Vågor

Maneter med skimrande tentakler och någon enstaka fisk rör sej runt min midja. Den räfflade bottnen ömmar mot fotsulorna.
Hela horisonten ligger tom på moln och tom på fåglar och tom på båtar, inte en enda människa syns till och trots att jag hör det jämna skvalet av lekande, loja röster i bakgrunden tillsammans med skvalpandet av dom varma vågorna som sköljer in över stränderna, så måste jag på allvar vända mej om för att förstå att jag inte är övergiven.
Min familj ligger kvar på stranden, i sina hyrda solstolar eller på sina badlakan och förgyller sina skinn. Jag kunde lika gärna vara här själv. Någonstans högt över Medelhavet klyvdes flygplanet och flög vidare åt varsin semester.
Jag ser min syster resa sej upp och sakta vada ut i det långgrunda vattnet, det tar henne ett tag innan hon upptäcker mej, långt här ute bland dom glittrande krusningarna och det tar henne ännu längre tid att nå hit ut, hon verkar alldeles dåsig av solen.
- Du, säger hon, efter att vi stått tysta en stund och tittat ut i tomheten, och tittar menande på min mage, pass på den där.
- Vadå, säger jag och drar med handflatorna över min saltiga magsäck, som kroppen av naturen håller indragen, den fixar jag till på nolltid!
- Säkert! Hon ser surt på mej, solen kommer hela ansiktet att knycklas samman till ett sött, litet knyte av rödbrända ben.
- Du själv då, fortsätter jag, men det är en jargong jag för länge sedan tröttnat på, jag slår med ena handen i havet, så det skvätter på oss båda.
- Men sluta! Hon ser på mej ur en vinkel där solljuset får hennes irisar att fosforescera, en djup blå, blåare än havets. Jag är ju bara orolig.
Sedan börjar vi röra oss inåt land, jag låter fingertopparna släpa efter i vattnet och tar till en början rejäla kliv med högt upplyfta knän, tills vi når dom grundare delarna och då slänger jag strax med benen så det rör upp ett skum runt mina fötter.
Tillbaka på hotellrummet, som ligger tvärs över korridoren från mina föräldrars, kliver jag ut ur duschen som en nyfödd människa, jag går ut och ställer mej på balkongen, som ligger på andra våningen, alldeles intill en av semesterortens gågator och låter solen torka resten.
Efter att jag klätt på mej och fixat till frisyren, tar jag mej ut ur mitt rum så tyst jag kan och smiter ner till affären runt hörnet, där jag köper en liten flaska vodka av en alltid lika svårt skeptisk butiksinnehavare, som kräver mej på min legitimation för fjärde gången.
Jag slår mej ner i soffan ett slag och häller upp ett glas med en tredjedel vodka och en tredjedel Grapetonic, med en av gårdagens svenska morgontidningar uppslagen i knät.
Jag läser om temperaturerna från hemorten i synnerhet, och från landet i allmänhet, och tänker på mina få vänner som ännu är kvar hemma, och på hur förbannat kul vi skulle ha haft det, om detta varit vår semester.
- Det skulle vi alldeles bestämt, övertygar jag mej själv om och skålar till mina vänner i andanom, innan jag går ut på balkongen igen med en cigarett.
Flickor efter flickor driver förbi på gatan nedanför, somliga kastar ett uppmuntrande öga till mej, andra verkar se mej som en sorglig turist.

Servitörerna utför en imposant balansakt mellan borden.
- Det är så underbart att se dom jobba, säger jag, glömsk om att det sitter fyra andra individer runt bordet, och jag ser på en av servitörerna, den styvaste i mitt tycke, som balanserar en bricka full med glas och flaskor, som svajar betänkligt, och ändå står helt still.
Dom brister ut i ett förbryllat skratt.
- Han e inte riktigt klok, säger mamma och tittar på mej med en misstänksamhet som aldrig tar semester, hör på honom, bara!
- Vadå, säger jag, som nu hör mina egna ord med andra öron, och ett kort ögonblick överväger jag nästan att försöka förklara för dom vad jag menat.
Som en våg, tänker jag.
En människa i vardande är som en våg. Människor är vågor, genom hela våra liv rullar cellerna genom våra kroppar, och så snart dom nått stranden dör dom, för att ersättas av nästa våg, och nästa, tills havet en dag är ett helt annat än vad det var för en månad sedan, eller för en mansålder sedan. Våra åldrar rullar fram genom oss, som vågor mot en strand.
Du är inte längre den du var, bokstavligt talat, på bilden som togs av dej när du var arton år och stod smärt och solbränd på en strand, som den du är i din medelålder. Du har blivit ersatt ända ner i dina minsta beståndsdelar av ett nytt du. Du är inte du.
Du är stadd i ständig rörelse, och när du en dag når fram till stranden för sista gången, så torkas du upp till sista droppen.
Vad vore vågorna utan havet?
- Det var så jag menade, säger jag till mej själv, där jag står framför spegeln, över vasken inne på toaletten. Att den där servitören, var som en våg.

Skriven av: Mikael Henrik Myrtin