Publicerat
Kategori: Novell

Väntan

Jag har mött Döden och det var inte på en mörk kyrkogård, inte heller var det midnatt eller mörker, varken dimmigt eller kallt. Nej, tvärtemot var det i ett väl upplyst, trevligt bonat och gemytligt sjukhusrum. Ett helt eget sjukhusrum för mig, en lyx få förunnat i dessa tider. Bland sterila slangar och modern teknik som med tonrena pip övervaka mig var jag i sällskap av Döden. Han satt där bakåtlutat i en bra ergonomisk förfölj, slöt zappande bland eftermiddagens hjärndöda utbud av tv-underhållning. Att se han där skrämde mig inte, jag var van vid hans sällskap. Döden vandra med mig jämt, han vandra med oss alla jämt, vi är aldrig ensamma. I baksätet i bilen sitter han lätt framåtlutat och nynnar med till radions eviga tröstvissa, granskar vägen efter något förvirrat vilt som har oturen att stötta på oss när det är på sin kvällspromenad. När vi ensamma ranglar hem efter en för blöt lördags kväll är han där, tre steg bakom och traskar tålmodigt på i ens långsamma och zick zackande gångmönster. När vi stämningsfult tänder första advent ljuset i vår fina nya ljusstake med så vacker vitmossa vid foten, står han med och insuper den frambringande julstämningen som glöggen och pepparkakorna sätter pricken över.

Nu satt han hos mig, lite lätt gnolande och väl medveten om att knappen för kanal nummer fem var lite seg på denna kontroll och krävdes ett lite hårdare och längre tryck för att fungera. Ibland lätt han huvudet fall åt mitt håll och granska hur det var med mig, lite lätt besviken över att jag fortfarande titta tillbaka med öppna ögon och att bubblan som jag, sjukvårdspersonalen och alla den skinande utrustningen fortfarande höll och stängde han ute. Men inte lätt han sig bli sur eller arg över det, Döden är tålmodig det är hans allra bästa egenskap, för både han och jag vet att en dag så kommer sprickan att brista. Eller mer troligtvis, bubblan kommer få ett håll som ingen kan laga och då kommer livets luft att sakta men säkert att pysa ut och lämna oss nakna och oskyddade från Döden. Den dagen kommer han att vara där, som alltid. Sträcka ut en tröstande hand, hjälpa oss upp och med en nick och ett snett leende vissa oss vägen vidare.

Eftermiddag skiftar till kväll och jag är fortfarande kvar. Sjukhus skiftar till hem och jag är fortfarande kvar. Kvar likt min bubbla som jag nu själv orkar upprätthålla. Ute faller snö och skymlingen promenerar in över det vita landskapet. Snart ska vi ut och promenera, hand i hand, jag och min fru och tre steg bakom oss, vår eviga följeslagare, Döden.

Skriven av: Joakim_Lee

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck