Valet

Jim visste inte om att han var iakttagen där han sprang genom skogen. De blå ögonen följde honom vaksamt. Tids nog visste mannen vad som skulle hända.

”Om det ändå inte var så sabla hett”, tänkte Jim och torkade sig i pannan. Han suckade, tog en klunk vatten ur petflaskan han hade med sig, och kisade mot vägen framför sig. Den slingrade sig fram en bra bit. Ingen skugga i sikte och solen gassade obarmhärtigt. Han tittade på sin aktivitetsklocka. Snart 5 km avklarade, vilket kändes bra med tanke på vädret.
Jim fortsatte löpträningen och var snart inne i det berömda ”flowet” – känslan av att vara ett med allt – och sprang rutinmässigt utan att tänka på något.

Efter ett tag stannade han för att dricka vatten igen och upptäckte då att skogsvägen delade sig längre fram, som en korsning i skogen. Inga skyltar fanns som kunde tala om vart de gick eller hur långa de var. Han frustade irriterat. Automatiskt föll blicken på klockan som visade på 8 km. I och för sig kunde han vända här. Gjorde han det blev det en bra löpning, men han blev nyfiken också. Vart ledde de olika vägarna?
Den här spårslingan var ny för honom. Tidigare hade han alltid valt 7,5 km-spåret. Nu hade han vågat ge sig på 15 km. Inte så smart med tanke på hettan, men det var typiskt honom att följa sina infall.
Denna gång hade det mycket att göra med att hans tillvaro var så tråkig och given. Han var ensamstående, hade en äldre syster som bodde i USA. Mamman död sen flera år och pappan på ett hem för Alzheimersjuka och han kände inte igen sin son längre. Jobbet som rådgivare på ett bankkontor var tråkigt och flera av hans tidigare kollegor hade slutat. Livet var ganska trist. Han var med i en fotoklubb där de var några fotointresserade som träffades en gång i veckan. Emellanåt hade de någon fotoutställning tillsammans. Vardagen var ganska trist och grå och Jim ville ha en förändring av sitt liv, men visste inte hur det skulle gå till.

Det prasslade till bakom honom. Jim vände sig snabbt om och blev förvånad över det han såg. ”Har jag fått solsting?” for det snabbt genom hans huvud.
En högrest man kom emot honom. Han rörde sig långsamt och svävande. Blå ögon med en intensiv blick och iklädd en vit lång kaftan med en smal grönglittrande kant. Det gick inte att säga åldern på mannen.
– Du ska välja väg, sa mannen och presenterade sig som Livsguiden.
– Va? sa Jim förvånat och kände sig både obekväm och rädd. Vem vet var det var för galning han hade framför sig. Det gällde att inte reta upp honom. Bara att hänga med för att överleva.
– Det är dags för dig att välja livsväg, fortsatte mannen lugnt. Vägen till vänster innebär en del problem som du måste övervinna innan lugn infinner sig. Den rakt fram är kantad av tur men gupp ställer till allt hela tiden för dig. Vägen till höger går inte att skönja förrän du väljer att slå in på den. Vägen du kom kan du återvända på och ha det som du har det idag.
– Varför ska jag välja något i korsningen över huvud taget, frågade Jim och kände sig full i skratt.
– Du har en chans nu, en chans som inte alla får. Den kommer aldrig tillbaka. Du har inte lång tid på dig att välja.
– Vad händer i så fall? Jag försvinner väl helt.
– Tiden kommer att ordna det, sa mannen och log, det sker inget försvinnande. Allt löser sig ändå.
Jim tyckte hela samtalet var skruvat. ”Det måste vara ett psykfall jag har framför mig”, tänkte han.
– Nej, sa mannen lugnt, du har inget psykfall framför dig.
Jim trodde han skulle svimma! Mannen kunde läsa hans tankar! Det här var verkligen otäckt.
– Bli inte rädd, fortsatte mannen när han såg och kände Jims förvirring och rädsla. För att visa på att det är sant ska jag tillåta att du får gå 100 meter på varje väg. När du gjort det kommer du att få veta när det är dags att gå tillbaka. Välj klokt och tänk på att allt inte är vad det ser ut att vara.

Mannen pekade på den vänstra vägen och Jim började gå. Miljön förändrades men Jim kände igen både sin lägenhet, sitt jobb, vänner och familj. Han gick förbi skulder, lottovinst, konkurs, ny kärlek, skilsmässa, ny kärlek, barn, hund, sorg, glädje, fester, ålderdom. En röst sa åt honom att vända och det tornade upp sig som en grå vägg framför honom. När han kom tillbaka till platsen för korsningen stod mannen kvar stilla och lugnt. Han pekade på vägen rakt fram och Jim fortsatte in på den.
Nu syntes en flott villa, vattenskada, en röd cabriolet, bilstöld, aktier, fett bankkonto, kursfall, magsår, segelbåt, löneförhöjning, ny chef, stress, uppsägning, kontorsjobb, lägenhet. Även nu hördes rösten och syntes den grå väggen. Dags att vända.
Tillbaka igen kände sig Jim helt förvirrad. Det var så otroligt många intryck och förvirrade känslor som tumlade runt inom honom.
Slutligen var det dags för den högra vägen. Det gick varken att se, höra eller känna dofter av något, men han upplevde en mix av olika känslor. Det kändes som han slogs ner, kom upp på nio, bara för att slås ner igen. Det var fruktansvärt jobbigt. Ändå var det något bekant över det hela.
Den sista vägen var den han kommit från. Den kunde han redan och behövde inte gå den igen.

– Vilken väg väljer du? frågade mannen med uttryckslöst ansikte.

Jim kände sig förvirrad. Vägen till vänster kändes som vanlig vardagslunk för en vanlig människa, den rakt fram innehöll mycket guld och gröna skogar trots kännbara fall, den till höger lockade just för att han inget visste, vägen tillbaka var det sista alternativet, men den var inte så speciellt kul.
Det hände inget särskilt i hans grå vardag, tyckte han nu när han såg vad han kunde få.
Hans känsla sa vänster men han struntade i sin magkänsla för en gångs skull och valde den högra. Han var säker på att hans känsla om det välbekanta var något positivt i slutänden. Först var det säkert en massa sluggande och kämpande, som känslan av att åka upp och ner hela tiden ingett honom. Inte skulle det skrämma bort honom. Det var nog en sådan fälla, tänkte Jim med ett leende.
Mannen tittade på honom, frågade igen om han var säker och Jim svarade ja med stadig och fast röst. Han var tvärsäker och skulle ta alla chanser i världen för att få ett härligare liv utan att förlora så mycket som vägen rakt fram visat.
Mannen sa åt honom att det inte gick att ångra sig när han väl valt sin väg. Jim sa att han förstod det. Han blev anvisad den högra vägen och började gå. När han vände sig om såg han ryggtavlan på mannen försvinna bakom ett par björkar.

Först var det en helt grå vägg av böljande väv framför honom. När han vände sig om såg han att stigen bakom honom var stängd av samma väv. Han tog upp sin flaska för att dricka vatten och upptäckte att hans armar blivit hårigare. Förvånat stannade han och undrade vad som hände. Jim kände att det stack i ansiktet och förde upp händerna för att skydda sina ögon. Sekunden efter kom han att tänka på att det inte fanns någon sol, så det kunde inte bero på det. Än mer förvånad blev han när han helt plötsligt kunde se åt de flesta håll. Han fortsatte gå och började tycka att det kändes kusligt. Helt plötsligt ångrade han sig och ville gå tillbaka, men den vägen var avstängd. Jim kunde endast fortsätta rakt framåt. Benen började kännas lättare, konstigt nog, och när han tittade på dem såg han att de började förvandlas. Inget gjorde ont, det var mer som en böljande känsla i hela kroppen, bit för bit.

Plötsligt kände han ett kraftigt lufttryck vid sin ena sida. Han tumlade runt innan han tog sats och kastade sig åt sidan. I nästa ögonblick såg han ett ilsket ansikte framför sig! Jim höll på att få slag!
Ansiktet var enormt stort och sen såg han en tidning som måttades mot honom. Han kastade sig undan igen och både hörde och kände den dova smällen bredvid sig på bordet.
På bordet!? Vad i all sin dag var det frågan om? Sekunden efter smällde det till under honom. Han slängde sig desperat undan. Det var ett ständigt kämpande och jagande för att komma undan. Rätt som det var hamnade han i luften, automatiskt viftade han med armarna och upptäckte att han… flög! Nu var Jim helt förvirrad. Han såg nedåt och upptäckte en kvinna med rött hår som ilsket jagade honom med en tidning. Då såg han på sina armar och ben att han var en… fluga! Han flög mot ett fönster men kom inte ut då det var stängt. Tidningen brakade till och missade honom med ett par millimeter.
Nu slogs han för sitt liv kände han. ”Gode Gud, säg att jag drömmer en mardröm”, bad han tyst inom sig. Han flög till en lampskärm och hann vila en stund, men snabbt var den irriterade kvinnan efter honom igen. Det var en ständig kamp där han flög upp och ner, och försökte hämta andan mellan varven.

Det var då det slog honom, den igenkännande känslan han hade upplevt när han fått testa den valda vägen. Det hade känts som han slogs ner, kom upp på nio men bara för att slås ner igen. Det var fruktansvärt jobbigt. Ändå hade det varit något bekant över det hela. Det var precis det han hade känt när han jagade flugor med en tidning. Nu var det så han kände sig som den jagande flugan!

Det sista han kände var en stigande panik innan tidningen förmörkade han syn och han mer hörde än kände benen krasa i sin kropp.

Det som blev kvar av honom slängdes i en soppåse.


Tänk dig för nästa gång du gör ett val… det är inte alltid vad det ser ut att vara.

Inga-Britt IB Gustafsson

Status: Silver författare

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Har gett ut flera böcker bl.a. en roman om våld i nära relation, en bok med 19 mini-rysare, diktböcker, nyligen en bok med positiva texter och övningar samt med bilder som läsaren kan måla av sig sina känslor på, konstböcker, varit spökskrivare åt en annan, medverkat i ett antal antologier. Blogg: www.livsgnista.se Konst: www.ib-art.se Insta: artbyib
Inga-Britt IB Gustafsson är medlem sedan 2018 Inga-Britt IB Gustafsson har 103 publicerade verk