Vanliga och ovanliga dagar

Klockan ringer, skåpdörrar slår och elever skyndar till sina lektioner, precis som en vanlig dag för Mikaela. Mikaela hatar vanliga dagar. Det händer aldrig något bra på en vanlig dag. Vanliga dagar består bara av hemska saker, speciellt de vanliga skoldagarna. Men där står Mikaela ändå, en helt vanlig och hemsk skoldag, tryckt emot sitt röda skåp och plockar snabbt ut sina böcker. Hela hennes kropp är spänd, hon bara vet att någon kommer försöka knuffa in henne mot skåpen och göra henne illa, det är sådant som händer på vanliga dagar. Men ingen puttar henne. Hon slipper förnedrat plocka upp sina böcker från golvet som är klibbigt av spilld läsk. Lättat fortsätter hon mot klassrummet, men med huvudet hängandes, hennes axellånga, blonda, stripiga hår som skydd för att gömma ansiktet. Kroppen fortfarande på allert, för när som helst kan någon få för sig att trakassera henne, som de alltid gör på vanliga dagar.

Hej Mikaela! säger då en mjuk röst plötsligt från andra sidan korridoren.

Mikaela vänder inte på huvudet, kollar inte mot personen som hälsar på henne. Hon vet hur det slutar, för på vanliga dagar är det ingen som hälsar på henne med vänliga avsikt, det spelar ingen roll hur trevlig rösten låter. Så fort hon svarar lyckas de alltid förvandla situationen till en skrattfest, ett elakt skämt på hennes bekostnad. Går hon därifrån kommer alltid en anmärkning om vilken äcklig människa hon är som inte svarar, men hon låtsas alltid att hon inte hör. Idag kommer ingen kommentar, någonting stämmer inte.

Mikaela tar sig in i klassrummet och nickar lätt mot läraren. En kort man i medelåldern med grön skjorta och mörkblåa jeans, Anders Karlsson heter han. För att slippa kontakt med sina klasskamrater sitter Mikaela alltid ensam, längst bak i ett hörn av klassrummet, men idag är något annorlunda. Det sitter redan två killar vid Mikaelas plats, de pratar högt och skrattar, men inte åt henne, de skrattar åt något Anders gjorde. Vanligtvis sitter ingen någonsin bredvid Mikaela, och idag får hon inte ens sitta på sin egen plats. Till sin förvåning viftar en av de populära tjejerna åt Mikaela att hon ska sätta sig på en ledig plats jämte henne. Ella, den snyggaste tjejen på hela skolan, med det längsta, lockigaste, ljusaste håret, de blåaste ögonen och de dyraste kläderna. Hon vill att Mikaela ska sitta på den lediga platsen bredvid henne, och Mikaela har inget val, för det är den enda tillgängliga bänken. Förvånat, med uppspärrade ögon går hon fram till Ella och sätter sig försiktigt bredvid henne. Pulsen ökar och hennes handflator blir svettiga, Ella är en av de värsta mobbarna, en av dem som får Mikaelas mage att göra ont av ångest på morgonen, men idag är något fel. Ella ler ett bländande, varmt leende och frågar Mikaela var hon köpt hennes lila polotröja.

Min tröja? nästan viskar Mikaela osäkert och stirrar blint ner i den beiga skolbänken.
Ja! Hela du är alltid så himla fin, jag blir avundsjuk! utbrister Ella och skrattar lätt.
T-ta-tack? lyckas Mikaela frågande få fram, men avbryts av Anders som berättar att lektionen ska börja.

Någonting är riktigt fel, på vanliga dagar hade Ella skrattat åt Mikaelas kläder och knuffat in henne i väggen, men idag är något annorlunda. Ingen han gjort eller sagt något sårande till henne, ingen har ens tittat konstigt på henne och Mikaela känner hur lyckan sprider sig i kroppen och hur lätt det är att andas när hon på lektionen vågar räcka upp handen och svara, utan att någon skrattar åt henne. På vanliga dagar händer inte sådant här, men fanns det verkligen ovanliga dagar? Är det ens möjligt? Om det nu är en ovanlig dag finns det bara en sak Mikaela vill göra, någonting som hon aldrig vågar på vanliga dagar, det som startade mobbningen. Hon sitter vid sin bänk, hennes ben skakar otåligt i väntan på att Anders ska förklara att lektionen är slut. När han äntligen utbrister att eleverna får gå är Mikaela först på fötter, istället för att vänta tills alla gått, som hon brukar göra på vanliga dagar. Snabbt skyndar hon ut i korridoren, med huvudet högt och ett stort leende på hennes smala läppar. Hon känner sig osårbar, som att ingen kunde skada henne, kanske var det för att just idag var det ingen som ville skada henne heller.
Frihetskänslan är enorm när hon springet ner för de många trapporna, ner mot sal 136. Ingen lägger någon spydig kommentar, ingen lägger ens märke till henne, precis som det ska vara. Hon sätter sig utanför klassrummet på en kall, grå bänk och väntar, spänd och nervös men lyckligare än någonsin. Otåligt stampar hon med sina blåa skor i golvet, väntandes på att lektionen i rum 136 ska ta slut, väntandes på att få se sin älskade utan att de behöver gömma sig.

Den gröna dörren knarrar till och slår plötsligt upp, Mikaela drar efter andan och sätter sig genast rakare upp. Hon vet att personen hon väntar på kommer komma ut sist ur klassrummet, precis som Mikaela alltid gör på vanliga dagar. Hennes käraste hade också en massa plågoandar i skolan, men till skillnad från Mikaela trodde hennes partner att det var en vanlig dag. Mikaela känner oron bubbla inom henne, hon ser hur läraren långsamt stänger dörren, men hon ser inte personen hon letar efter. Hon håller andan, dörren går snart igen och Mikaelas hjärta sjunker. Men då, precis innan dörren går i lås slinker en smal flicka ut ur klassrummet, den finaste tjejen Mikaela någonsin sett. Flickan är lång, nästan tio centimeter längre än Mikaela, hon har brunt, vågigt hår som når ner till hennes midja och hennes gröna ögon kunde lätt förföra någon. Klädd i en enkel svart magtröja, slitna blåa jeans och med en röd och grönaktig skjorta knuten runt midjan hade Mikaela svårt att slita ögonen från henne. Enligt Mikaela var hon perfekt, men de känslorna hade hon aldrig kunnat visat på en vanlig dag, det misstaget hade hon gjort en gång, den enstaka gången var nog för att starta tre förfärliga år av mobbning.

Med uppspärrade ögon väser flickan oroat och frågar vad hennes flickvän gör där och viskar att Mikaela borde veta att de inte kan synas tillsammans, att det inte är värt risken. Mikaela ignorerar henne totalt, reser sig upp, springer fram till sin flickvän och omfamnar henne hårt. Något sådant skulle aldrig förekomma på en vanlig dag.

Lauren, det här är ingen vanlig dag, det är ingen som bryr sig om oss, ingen som vill oss något illa! utbrister Mikaela med glädjetårar i halsen samtidigt som hon kramar om henne ännu hårdare.

Smått chockad besvara Lauren kramen och drar in den ljuva doften av äpple från Mikaelas hår. En ensam tår rinner ner för hennes kind, kanske är idag dagen då allt ändras, kanske behöver de inte gömma sig mer, kanske kan de få vara fria. Flickorna håller gråtande om varandra länge, deras kärlek är äntligen öppen och fri, medan oräkneliga andra elever går förbi dem, inte en enda som ens lägger märke till dem. Lyckoruset de båda känner när de tillslut släpper varandra är obeskrivlig, en känsla ingen av de någonsin känt tidigare. Dagen fortsätter vidare, men inte som den gör på vanliga dagar, för idag går Mikaela och Lauren runt på skolan tillsammans, starkare än någonsin. När de sedan går ut genom utgången, ut till den varma sensommardagen, hand i hand, skulle inget kunna stoppa dem.

Mikaela slår plötsligt upp ögonen, det är mörkt och hon ser ingenting. Hennes kropp är stel och den värker. Hon sitter på ett hårt trägolv lutad mot ett hörn i ett konstigt litet rum, det är varmt och kvavt och luktar unket. Ovanför hennes huvud hänger det något mjukt, men hennes nacke gör för ont och hon orkar inte titta upp. När hennes ögon vant sig med mörkret kan hon se hur nära de bruna träväggarna i rummet är, hon ser några par skor bara några decimeter ifrån henne och trots den unkna lukten känner hon en svag doft av nytvättade kläder. Tillslut förstår hon var hon befinner sig, hopkrupen längst in i hörnet i hennes lilla klädkammare.

Gråtandes, den här gången inte av lycka, inser hon att ovanliga dagar inte finns, att allt var en dröm. En dröm som återkommer varje natt, som ger henne hopp om ovanliga dagar, som gör att hon otåligt väntar på dem, men de kommer aldrig. Alla dagar är vanliga och hemska och alltid lika dana, svarta och vita. På vanliga dagar finns ingen plats för känslorna Mikaela och Lauren delar, ingen plats för de känslor som vägrar vara svarta och vita, blåa och rosa. Ingen plats för känslorna som existerar i alla regnbågens färger. Nu forsar tårarna från Mikaelas röda kinder, det enda som existerar är hennes ångest och klädkammaren, det lilla rummet som orsakat henne så mycket problem, som hon önskade att hon kunde rymma ifrån, men det går inte. Det gör för ont, allt gör så ont, kroppen värker och det skriker i hennes öron, hon vill ut, ut så fort det går, men allt gör så ont. Ondast av allt gör hennes hjärta, för sin inre syn ser hon hur hon kramar om Lauren och då gör det ännu ondare, för hon vet att något sådant aldrig kommer ske på riktigt. Tårarna är ohejdbara, Mikaela gråter och gråter och hon vill inte sluta. Hon vill ut från klädkammaren, men det gör för ont i kroppen, hon vill stanna, men det gör för ont i hjärtat, så hon bara gråter. Gråter och hoppas på att tårarna blir för många, att de fyller klädkammarens golv, stiger och stiger tills Mikaela inte kan andas, tills Mikaela aldrig får uppleva ev vanlig dag någonsin igen.

Linnéa Holm

Linnéa Holm är medlem sedan 2016 Linnéa Holm har 4 publicerade verk