligen inte intresserad men huset förföljde honom. Det första han såg i tidningarna på morgnarna var annonserna att det var till salu, bankens skylt-ning lockade med just detta hus, flygblad landande i brevlå-dan som visade att huset var till salu och det som fick honom att ge upp var när han mötte paret som sålde huset. Frun sna-vade på trottoarkanten vid torget precis framför Lucas och blev liggande. Utan tvekan hjälpte han henne upp innan ma-ken ens hann reagera. De satte sig alla på soffan vid fontänen och småpratade en stund. När Lucas reste sig för att fortsätta frågade kvinnan om han inte ville köpa huset.
– Jag tror stugan är för dig. Innan farfar dog pekade han ofta på dig när du gick förbi.
– Han ska bo här. Det är viktigt, det är en bra pojk, sa han alltid.
Lucas hade letat efter ett nytt boende ett tag och bestämde sig efter mycket funderande att slå till. Det kändes spännande att farfadern sagt så.

Lucas stannade tvärt. På gårdsplanen stod grannfrun, en ny-bliven pensionär, som inte hade tillräckligt med bekymmer. Inte igen.
– Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att du inte får ställa bilen framför mitt hus? Ska det vara så svårt att fatta? morrade hon och blängde på honom med ilskna ögon.
– Gatan är väl inte din? Den är väl kommunens? sa Lucas surt med ett stänk av uppgivenhet.
– Det är min plats. Du får flytta bilen, rösten var knattrig och stressad.
– Min bil står bra där. Jag flyttar den inte. Du får ursäkta men jag har mycket att göra.
Han trängde sig bakom hennes krampaktiga uppenbarelse.
– Flytta bilen, gastade hon och hötte med knuten näve åt honom. Flytta bilen! Annars kommer du att ångra dig.
Lucas öppnade dörren till boden. Han var van vid Svea, som antagligen inte hade annat att göra, än att skälla. Var det inte häcken, så var det träden eller bilen som hon retade sig på. Stackars människa. Hon har inte mycket roligt i livet.
I dörröppningen möttes han av värmen som kommit tillbaka. Skit. Skit också. Jag missade allt. En plåthink fick en spark från avreaktionens oresonliga fot. Besviken fortsatte han in med nedsjunka axlar. Men har de kommit en gång kanske de kommer tillbaka. Då ska jag inte vara så feg. Nu är jag för-beredd. Han lyfte upp säcken och plockade ut rullborden. Varför någon kastade så fint snidade gamla rullbord kunde han inte förstå men han var tacksam för möjligheten att få ta hand om dem. För att se ordentligt placerade han dem i ljuset på bänken och med en sorgsen suck noterade han deras dåliga skick men utmaningen att renovera dem så de blev som nya igen, lockade mer än allt annat. De var gjorda av välväxt ek, dryga trettio centimeter breda och sextio centimeter långa. Han undersökte dem närmare men kunde inte förstå vad de hade använts till. Varje bräda hade två hörn som var upp-böjda med knoppar på.

Snickare Carl Johan Blomkvist föddes 1823 i Undenäs och fick yrket efter sin far och sin farfar. 1839 fick han erbju-dande att arbeta som snickare hos Nils Pettersson, bonden i granngården, som flyttade till Hjo och byggde ett ansenligt hus utmed Södra gatan med tre lägenheter och en mindre byggnad på gården med två enrumslägenheter. Med tiden blev Blomkvist stans duktigaste träsnidare, hans specialitet var ytterdörrar med bildhuggeri. Ingen stad har så många vackert snidade ytterdörrar som Hjo tack vare Blomkvist men han var en orolig själ, dörrarna var som hans barn och hotet om att husen de prydde skulle brinna tog på hans nerver. Oron gjorde att han gick med i Hjo stads frivilliga brandkår och många nätter gick han brandvakt i stans mörka, tysta kvarter. När kyrkklockorna slog sin hela timme lugnade han sig själv och stans invånare med sin mörka stämma. Han ro-pade med hög röst under sin promenad på gatorna med brandhaken i högsta hugg, ”Guds härliga, milda och mäktiga hand. Bevara vår stad från eld och brand.”

Brädornas färg var sliten, två olika färger skymtade fram un-der den bruna ytfärgen, milt grönt och engelskt rött. Två av dem var lätt brandskadade utmed långsidorna, en utmaning för en restauratör. Med hjälp av färgskrapan arbetade sig Lucas fram millimeter för millimeter men efter en stund gav han upp och hämtade varmluftspistolen. På väg tillbaka hind-rades han av Sofia som kom in genom porten med sin cykel. Lucas gav henne en kram innan han stolt hämtade ett av sina brädfynd.
– Vad gamla de verkar vara. Hon drog med sitt pekfinger över den. Kan du göra dem fina igen tror du?
– Det går säkert. Virket verkar friskt, det är bara ytan som behöver fixas till.
Hon tog brädan och tittade på den.
– Vad har de använts till?
Sofia försökte hantera den varsamt för hon visste att Lucas var känslig men den var tung. Det var viktigt att hon var rädd om hans alster men tyngden gjorde att hon tappade taget och brädan hotade att landa i backen. Lucas agerade blixtsnabbt och fångade den galant.
– Skit, jag fick en flis! Hon studerade buttert den mörka stickan under huden.
En droppe blod smög sig fram på hennes högra, nätta lång-finger.
– Jag hjälper dig, sa Lucas, tog hennes finger och letade efter flisen med sin tunga.
All hantering av bräder och träbitar i boden gjorde att han var expert på flisor. På några sekunder satt flisen mellan hans tänder och Sofia andades ut. De satte sig på kalkstenstrappan och småpratade en stund.
– Vet du vad? sa Sofia förvånat när hon reste sig upp för att åka vidare. Huvudvärken är borta. Bara så där. Gud vad skönt. Hur kunde den bara försvinna? Är du healer eller? Hon skrattade mjukt. Jag mår bra av att vara med dig. Du ser, till och med huvudvärk försvinner när du är i närheten, hon log rart och pussade Lucas på munnen. Nu skall jag låta dig vara i fred. Hej svejs! Hennes röda cykel var snart utom synhåll och Lucas gick tillbaka till sina brädor. Nu ville han inte bli störd mer.

De såg ut som små slädar med trähjul i sidorna istället för medar. Kanske var de rullbord som man lastat tunga föremål på, en bräda i var ände på lasset. Rullbordens färglager var tjocka. Under skrapandets gång letade han efter en signatur och på undersidan av den sista brädan fanns ett namn inristat. Med hjälp av ett förstoringsglas undersökte han de kantiga bokstäverna, ”Snickare Blomkvist”. Lucas arbetade hårt ändra fram till elva men i den sena timmen tog orken slut och mörkret gjorde det svårt att fortsätta. Det var dags att ge upp.

Natten blev orolig med omtumlande drömmar om brädorna och ilskna Svea. Han vaknade av telefonens alarm klockan sju. Pigg och alert av tanken på brädorna, studsade han upp men först var det frukost som gällde. Magen kurrade varje morgon efter för många timmar utan mat. Bröd, ost, lite pap-rika och ett stort glas mjölk var hans standardfrukost men mjölkens plats i kylskåpet lyste eländigt tom. Han suckade. Latheten tog överhand, trots ett par hundra meter till Ica valde han att ta bilen.
Med bilnyckeln i handen tvärstannade han. Hela sidan på Volvon var skadad, en lång repa ända från framhjulet bort till tanklocket blängde surt på honom. Visserligen var inte bilen ny men fin nog för att bli förstörd av en så lång repa. Han såg sig omkring och undrade vilken idiot som gjort detta. Blicken stannade på grannhusets fönster. Där stod sura grannkäringen och flinade. Hon höll upp en morakniv och viftade segervisst med den. På ett par sekunder stod han utanför hennes dörr och ringde ilsket på den skraltiga ringklockan som nästan ramlade ner men dörren förblev stängd. Han tryckte oreson-ligt på knappen och bankade på dörren men Svea stannade inne. Fan. Han gick tillbaka till bilen. Hennes fönster var tomt och mörkt.
– ¬Okej, är det så du vill ha det. Jäkla skitkäring, väste han och planer på hämnd satte fart.

Grubblandet på bilens skada mattades av under arbetet. Lör-dagens timmar försvann snabbt och på eftermiddagen var alla lager av färg borta. Trät var av imponerande kvalitet, trots åldern var lukten av kåda frisk och fräsch. Knopparna visade sig vara huvud, varje bräda hade ett kvinnohuvud och ett manshuvud. Lucas undersökte de grovt snidade bruna ansik-tena och han insåg att de liknade trähuvudena som stod upp-radade på den gamla hyllan i boden. Äldre personer med breda leenden, det första kvinnoansiktet var en gammal kvinna med huckle. Hon var rynkig med spetsig näsa och under hucklet stack det fram en grov hårslinga. Nästa ansikte var en man, ett runt ansikte, helt runt, en tjockis hade nog varit förebild. Kinderna putade ut som om de var fulla med godis och läpparna var riktigt tjocka. Han såg snäll ut och fettet spände antagligen ut huden så det inte fanns en enda rynka trots att han egentligen såg gammal ut. De andra två var smala med smilrynkor vid ögonen och rynkor i pannorna. Han fotograferade dem, de skulle bli fina tavlor. Efter det målade han rullborden med linolja, gjorde rent hjulen och slipade hjulaxeln fri från rost. Hjulen snurrade ljudlöst – som nya. Borden stod till slut fint uppradade på snickarbänken för att torka.

Trettiotre minuter efter tre på natten, när Lucas sov gott, kom kylan tillbaka till uthuset, temperaturen sjönk sakta grad för grad. Mössen sprang återigen till dörren och trängde sig ut genom springan. Först den ena, sen den andra.

Samtidigt vandrade Svea omkring på söders gator. Hon hal-tade en aning på grund av sin reumatism. Oron i kroppen och frustrationen över livets elände som alltid var i tankarna gjorde att hon hade svårt att sova. I princip varje natt tog hon sig en ensam vandring utmed strandpromenaden, bort till fotbollsplanen och sen via Vallgatan tillbaka. När hon nästan var hemma var kroppen och hjärnan mer avslappnad, sängen kändes lockande igen. Hon skyndade på stegen. De utslitna träskorna klapprade mot gatstenarna. Någon visslade i hennes närhet men åren på tubfabriken och arbetet vid maskinernas oljud gjorde att hörseln var dålig. Det svaga visslandet för-svann på vägen till örats inre. Chansen att förstå att faran lurade var borta. Maja slogs till marken av ett slag mot va-derna.
– Åh! klagade hon och stönade. Åh.
Hennes tunga kropp föll hårt bakåt och huvudets träff mot gatan hördes som en dov, skarp duns. Hennes ålder gjorde att medvetslösheten direkt bäddade in henne i tystnaden. Hon märkte inte att attackerna fortsatte – mot rygg, armar och ben. Slagen var hårda och envisa. Gång på gång, systematiskt och hatiskt dunkade de vidare och avslutade med en serie hårda slag på huvudet. Det var onödigt. Svea var död. Hon låg stilla med blod sipprande från skallen och munnen. Tystnaden i natten var tillbaka. Ögonen skvallrade om en kropp utan själ.

Lucas vaknade av ljudet av sirener från gatan utanför, han tittade på klockan. Fem. Trots att han hade kunnat sova en timme till gick han upp, morgonmyset var ändå förstört. Han tittade ut mot gatan men såg inga utryckningsfordon. Mor-gonrutinerna tog vid, dusch, frukost och en snabb koll av nyheterna när dörrklockans signal avbröt rutinen. Säg inte att Svea är på krigsstigen igen. Utanför stod två poliser, ingen kunde blivit mer förvånad än Lucas.
– Nu har ni nog kommit fel, jag har inget gjort, sa han med ett leende.
– Inte? Hur vet du vad vi vill? Den längre av polismännen såg bistert och misstänksamt på Lucas som nervöst skrattade till.
– Jag skämtade bara. Det är första gången poliser ringer på här. Ursäkta, jag ska vara allvarlig. Vad är det om?
– Har du hört något ovanligt i natt?
– Nej, hur så?
– Vad har du gjort i natt? Har du varit ute? förhörde de bistra poliserna vidare.
– Nej. Han skrattade till igen. Jag sover på nätterna, det har jag gjort i natt också. Vad har hänt?
Poliserna berättade kort om nattens olycka. Trots att Lucas inte gillade Svea fick han dåligt samvete eftersom han hade varit arg på henne. Så illa borde det inte gått. Hans ögon tåra-des. Ingen skulle behöva bli nedslagen. Stackars tant.

På kvällen ville han kontrollera att linoljan börjat torka och öppnade dörren till uthuset. Snickarbänken var tom. Rullbor-den var borta. Vad är det som händer? Vem håller på att ta sig in här? Efter en stunds letande hittade han dem inkörda under den gamla kommoden. Han drog fram en av dem och ställde den på bänken. Färgen torkade fint men hjulen var inte som de skulle. De var fulla av grus. Fan. Kunde det vara småkillarna som brutit sig in och lekt med dem? Nej. För att få ha sina saker i fred insåg han att det var lika bra att börja låsa ordentligt. Hjulen var snart rena från allt grus och torkti-den fick fortsätta. Lucas tog fram hänglåset och säkrade dör-ren extra noga innan han gick in för att ta kväll.
Snickare Blomkvist slutade med husbyggen på ålderns höst och övergick till att snickra kistor till stans befolkning. Affä-rerna gick bra eftersom han den sista tiden innan sin död var ensam om att göra kistor. Hans specialitet var att snida ett porträtt av den döde, ett litet ansikte som de på rullborden. Vid huvudänden på kistan satt porträttet som en knopp på kistlocket. Många ville se sina porträtt innan det var för sent och det var dessa huvuden som fanns kvar i hans gamla verk-stad på den långa, smala hyllan på ena kortväggen.
Han la ner sin själ i arbetet med kistorna, resultatet blev riktiga konstverk och som var personliga för de döda. Om det var en hästhandlare fanns en bild av en häst på locket, en bonde fick kanske en plog och fiskaren ett fyllt fiskenät. Han var lycklig med sitt snickeri ända tills den dag då den dåva-rande prästen Hallberg fick idén att råda alla sörjande att låta kremera de döda. På så vis behövde inte kyrkan köpa mer mark för att bygga ut kyrkogården. Blomkvist hatade alla som brände upp hans skapelser, efter nio månaders eviga kremeringar gav han upp. Han tappade lusten och hittades en dag, efter att hans sista kista var klar, sin egen. Det var den vackraste kista han gjort med uthuggna bilder på alla sidor. På ena sidan en vacker bild av hans utsikt mot Vättern, på andra sidan den vackra sjörån vid ön Jungfrun, tredje sidan, en av kortsidorna pryddes av tre rosor och vid fotänden fanns ett självporträtt med namnet inristat och på locket en bild av en hyvel. Hans bror fann honom hängd i taket över sin kista som stod på golvet. Året var 1876.

På torsdagsnatten blev kyrkoherde Hallberg, som beordrat flyttningen av de gamla gravstenarna, kallad till söder. Maria på Wallinsvägen väckte honom med ett telefonsamtal, hon var chockad för hennes man låg död i sin säng. Kyrkoherden förstod direkt att hon behövde hjälp eftersom hennes ord var osammanhängande och svåra att förstå. Maken hade gått till sängs som vanligt men hon hade velat sticka klart bakstycket till norsktröjan innan hon gick och la sig. När hon kom upp var mannen död. Hallberg ville vara till hands för sina för-samlingsbor. Han slängde på sig prästkappan och cyklade fort iväg på de tysta gatorna. Cykling var hans sätt att motionera så det gick snabbt genom kurvorna i nattens dunkel. Han svängde in på Fiskargränd men bara efter några meter körde han på en brädhög, for framåt över styret och blev liggande på ena sidan, mitt i gatan. Han kved men tystnade då han hörde någon vissla. Hjälp var på väg. Sekunderna senare drabbades han av ett hårt slag i ryggen. Smärtan var stor och hans plågade stön ekade mellan husen. En ny attack mot ryg-gen, tre hårda slag gjorde att kyrkoherden svimmade av men attackerna fortsatte tills han var död.

Lucas blev bestört, en olycka till. Han fattade inte vad det var för idioter som härjade i kvarteren. Torsdagsölen med Leif bar spår i form av lätt huvudvärk men trots det gick han ut i snickarboden innan det var dags att åka till jobbet. En bubb-lande oro ville inte ge vika. Dörren var låst med hänglåset. Han andades ut. Inget inbrott. Trots det stod inte rullbrädorna på sin plats på bänken utan under kommoden igen. Vad är det här? De var smutsiga precis som förra gången. Lucas drog efter andan. Ett av de snidade männens huvud var rött. Lucas tog en kniv och skrapade försiktigt på gubbens hjässa. Kni-ven blev röd. Blod. Lucas slängde äcklad kniven i golvet och stirrade på rullborden. Vem bär ut mina rullbord? Han tog upp kniven igen. Vem bär tillbaka dem? Han tog fram de andra brädorna och satte sig på golvet bredvid dem. Ett svagt visslande hördes alldeles nära. Vad var det? Han spetsade öronen och satt med alla sinnen på helspänn.
– Vem var det som visslade? sa han.
Inget svar.
– Ska jag elda upp er? försökte han utan att riktigt förstå varför han pratade högt. Prata med brädor? Tur ingen hör mig?
Visslandet satte igång igen. En av brädorna rullade sakta över golvet och stannade vid dörren ett par sekunder innan den sakta rullade tillbaka till Lucas och stannade vid hans knä. Lucas visste inte vad han skulle tro. Golvet måste luta. Det gör det, det vet jag. Ett nytt visslande. En av de andra brä-dorna rullade iväg och kom tillbaka till platsen under kom-moden. Brädan stannade kvar där och rullade fram och till-baka så en av gummorna hela tiden slog huvudet i dörren på kommoden. Lucas reste sig och öppnade luckorna. Finns det något i skåpet? Ut med alla färgburkar. På några sekunder var det tömt. Längst in stod en sliten, oansenlig papplåda. Nio små träknoppar med olika snidade huvuden rullade om-kring på botten av lådan. Lucas studerade dem när han ställde upp dem på rad på kommodskivan, ett efter ett. På lådans botten låg slitet kuvert. Brädan rullade tillbaka till de andra när Lucas öppnade kuvertet. Ett handskrivet, gulnat papper gjorde att han kände sig som en skattsökare som funnit sin skatt.
”Ni som finna detta bref, har funnit mina rullbord och visat dem hänsyn. Ta väl hand om dem ty de behöfver en god väk-tare. De besitta stora krafter och de skola göra mycket godt men en varning – de accepterar ingen ondska. Lås in dem i en låda av zink, då stillas deras kraft. De får icke förstöras, jag förtäljer icke varför. Zinklådan befinnes inskjuten under den tredje stenen i grunden under uthusets västra sida. Om Ni vill finna lyckan, var aktsam om brädorna och var omgiven av goda mänsker så alla bereds nytta av mina brädor. Ni vet vad som händer om ondskan kommer nära dem. Den dagen alla är goda kan brädorna få vila tillsammans med mig. Bränn dem då.

Carl Johan Blomkvist”

Lucas satt länge och funderade. Var det rullborden som ”hjälpte” honom med Svea? Kanske. Hon var inte speciellt snäll, ”de accepterar ingen ondska” stod det ju i brevet. So-fias huvudvärk? Hade de med den att göra också? Var det flisen från rullbrädorna som tog bort värken? Hon är ju en god människa som brädorna i så fall vill hjälpa. Men kyrko-herden, varför tog de honom?

Inte många visste att kyrkoherden var ättling i rakt nedsti-gande till prästen som införde kremeringar i stan 1875. Rull-brädorna visste. De visste också att det var han som tagit bort Blomkvists gravsten.

Lucas och Sofia gifte sig tre år senare och flyttade ut på lan-det, till en flygel på Ekhammars herrgård. Lucas talade med alla på gården innan de flyttade dit för att försäkra sig om att alla verkade vara bra och vänliga människor.

Brädorna tar han fram ibland och låter dem rulla omkring inomhus. Varje gång de är ute ur sin låda skapar de ytterli-gare en chans för mer lycka för Lucas och Sofia. Det går bra för dem, en rejäl förmögenhet på banken, fina barn och en god hälsa. En kväll i juni gömmer Lucas zinklådan på sin vanliga plats bakom en sten i grunden till vagnslidret, brä-dorna verkade oroliga så han såg det som säkrast att låsa in dem ordentligt. När han kommer fram på gårdsplanen står en man och pratar med godsägaren.
– Kom hit Lucas och hälsa på din nye granne, säger god-sägaren glatt.
– Hej, säger Lucas vänligt. Välkommen hit! Han sträcker fram handen mot mannen som inte ser speciellt snäll ut.
Ansiktsdragen skvallrar om bitterhet, med djupa rynkor mel-lan ögonbrynen och med nedåtgående mungipor som aldrig verkat ha varit uppåt, kan han skrämma vem som helst. Ögo-nen hårdnar när han vänder sig mot Lucas. Tyst granskar mannen honom, blicken går från huvudet till fötterna. En kall kår letar sig ner från nacken till svanskotan på Lucas. Utan att hälsa vänder mannen honom ryggen och går tillbaka till sin bil.
– Han blev sur för det bodde ungdomar här men det går säkert över, försöker hyresvärden släta över med ett leende.

Den svarta ladugårdskatten gömmer sig i det höga kantgräset bakom vagnslidret, han spänner upp sina svarta öron och rik-tar dem mot den gamla stenfoten, en svag vissling därifrån gör att katten snabbt springer bort över grusvägen och in i det djupa gräset på andra sidan.

Skriven av: Fru Andersson