Vanlig dag någonstans i USSR

Vanlig dag någonstans i USSR.

Den ryskmoldaviska förorten…Mmm. Det är bara att stänga mina ögon och förflyttas med mina honungsminer tillbaka i tiden… Där människor lever, likaväl som fattiga och rika, arbetare och aristokrater, bönder och luffare, med bitter kärlek till livet.
En vision i tredje ögat som rinner både dag och natt. En dröm i drömmen brinner den men ack så svagt.
Morgonen började med det gamla vanliga, någon blev skjuten eller upphängd i natt av ryska maffian…
Solens sken var som en eld drake över de stora och gamla lönnträden som växte precis utanför min balkong. Barnens glädjefulla och oskyldiga röster gick i samspel med törn fåglarnas mjuka sånger. Att stå på balkongen i ryskmoldaviska förorten är en ren upplevelse, därifrån kan man njuta av de färska modernaturernas lukter som så småningom blev utkonkurrerade av köttfabrikens utsläpp. Genom det så kunde man alltid få reda på vilken sorts kött som kommer att finnas i butiken före kl 12. Ser ni, väldigt praktiskt, man behöver inte någon reklam, det är ju bara slöseri med papper och landets så kallade ekonomi. Våra förorts hundar, portarnas vakter, som vi alla älskade o växte upp med, blev matade med läckra köttbitar attackerade med stor stolthet främmande personer som gick förbi vår gata. Det var ju deras plikt. Plikten att bevara. Våra mammor och pappor sprang till busshållplatser. I bussarna fick de trängas, slåss, trampa på varandras fötter, spotta på konduktören, svimma av värmen, allt detta för att hinna till arbetet inom godkänd tid. Coola skvallertanter började knalla ut ur sina rostade och gamla lägenheter med taburetter i handen till ”Stormötet”. De satte sig någonstans i skuggan där alla kunde se dem och de kunde se alla och inledde Stormötet. På mötet smutskastades allt och alla runtomkring dem. Men framför allt horan Natashka från tredje porten samt knarkaren Vitska från första. Genom våra coola och otroligt oförskämda ”babushkor” som vi brukade kalla dem för, kunde vi få reda precis om allting. Allt från senaste buisnessdeales från Wall Street till vem är det som ligger med Natashka idag. Ser ni, vi behövde inget Internet, behövde inga teknikens under. Vi hade ju våra egna ”babushkor”.
Grova svärord skar genom luften precis som kniv genom hett vattenmelon. Ja visst, det var ju gubben Nepelaj som har redan vaknat och satt i pyjamas inne på sin lilla balkong, njöt av morgon solen och drack sibiriskt te. Gubben Nepelaj var nog landets äldsta karl, han dog för fem år sedan. Blev 122 år gammal. Han kämpade för landets frihet under första och andra världs krig och var aktiv kommunist under alla sina dagar.
Alla förorts barn lekte i mitten av gatan runt en lång håla som en gång i tiden blev utgrävd av ”Vattenarbetarna” som grävde upp den p.g.a. ett akutfall. Men blev aldrig ingrävd. Hålet var 600 meter djupt. Några av barnen ramlade in förstås, möjligtvis bröt nacken, det mest lyckade fallet blev att bryta revbenen. Ambulansen kom aldrig i tid, eftersom ”Gasarbetarna” har jobbat men ett annat akutfall på bilvägen som blev täckt av långa hållkedjor. Så ambulansmännen fick alltid jogga ett bra bit. Inte så konstigt att alla moldaviska ryssar är så duktiga i O.S.
Gubben Nepelaj svor åt alla barn som lekte under hans balkong, flitigt brukade de alltid spela på hans sjuka nerver. Nepelaj hämnades genom att hälla iskallt vatten på dem.
När klockan närmade sig middag, luktade det bättre på vår gata än från någon restaurang på krogen. Väldoftande luftmassor spred sig med vinden ut till sfären. På lukten kände man alltid igen Borsh med läckra och saftiga köttbitar nyss köpta från affären. Värmen var högt uppe i luften. Gubben Nepelaj som råkade bli inlåst i sin egen balkong kollapsade och svimmade efter att ha fått sol chock. Ambulansen kom aldrig. Någons högtalare skrek ut Blondies ”Union city blue” och ljudpartiklarna spred sig valsande över vår gata. Man hörde också byrackan Belka som blev påsatt av några okända hundar som råkade vandra in till förorten medan våra modiga portvakter njöt någonstans i lugn och ro av kvarlämnade borsh rester. Gubben Nepelaj blev trött på Belkas sexlekar, tog fram sin Shotgun – bazooka automatik x-122 o började skjuta runt.





Hallicken och knarkaren Vitska som fick en överdos gick och la sig på gräsmattan precis framför huset och skrek till babushkor- ”Hej kärringar, ring efter ambulans jag dör ju för fan dör”!
Men de rörde inte ens på sig o svarade coolt ”Vitska, du dör ju vart enda dag, såna parasiter som du bara lever o lever o till slut överlever oss alla, Gud vill inte ha såna som ni hos sig där uppe o det är ju därför såna som du kryper här på jorden som oekologiska insekter. Ligg där o håll truten innan gubbjäveln Nepelaj tar fram sin Bazooka o skickar oss till himlen tidigare än stämpeln på livsbiljeten.” Ja, precis såna var våra babushkor.
Våra mammor och pappor var nu på väg hem efter att ha grälat med sina egoist, kommunist, sadist, fettplånbokkist chefer. Deras utslitna kroppar böjdes av tyngdtrycket eftersom de i sina händer bar på produkter som de fick på mat kuponger, efter att ha fått delta i ”Ursäkta jag var först här”- strider. Men de gjorde ju det förstås för våran skull. Det är därför vi älskar de så djupt och oändligt.
Klockan var nära 18 00 och det var dags för våra babushkor att ta en ”mexikansk såpopera paus.” Nämligen om man lever i ryskmoldaviska förorten är man tvungen att med stort intresse följa såpoperor. Framförallt de mexikanska, som ryska telekanalen ”Horizont” gärna laddade om och om igen. Man hade två valmöjligheter att välja mellan, mexikanska såpoperan ” Rika gråter också” eller Gorbatjovs ”Perestrojka”. O vem är det som säger att det inte finns någon valfrihet i moldaviska förorter, fy på er!
Kvällen landade alltid långsamt på förorten. Rosa himmelsfärger speglades alltid i grannhusets fönster och det var så jädra vackert. Det var som om att få himlen framför sig. Det var som om himlen kom ner just till vår gata och ville begrava oss i sina gudomliga färger.
Tuffa förortsgrabbar gick ut med sina brudar för att lira volleyboll. Jag såg alltid upp till dem, de var mina idoler. De var alltid så orädda av sig rättvisa och så modiga. Jag fick alltid äran och få sitta på någon av killarns knä när de spelade kort. De brukade alltid skoja med mig och kalla mig för ”Little red rooster”. Jag var en ensam kille i min ålder på vår gata, alla andra var tjejer som var mina små kyckling hönor”..
Babushkor gick ut efter såpopera pausen med tårögda ögon och inledde en stark och provokativ debatt med gubben Nepelaj angående politiska klyftor i 90-talets Tyskland. Nepelaj skrek allt vad han orkade från sin balkong. Debatten blev aldrig slutförd eftersom Nepelajs löständer alltid trillade ut ur hans mun ner från balkongen till asfalten och splittrades i bitar. Nepelaj tog fram sin Magnum A-146 och började skjuta runt.
Hallicken och knarkaren Vitska reste äntligen på sig och balanserade hem. Natashka gick också hem efter en hård arbetsdag ute i den tuffa marknaden. Den här gången med lite övertids arbete nämligen med ingen mindre än vår skolrektor Aleksej Ivanovich Shpak.
Solen gick ner. Kvälls lampor tändes aldrig. Livet började slockna med stjärnornas uppgång. Månen kikade in på vår gata som nu var tom. Någons högtalare skrek ut Blondies ”Atomic”. Tv-apparater visade bleka bilder på vackra kontinenter med fåfänga människor som var alldeles för små och alldeles för obetydliga i moldaviska tv skärmar. Tuffa förorts grabbar drog ner till sjön med sina brudar hand i hand. Babushkor började sammanfatta sitt Stormöte, tog sina taburetter och knallade tillbaka hem för att spara på krafterna. För att imorgon är det dags för ett helt nytt och självklart mycket viktig Stormöte. Gubben Nepelaj somnade på balkongen. Hans irriterande snark ekade över kvartalen. Gatan föll försiktigt i sömn tillsammans med staden. Bara då och då någonstans långt borta kunde man höra våra förortshundar försvara sina människovänner med stor stolthet…

Skriven av: Kardo