Vansinne

Vakterna drar våldsamt in oss i fängelsehålan. Jag börjar skrika:
Vad spelar roll?
För att jag undrar vad som spelar roll. Är det pengarna? Ursprunget? Färgen på ögonen? Eller maten på bordet? Är det det som gör att man börjar älska varandra? Det är en väldigt lätt fråga för mig, fånig till och med. Men ibland oroar jag mig över ifall jag hade svarat samma som nu för två månader. Jag springer haltande till gallret och skriker förtvivlat med mina sista krafter :
Har du aldrig varit kär? Vet du inte att det inte spelar någon roll?
Och sedan tar jag ut mina armar ur gallret och försöker nå vakten. Jag sträcker mig så långt jag kan och pekar på en av männen i svart rustning. Men han stirrar överraskad och oförstårligt på mig med tomma ögon. Han förstår inte. Det var mitt sista hopp. Men han är hopplös. Han är blind. Blind av samhällets uppbyggnad. Blind. Förlorad. Död. Död men ändå levande. Jag kryper tillbaka till River. Jag kryper ihop i hans trygga famn. Där våra kroppar möts skinn mot skinn så känns det som elektricitet överförs.

Jag tittar upp på honom. Mina tankar förs till mina föräldrar. Tillochmed de skulle hindra oss från att träffas. De som vi har älskat sen vi föddes. De skulle lämna in oss och vi skulle få dödstraff. Min mamma sa till mig innan jag blev inlämnad “Glöm inte vem du är Mone. Glöm inte varifrån du kommer. Glöm inte att det är förbjudet att träffa dem från mörkret av en anledning.” Jag blir så arg när jag tänker på det. Ingen vill lyssna. Ingen vill förstå. Alla är dem hjärntvättade. Eller är det jag som är hjärntvättad? Jag som tror att kärlek inte har några krav.

En man i svart rustning som går förbi kastar en äcklad blick på oss. En klump uppstår i halsen. Jag försöker svälja den, men den blir bara större. Jag börjar få svårt att andas. Lagen om att två folk från två olika ställen inte får träffas anses vara så viktig, men är så värdelös i mina ögon. Den är värdelös för att den delar två människor i olika värde när vi har och är exakt samma. Den är så värdelös men har ändån makten att döda miljarder av människor. Jag kommer vara en av dem.

River också. River kommer dö. Mitt ansikte får rynkor när jag öppnar munnen så mycket som jag kan. Jag börjar skrika okontrollerat. Jag kan inte gråta. Jag kan bara skrika. Jag skriker för att jag inte förstår. Jag skriker för att River kommer dö. Han är en död man och jag är den som har gjort honom till det. Och jag kan inte sluta skrika. Och nu var det klart. Jag börjar tappa det. River rycker överraskat till av mitt utbrott. Han säger att det är lungt. Det är okej. Det kommer bli okej. Men jag ser plåga i hans ögon. Han ljuger. Det var inte alls okej. Det kommer inte bli det heller. Inte i denna världen. Inte i detta samhället. För att i detta samhället har appartheiden makten.

Jag har läst om att för två sekel sedan när solen snurrade så rådde det appartheid mellan svarta och vita. Men så är det inte alls nu. Nej, nu är appartheid mellan mörkrets folk och ljusets folk. Jag börjar tänka på Berlinmuren runt 1950. Det är nu jag kommer att tänka på hur lik den är våran mur. Den har samma funktion. Den delar två samhällen. Ett i välfärd och ett i katastrof.

Bara för att mörkrets folk inte har tillgång till solen så är de mindre värda. De anses ha förtjänat att solen inte lyser på deras sida. Det är deras karma. I skolan säger de till oss att de på andra sidan muren är bara tjuvar och mördare. Det är tvärtom. Min blick vandrade till River. Han är ingen mördare. Han är ingen tjuv. Han är inte mindre värd. Nej, han är värd tusen gånger mer än mig.

Muren skyddar oss inte oss från mördare och tjuvar. Den stänger inne oss med mördare och tjuvar. Muren skyddar inte oss i välfärd från dem som är giriga att döda för välfärden. Den stänger ute de svältande låter dem dö för att vi är giriga nog att inte dela med oss av vår välfärd. DET! är inte okej. Men jag undrar ifall de som kom på denna idén intalar sig själva att det är det. Att det är okej.

Det är vad de intalar sig själva mitt i natten när deras medkänsla jagar dem. För att jag slår vad om att de springer i korridorer om natten förgäves försöker springa ifrån deras medkänslan som ständigt springer ikapp. I mörka korridorer som fylls av gälla skrik och helvetets eld. För det är vad som är rättvist. Men sen igen så är inget i denna världen som är rättvist. Här måste man skapa sin egen rättvisa. Men då hamnar man där jag har hamnat. I ett öde som hålls i ett järngrepp. Men jag är hellre här än förevigt jagas i helvetets korridorer. Det är nu jag slutar skrika. Men mina öron hör fortfarande det gälla skriket. Jag slutar skrika för det känns okej nu. Det känns ändå som om lite rättvisa är här. För jag är hellre här med ett öde i ett järngrepp med han jag älskar. Än springer i korridorer med helvetets eld på mig. Den som sitter på mina kläder och skapar köttiga sår på mitt skinn. Med lukten av bränt kött som sticker i min näsa. Mina öron ringer av gällande skrik. Och det är flera än ett. Det är många. Det är de själar som jag tog när jag kom på idén att bygga en mur för att spara välfärden i ljuset. Bakom mig är det något som ständigt jagar mig. Bakom mig hör jag stegen bli högre och högre. De kommer ikapp mig. Jag försöker öka takten men mina ben orkar knappt bära mig mer. Men jag kan inte stanna, jag är för rädd för det som är bakom mig.

Jag vaknar ett ryck mitt i natten av ett skrik. Jag kollar mig hastigt och skräckslagen runt i rummet och söker efter den som skrek. Men jag ser ingen. Det var mitt eget skrik. Svetten rinner ner får min rygg och min säng är blöt. Men jag fryser. Jag lägger mig ner igen drar upp täcket över huvudet och viskar till mig själv:
Det är okej. Det var bara en mardröm. Du är inte galen. Det kommer bli okej.
Men rösten jag hör är inte min utan en galnings röst. Så mina ögon sveper ännu en gång runt i rummet för att se en galning som talar. Men det är fortfarande ingen där.

Skriven av: Nelly P