Var god och kyss mig

1

Jag vaknar 02.43 av hjärnblixten. Återigen denna jävla hjärnblixt. Sängen på jobbet är blöt av svett. Återigen detta jävla svettande. Kollar klockan. Borde sova. Fem timmar till fredagsmorgonens första jobbinsats. Stiger upp.

2

Jag bäddar hetsigt ur jobbsängen. Dricker två koppar kommunkaffe och plockar fram morfars skissblock. Drar mina darriga fingrar över blyertsstrecken som, trots att han varit död i sexton år, fortfarande lämnar ifrån sig ett svagt avtryck. Sen plockar jag fram mitt eget skissblock. Borde sova men konstnärer sover inte. Det vet alla.

3

Jag gråter plötsligt. Helt från ingenstans. Ett av skissblocken är från Hemgården efter hans stroke. Där är skisserna ledsna och krampaktiga. Inte spänstiga och levande som i de friska blocken.

4

Gråter hårt och ofint tills jag slutar. Blir effektiv. Mina fingrar följer impulsen och sms:ar mormor direkt. “Jag ska skriva en bok om morfar. Kan jag komma efter jobbet? Slutar tio.”

5

Va? Hur tänkte jag nu? Skriva bok?

6

Jag lämnar jobbet som boendehandledare bakom mig. Klockan är 10.00 och jag springer över Berghem mot Gammliaskogen där mormor bor. Jag är Usain Bolt och folk på gatorna kastar sig åt sidorna.

7

Jag ser henne. Den finaste. Hon har Corona-dukat bordet på utegården, kaffe, kardemummabullar och mandariner. Vi sitter fyra meter ifrån varandra. Precis som Löfven domderar. Jag borde vänta med bokfrågor men skiter i det. Blir effektiv.

8

Jag tar fram jobbväskan där hennes anteckningsbok, från natten då min morfar fick sin stroke, ligger. Bestämmer att första uppslaget i det blocket ska bli första uppslaget i min bok om honom. Jag läser.

Ulla-Britt - 20 november 1999
Melvin tog sin vanliga promenad på förmiddan. Jag hämtade hans nya jacka på Sporthuset. Sen promenerade vi runt våra trakter och fikade. Vid 6-tiden åkte vi över till Hauers för att sköta Oskar och Mattias. Erik sov hos kusin Alexander.

9

forts - Ulla-Britt.
Melvin ritade med Oskar, försökte förklara perspektivritning med horisont och linjer. Vi åkte hem ungefär 00.25 från Hauers. Vi tog god natt i hallen med sedvanlig puss. Efter en kort stund hörde jag en lätt duns. Jag reagerade på ljudet och ropade Melvin men fick inte något svar. Tystnaden var märkbar. Allt kändes så konstigt. Jag kanske tänkte att han inte hörde mig, så jag steg upp omgående och i mörkret på hallgolvet låg Melvin med morgonrocken på och i framstupa sidoläge. Han låg med huvudet och överkroppen mot köksdörren och med benen mot ytterdörren.

10

forts - Ulla-Britt.
Jag böjde mig ner och frågade “Hur är det, Melvin?”. Han svarade att han hade hemskt ont i huvudet, sen ringde jag omgående 112 och talade om vad som hänt, att det var bråttom och jag uppfattade att man begrep allvaret. Melvin var helt okontaktbar.
Jag strök honom över ryggen och höll honom i höger hand och armen skakade. Ambulansen kom efter 7 min. Ringde Pia som kom i samma veva. Pia ringde till Cecilia som åkte direkt till akuten.

11

forts - Ulla-Britt.
På akuten tog man emot honom snabbt. Vi satt först i ett anhörigrum på akuten. Sen fick vi vänta utanför röntgen där Melvin genomgick datortomografi och magnetröntgen. Melvin fick sen komma till IVA där vi fick gå till honom. Han hade ett stort bandage runt huvudet och man hade ritat rött på bandaget på det område som skallbenet var borta.
Vi var så lyckliga att få se honom, hans ansikte,
mustasch, händer och armar, allt var Melvin.
Natten hade varit omänskligt plågsam.
Det var ett tillstånd av väntan, hopp,
förtvivlan, obehag och overklighet.
En upplevelse av maktlöshet.

12

forts - Ulla-Britt.
Vi åkte hem vid 11-tiden på förmiddan. Jag försökte vila efter dusch. Att sova gick inte.
Plockade bort resterna från golvet. Hittade hans klocka och glasögon i min kappficka.
Han hade ju på sig dom och nu ligger de vid Melvins säng.

13

forts - Ulla-Britt.
Tänker på hur allt måste ha gått till. Han var nog färdig med tandborstning och hade klätt av sig för kläderna låg på stolen. En socka låg med kläderna men den andra på hallgolvet. Han hade ju morgonrocken på sig och jag tänker om det var så att han just tagit av sig den andra sockan när han fick denna huvudvärk som gjorde att han tog sig ut i hallen eller ramlade ut. Det är många tankar som far genom huvudet. Han hade aldrig hunnit ropa på hjälp utan blev nog överrumplad av smärta och situationen. Åkte upp på fm dagen efter och då var hans ansikte svullet. För övrigt rörde han ett par fingrar på högra handen på fm och på em rördes även hans högra arm. När jag kom hem spelade jag också vacker musik, luktade i Melvins säng och allt annat som är Melvin, från promenadskorna till lilla snusasken.

14

forts - Ulla-Britt.
På kvällen var Pia uppe med Stina och Kalle. Barnen hade gjort teckningar. Stina hade satt upp en tavla med foton. Dom tyckte att morfar ändå var morfar.
Dom strök på honom.

Kalle sa att hans nästa MVG skulle ge morfar
20 % större chans att klara det här.
Barn är otroliga...

15

Jag gråter.
Hulkar sådär som barnen gör.
Arvid och Ture.
Kanske är det för att jag tänker på Emma.
På att tappa henne.
Bli av med precis allt som är jag.
Vi.
Utan Vi är jag inte JAG.
Vi två har gått igenom för mycket för att inte se det så.
Hon är min värld.
Hennes ord är min väg.
Hennes kärlek min luft.
Osv.

Mormor gråter också. Kanske mest för att jag gråter.

16

Jag berättar om hypernatten. Alla morfars skissblock. Sen frågar jag om honom. Min älskade morfar. Hon svarar “Melvin hade just gått i pension när han fick stroken. Han hade så mycket kvar av sitt liv. Då var han väl bara 66 kanske. Så fruktansvärt sorgligt. Han hade just börjat måla igen, och spela musik.”
Ångestklumpen hittar rätt. Andas. Andas. Andas.
Går inte. Panikgråter.

17

Jag träffas av en hjärnblixt igen. Den flimrar förbi som en döende källarlampa. En bild ser jag. Inzoomad är den. Visst är det så. Eller? Jo. Ögon måste det vara. Jo. Det är det. Fast det är något med dem. Tomma är de. Eller? Döda kanske. Nä, inte döda. Bara tomma. Sorgsna.
Det är morfars ögon. Det måste det va. Snälla låt mig slippa. Jag ber. Eller, inte ber, jag är inte troende, eller, vem fan vet längre. Kom igen, släpp Gud nu.
Släpper Gud och blir effektiv istället.

18

Ny hjärnblixt. Jag ser den igen. Nu utzoomad. Där ligger han. Min älskade morfar. Huvudet lutar åt höger. Vänster pannlob är bortskuren. Tom. Tom på luft. Tom på innehåll.

19

Där sitter min mamma. Hon håller hans hand. Hon ser glad ut. Stark på något sätt. Stark för hans skull. Stark för mormors skull. Stark för min och mina systrars skull. Men hon då. Hon är ju hon. Som hon alltid är. Stark för allas skull. Jag blir effektiv och bestämmer att denna bild ska bli framsidan på boken. Teckning eller akryl högst troligt.

20

Jag bänder loss hjärnblixten. Käkar en bulle.
Kliar febrilt mot ångesten i bröstet. Höger axel också. Blir effektiv igen och frågar om hans konst. Hon svarar “Han var mycket uppskattad.” OCH “Han ville ju inte synas.” OCH “Han kunde ha blivit stor.” OCH “Det blev såklart svårare när vi blev föräldrar”. Jag frågar om när han började måla. Hon svarar “Vi gick teckningskurser ihop. Som sextonåringar tror jag. Fast han började nog mycket tidigare än så. Jag vet inte riktigt… Jag ville nog egentligen också hålla på mer, men det fanns inte riktigt plats för det.”

Bestämmer mig för att starta ett konstprojekt med mormor. Kanske redan nästa vecka.

21

Lugn Kalle.

22

Jag berättar om förra veckans tavelförsäljning. Hon säger “Han hade älskat dina målningar.”
Jag hör henne knappt. Tänker på hans intryckta skallben. Borde lyssna men gör istället en snabb kalkyl på hur lång tid det tar innan jag kan leva på konsten.

23

Jag frågar om hur de träffades. Hon svarar “Jag var tio år när vi flyttade från Robertsfors till Umeå.” OCH “I trappuppgången intill bodde redan Melvin med sin familj. Han måste ha varit elva då.” OCH “Jag blev bästis med hans syster Gunnel. Just ja, nu kommer jag ihåg...” OCH “Vi retade ofta honom. Ibland förstörde vi hans konst till och med. Ja, han målade redan då. Va taskigt.”

Bestämmer att jag måste starta en podd.
“Mormor och jag” ska den heta.

24

Jag släpper podden och frågar om hans familj.
Hon svarar “Melvins pappa var alkad. Han låg inne på torken hela tiden.” OCH “Mina föräldrar såg ner på hans familj. Fast min pappa var också alkad. Men vi hade pengar så han åkte på må-bättre-resor, istället för torken.” Hon tittar ner.

Bestämmer att jag aldrig ska bli alkad.

25

Jag släpper det och frågar när de blev kära. Hon svarar “Det måste ha varit -51.” OCH “Jag bjöd med Melvin på min realenfest. Då förstod han nog.” OCH “Melvin tog inte realen själv. Han blev relegerad eftersom han spelade jazztrummor på dansbanorna. Det räckte för att han skulle bli relegerad.” OCH “Musiken hade sitt pris men han älskade det.” OCH “Han var så stilig. Väldigt eftertraktad bland tjejerna.” OCH “Prata kunde han också, och sjunga. Inte undra på att jag blev intresserad.”

Bestämmer att jag ska bli jazztrummis.

26

Jag frågar vad mormor gjorde efter realen.
Hon svarar “Jag ville bli journalist.” OCH “Men det var inget riktigt arbete, tyckte mina föräldrar.” OCH “Jag blev kartritare istället. Det var också kul.” Jag frågar om jag kan få läsa något. Hon hämtar en pärm. Mitt ansikte domnar bort.

27

Lugn. Lugn. Lugn. Jag är lugn. Käft.

28

Jag läser.
- Ulla-Britt Norell
“Umeå Husmorsförenings damkör inledde föreläsningen med norrländsk gånglåt och avslutades med “den vackraste visan” av Lille Bror Söderlundh under ledning av Åke Byström. Fru von Hofsten gjorde först ett kort anförande över vilka svårigheter och band som håller kvar den gifta, äldre kvinnan i hemmet. Fru von Hofsten fortsatte med att tala om att det oftast är hemmet och barnen som håller henne fången, men när dessa vuxit ur barnskorna och hon inte längre är ett krav, frestas hon ofta av tanken att ta ett arbete i förvärvslivet. Hon är ofta svåranpassad ute på kontor eller i en butik. I hemmet är kvinnan sin egen chef, hon kan ta dagen som den kommer. Inte alltid förstås, men det är ingen som står över henne i hemmet”.

Jag borde lyssna men bestämmer istället att jag ska bli journalist.

29

Jag släpper journalistiken ett tag och säger “Vad duktig du var. Du borde satsat på det.” Tittar på klockan och tiden rinner iväg. Hon ser på mig. “Vill du ha mat? Jag har vegfärs.” OCH “Sen kan du förresten ta med den hem. Jag behöver den inte.” OCH frågar sen för tusende gången “Äter du bara vegetariskt? Barnen då?”.

30

Jag skippar maten och frågar om tiden efter plugget. Hon svarar “Jag tvingade Melvin att söka konstfack. Han kunde ju bli något. Inte bara slamsa bort livet.” OCH “Konstfack var rena drömmen tyckte Melvin.” OCH “Det var jobbigt att bo så långt ifrån varandra.” OCH “Jag flyttade ner efter första året. Bodde i en egen lägenhet faktiskt. Men i samma förort som hans kollektiv.” OCH “Det var faktiskt där vi förlovade oss första gången, i kollektivet alltså.”
Jag frågar “Första gången?”

31

Hon svarar “Det blev knapert med pengar i Stockholm. Han spelade på krogarna på helgerna och mina pengar räckte inte så vi var tvungna att flytta till Strömsund.” OCH “Där blev Melvin olycklig. Han var tvungen att jobba som teckningslärare och fick mindre tid för konsten.” OCH “Men han hyrde en sommarstuga som ateljé.” OCH “Det var svårt. Han tjänade för lite pengar och jag gillade inte det. Så jag gjorde slut.” OCH “Vad tråkig jag låter.”

32

Lugn Kalle. Emma vill inte skiljas bara för att du inte tjänar något på konsten. Lugn.

33

Hon fortsätter “Så var det hela vårt liv faktiskt. Jag bara bromsade och bromsade. Melvin var ofta olycklig över det. Som att han alltid gjorde fel. Prioriterade fel. Men det var ju bara hans sätt att tänka. Nu kan jag känna att det var jag som gjorde fel.” Hon stannar. Gråter. Jag säger “Jag tror att du gjorde rätt. Det är nog samma för mig och Emma. Hon gör sitt bästa för att låta mig vara. Men ibland måste hon bara...”. Hon svarar “Ja, kanske…”
Jag tänker på Emma. Alltid tänker jag på Emma.

34

Jag ser på mormor. Hon är otrolig. Hon trollbinder. Hon ser alla. Alla ser henne. Fullständigt ofiltrerad. Alla får smaka lika mycket, pampiga byggherrar som oskyldiga dammsugarförsäljare. Syrlig men sansad. Värmen. Humorn. Skärpan. Kärleken. Jag ser en till sak i henne. Jag ser morfar.

35

Jag ändrar mig blixtsnabbt. Boken måste handla om mormor istället. Ja, så blir det. Hon lever. Morfar är död. Boken blir om henne. Yes, spikat. Eller, vänta nu. Så här. Det blir en film om henne och en bok om honom. Ja, så får det bli.

36

Jag släpper filmidén. Tills vidare. Måste fortsätta med intervjun. Eller. Nä. Filmen ska handla om mormor och Emma. Skämtar jag? Käft!

37

Jag släpper filmidén igen. Tills vidare.
Måste fortsätta med intervjun. Eller. Nä.
Jag ska gestalta morfar i filmen.
Emma ska gestalta mormor i filmen.
Kanske kan Arvid och Ture gestalta...
Kanske Ali också...
Kanske… Kanske… Kanske…
Kanske kan Stina regissera filmen.
Kanske kan Karin styla alla.
Kanske kan mamma sjunga.
Kanske kan pappa bygga.
Kanske… Kanske… Kanske…

38

Jag släpper det igen. Nu jävlar ska jag släppa det. Jag frågar vad som hände sen. Hon svarar “Ja, när jag bröt förlovningen blev han såklart väldigt olycklig. Han slängde ringen i bäcken vid Erikslund.” OCH “Jag försökte hålla mig borta ett tag. Bodde kvar i Strömsund under en period. Sen tyckte mina föräldrar att det var dags för mig att flytta till Luleå dit de flyttat året innan. Jag ville inte det.” Hon tystnar.

39

Jag frågar om de sågs ändå.
Hon svarar “Ja det hände väl, men jag var noga med att vi inte skulle få ihop det igen, iallafall till en början. Men till slut kunde vi nog inte hålla oss.” OCH “Jag blev gravid. Med din mamma. Då hade vi inget val. Det var nog lika bra det. I grund och botten fanns en väldigt stark kärlek.” OCH “Men det är klart, nog funderade jag på att göra abort. Det fanns ju även på den tiden fast man var tvungen att skicka en förfrågan till någon doktor någonstans, med en tydlig orsak till aborten.”

40

Tänker att livet är vackert ändå. Som Emma.
Fullt av fint och fult, djupt och grunt, varmt och kallt, på och av, nära och fjärran, osv. Poesi är fan min grej. Bestämmer att jag ska bli poet.

41

Jag frågar om födseln.
Hon svarar “Melvin fick inte vara med. Jag minns att vi ringde till puben han satt på och berättade att hon kommit ut. Då cyklade han upp till BB, lite halvfull sådär. Men väldigt glad.” OCH “Sen när Cissi kom -61 funkade allt sånt där annorlunda. Men glada var vi.”

Guldmaterial tänker jag.

42

Jag frågar om tiden på bildmuseet. Hon svarar “Han var så omtyckt. Alla tyckte att han hade ett sinne för utställningar. Han fick till och med åka till New York och hjälpa till med utställningar.” OCH “Vi var väldigt lyckliga. Innan det hade vi många sämre år tillsammans. Det var väl småbarnsåren kanske. Men mest för att hans egna företag inte drog in nog mycket pengar för att vi skulle klara oss. Det tärde på oss såklart. Jag som är så praktisk av mig, det var jobbigt minns jag.”

43

Jag tänker på mormor. Till slut dör hon också ifrån mig. Precis som morfar. Skillnaden är att jag fått ha henne under mitt vuxna liv. Det är jag tacksam för. Jag har sovit på hennes soffa hundra gånger. Sett henne leka med mina barn, hundra gånger. Hört alla hennes kompis-skvaller, tusen gånger. Oj vad hon kan skvallra. Tacksam är ordet.
Aj, existensångesten kickboxar mig i bröstet. Den blir aldrig så hård som när jag tänker på mormor och hennes vara. Hennes liv. Hennes död.

Lugn. Ok? Jaja lugn, lugn, lugn.
Håll dig till mantrat, lugn, lugn, lugn.
Bla bla bla.

44

Jag låter tanken flyta iväg. Tänker på föreställningarna som vi ska se efter Corona.
Biobesöken. Konserterna. Utställningarna.
Framförallt, bara själva varandet. Hon och jag.
Kaffe, kardemummabullar och mandariner.
Smågråter för mig själv.

45

Jag frågar om min mamma. Hon svarar “Pia är fantastisk. Det har hon och Cissi alltid varit. Trots lite bråk och sånt består ju relationerna. Det gör mig lycklig.” Hon andas ut. “Det är det viktigaste.”
Hon gråter.

Bestämmer att jag också kommer vara nöjd över livet, barnen och barnbarnen när jag blir gammal.

46

Jag kollar klockan. 13.15. Känner plötsligt hur kroppen kliar till. Andas. Känn efter.
Varför kliar det? Vad ska du göra?
Låt det klia. Andas.
Nej, jag måste springa.
Springa springa springa.

47

Jag ger efter. Ger henne en Corona-luft-kram och springer. Snabbt. Jag flyger fram. Från Haga till Backenkyrkan. Mot morfar. Snabbt. Att inte springa snabbt är att springa långsamt. Springa bör man, annars dör man. Spring för livet. Mot livet. Ifrån livet. Av livet. Till livet. Osv osv.
Allt det där.

48

Jag lägger mig ovanför morfar. Med gravstenen 30 cm bakom mitt huvud. Med det yviga trädet halvt ovanför. Nu skulle folk se mig. Ingen ser och det är bra.

49

Jag låter kroppen klia i tre minuter. Sen måste jag springa igen. På med hörlurarna. Maxar ljudet för att överrösta alla hypertankar. Sätter på “Psyko killer” med Talking Heads. Stannar efter 20 sekunder. Sms:ar min kusin Oskar “Vafan, vi borde styra upp ett nytt band, lite Talking Heads-stuk typ. Vore FETT!”.
När ska jag få tid med det? tänker jag.
Finns gott om tid! tänker jag.

50

Du är fan kingen Kalle. Kingen kingen kingen.

51

Jag får en hjärnblixt. Försöker tänka på boken. Misslyckas. Sätter på “Bad blood” med Nao.
Stannar efter halva låten. Sms:ar min syster Karin. “Fet låt, tack för tipset. =) Vi borde fan testa den på repet. Jag håller på att arrangera den. Suttit i eftermiddag. Blir fett. Jag kommer lira trummor samtidigt som gitarr. Du sjunger och lirar orgel. Va tror du?”
Vadå arrangerat den? tänker jag.
Käften! tänker jag.

52

Jag får en hjärnblixt. Försöker tänka på boken igen. Misslyckas. Sätter på “Visa från Utanmyra” med Jan Johansson. Stannar efter halva låten.
Gråter.
Morfar.
Mormor.

Först nu släpper kliet. Räknar lite löst på hur långt jag sprungit under dagen. Det blir Umemilen till hösten. 4:40-tempo minst. Nä, 4:30 Nä, 4:20
Nä, 4:10 Nä, 4:00.
Skärp dig...

53

Jag älskar och hatar mig själv.

54

Jag landar till slut. Går sista biten hem.
Förbi Coop där Luminiza sitter. Hon är tillbaka från Rumänien nu. “Emma?” frågar hon glatt. “Jobbar!” svarar jag glatt. Vi kramas trots Corona. Jag går in. Anstränger mig för att inte göra grimaser men havererar. Totalt haveri. Stirrar irrigt omkring mig.
Känns nytt på något sätt. Verkar som att de flyttat hyllorna någon meter åt höger. Det lutar. Jag tar fram handlingslistan.
Bao buns med korea-glazerad tofu.
Bestämmer att jag ska skriva en kokbok.
Direkt efter att morfar-boken är klar.

55

Jag springer mellan hyllorna. Folk kastar sig åt höger och vänster. Blänger. Jag behöver Emma just nu. Når kassan. Ställer mig bakom mannen med alla “Billys panpizzor”. Tittar beundrande på honom.

56

Jag kommer hem till slut. Ropar hej till det tomma huset. Sen skriver jag. Fort som fan. Mest skit. Men fort. Hårt. Varje hundradel räknas. Snart kommer barnen hem. Då bryts förtrollningen. Benen krampar. Några vener under höger armbåge vill ut och bort. Kanske vet de vart det barkar.

57

Jag äter middag med familjen. Sen kollar vi Robinson. Arvid och Ture äter popcorn. Ali dricker monster-dricka. Emma kollar insta.
Hela jag kliar.
Dricker vin.

58

Jag suckar när barnens kvällsfika går snett. Arvid pratar om Pokémon. Ture springer omkring. Jag vill skrika men håller mig. Det löser sig. Lyckas andas till slut.

59

Jag smyger ut när de somnat. “Älskar er”, viskar jag. Funderar på om jag ska väcka dem för att säga det igen. Tittar mig omkring istället. Pokémon-pärmar. Lingongrova-kanter. Utspillt vattenfärgsglas. Trasig schampoflaska. Trasig limpistol. Mer. Som en tornado sveper jag undan allt.

60

Jag smyger ner till Emma. Hon och hennes oros-rynka sover i soffan. “Hej då, vi ses imorgon”, ropar Ali. Han sover alltid hos Mustafa, Isak och Erfan på fredagar. “Ha så kul”, svarar jag och myser ner mig hos Emma. Stryker henne över ryggen.

61

Jag låter kvällen vara fin. Håller mig från att prata om att vi inte haft sex på tre veckor. Att vi knappt tagit i varandra. Tidigare under kvällen har Emma hintat om sexet. Jag väntar tills vi ligger i sängen. Allt är precis rätt. Då frågar jag om vi kan stryka på varandra. Bra början, tänker jag. Tack, tänker jag.

62

Jag lättar från sängen när hon stryker mig på ryggen. Tänker att vi har världens bästa sexliv. Egentligen. Upphetsningen smyger sig på. “Kan du stryka mig på stjärten?”, frågar jag efter två minuter. Stjärten är närmare snoppen, tänker jag.
Va? Det blir en stämning. Jag går sönder.
Frågar “Vad är det?”
“Jag känner mig dålig”, svarar hon.

63

Här börjar det sköra spelet. “Förlåt, det är jag som är dålig”, gråter jag. Hon anfaller snabbt. “Måste vi prata om det här ikväll också!?”. Jag blir förvånad över tvärheten. “Va?” säger jag irriterat. “Ja, vi pratade ju om det igår, och förra veckan, och veckan innan det”, säger hon irriterat. Jaha, nu förstår jag. Hon tror att mina ångestkrampiga försök att prata om problemet räknas trots att hon aldrig svarat.

64

Jag blir stött. “Nä, jag behöver höra dig säga att du vill ha ett bättre sexliv.”
Fruktansvärt sagt. Jag är en hemsk människa.
“Men...eh...men…”, börjar hon.
Jag avbryter gråtandes.
“Snälla, tänk noga nu om du ska säga något hemskt.”
“Va, vad menar du!?”, svarar hon småskrattandes.
Jag fortsätter. “Jag trodde att du tänkte säga att du vill skiljas.” Hon stryker bort ångesten från mitt bröst. “Nä, varför tror du det?”, säger hon varsamt. Sen brister hon.
“Vad är det gumman?”, säger jag plötsligt glasklart och varsamt.
“Det gör så ont att se dig så här”, svarar hon.
Hon kryper ifrån mig i sängen, till hennes del.
Jag kastar mig efter henne och säger “Det är inte ditt fel, älskling.”
Fan fan fan.
Fan fan fan.
Fan fan fan.

65

“Det är inte ditt fel, älskling”, säger jag igen och kramar henne hårt. “Jo, jag måste söka hjälp, det är något fel på mig”, säger hon. Överväger snabbt.
Trösta? Säga att det inte är konstigt med hennes jobb att annat får stå tillbaka?
Pressa? Säga att hon inte prioriterar mig lika mycket som sitt jobb? Jag är tyst istället. Gråter.

66

“Jag vill att du ska vara lycklig” säger hon.
“Jag är lycklig" svarar jag. Får en ångestattack.
“Det ser jag ju att du inte är.” Hon stryker min rygg tills den är över.
“Jo, jag lovar. Jag har så tur att jag har dig”
säger jag lugnt. Nu blir hon irriterad.
Säger något om att jag med min historia borde förstå. Jag lyssnar inte riktigt. Ångesten har slagit lock för tankarna. Så håller vi på. Fram och tillbaka. Sen kramas vi ömt. Sen somnar hon.
Jag dör. Orkar inte.

67

Jag somnar inte. Hjärnblixten slår till. Morfar. Samma bild som tidigare. Min mamma och mormor vid hans säng på Hemgården. Jag kan inte värja mig. Panikattacken sköljer över mig. Jag måste upp. Morfar-tankarna studsar vidare som i ett flipperspel från pannloben till nackloben, upp till hjässan, synnerven och tillbaka till pannloben igen. Studsarna växlar färg, tempo och styrka. Tankar är bara tankar, tänker jag.

68

Jag skakar huvudet hårt och stapplar ut till det ostädade köket. Öppnar frysen. Äter fyra Delicatobollar. Självhatet når max. Jag är en tjockis med smala armar och ben.

69

Jag gråter mig igenom hundra situps. Försöker måla men det ser ut som skit. Försöker skissa men det ser ut som skit. Funderar på att spela trummor men det vore konstigt mitt i natten. Spelar Hendrix-riffs istället. Inget hjälper. Bara gråter.
Lider med mig själv.

70

Jag hör till slut barnens små tassande fötter studsa från övervåningen. Kollar klockan, 07.13. Äntligen, natten är förbi. Där står de i sin fulla prakt. De ler mot mig. Räddarna i nöden. Jag tar initiativet. Frågar “Hur vill ni börja?”.
De svarar ”Va?”.
Jag säger “Kojan som ni pratade om igår,
hur vill ni börja?”.
Aj aj aj. Vad händer Kalle?
Gasen i botten.
Så--de--så.

71

Jag och barnen bygger världens fetaste inomhus-koja. Som i Jönssonligan rabblar de upp hjälpmedel. Hammare, spik, skruv och vinkelhake från Emmas verktygslåda. Målarfärg och kojvirke från min ateljé. Vi förstör ikea-byråer, spikar i taket och allt sånt som Emma hatar.
Men jag finns. Jag, Arvid och Ture.
Vi finns, vår supertrio.

72

Jag hör plötsligt Emma från nedervåningen.
Nu gäller det. “Mamma, kom och titta vad vi gjort!” ropar barnen. Jag myser av min fullkomlighet.

73

Jag ser Emmas spelade lekfullhet när hon tungt entrar övervåningen. Hon håller händerna för ögonen. “Men... eehh... va fin” säger hon med en återhållsam irritation när hon ser bygget. Jag ser den direkt. Den reaktionen har hon förfinat under våra 13 år tillsammans. Precis nog skeptisk för att jag ska förstå, men inte tillräckligt skeptisk för att jag ska bli sårad.

74

Jag kastar mig ut. “Vad? Det är vårt nya högkvarter.” Stämningen blir svår. Jag skakar. Till slut säger hon “Jaja, bara jag slipper se det.” Hon går tillbaka till sovrummet. Jag väljer att inte följa efter trots att det smärtar.

75

Jag laddar på. Frågar vad barnen vill göra
nu när kojan är färdig. De vill spela fotboll.
Jag blir besviken. Kojan då? Kittelmannen då?
Jag gör avancerade skottövningar åt dem.
De är ändå fem och sju år.

76

Jag är så tröttglad som bara jag och barnen kan vara. Klockan är 13. Emma ser mig och säger oroligt. “Ska du inte springa lite?”

77

Jag flyger fram. Nerför grusbacken vid slätten.
Över tvärån och genom gles-skogen. Över Umeås nya guldgrip, den superdyra Lundabron. Jag tvärstannar. Hjärnblixt igen. Efter Lundabron ligger udden på Bölesholmarna. Där finns det ungdomsångest att hämta. Nu går allt snabbt. Jag ser en splitscreen. Ena sidan visar en pytteliten sexton-årig Kalle som springer bakom jättestora sextonåriga hockeyspelare.
Det ser ut att vara morgon. Det verkar vara en sommarträning. Hockey-Kalle verkar lite ångestfylld. Kanske känner han sig pytteliten i jämförelse med de andra. Kanske tänker han på snoppmätartävlingen som följer efter träningen.

78

Andra sidan på splitscreenen visar en pytteliten sextonårig Kalle som står bakom jättestora sexton-åriga festbröliga ungdomar som röker och hånglar. Kalle verkar lite ångestfylld. Kanske känner han sig pytteliten i jämförelse med de andra. Kanske tänker han på snoppmätartävlingen som sker i varje pissbuske. Stopp. Tänk efter.
Är du barn-snopp-Kalle eller vuxen-snopp-Kalle nu? Just ja, Jag är vuxen-snopp-Kalle. Skönt.

79

Jag skakar huvudet precis så hårt det går. Jag springer och springer. 4:20-tempo. Mobilen plingar. “Ta med strösocker. /Pappa.”
Just fan. Ölbryggningen med pappa. Det är idag ja. Det hade jag glömt. Jag sms:ar Emma att jag kommer hem till middagen. Springer in på Ica. Springer till strösockret. Springer till kassan. Springer ut. Jag springer och springer. Förbi tanter med munskydd, ungdomar med energidrycker och barn med Pokémon-telefoner. Jag stannar först innanför mina föräldrars ytterdörr.

80

Jag tar en rostmacka med alldeles för mycket smör. Tar en till. Och en till. Mamma förbereder inför kvällens vinprovarmiddag. Eritriansk gryta med tillbehör. Vi pratar om morfar. Min mamma är lik honom. Jag är lik min mamma. Det är något jag känner mig stolt över.

81

Jag frågar om min morfars konst. Hon svarar “Vi åkte på ett par konstresor tillsammans. Bland annat till Smögen.” Jag får en hjärnblixt. Bestämmer att jag måste bjuda med mamma på en konstresa efter Corona.
Min mamma.

82

Jag svettas helt plötsligt. Blir uppmärksam. Det sticker i högerarmen. Rycker i ögat. Domnar i ljumsken. Värker i ryggslutet. Huvudet skakar. Jag håller på att få en stroke. Stroke? Ja, det eller Corona.

83

Jag byter fokus. Frågar om gårdagens lekstund med Arvid och Ture. Hon svarar “Först köpte vi Pokémon-kort och glass på stan.” OCH “Arvid blev så smutsig av glassen att vi gick och köpte en ny tröja.” OCH “Vi gick en snabbis på Bildmuseet, Ture gjorde en superfin teckning, kolla!” OCH “Jag mår så bra av det här. Sista veckan har varit tung. Både Stina och Karin har...” säger hon med en tyngd. OCH “Jobbet ska vi inte ens tala om” OCH “Jag ser ju på dig också... Hur är det egentligen Kalle?”

84

Vi pratar om mig och sen om henne. Jag stannar kvar i nuet. Eller. På tal om att stanna kvar alltså, tänk om Arvid och Ture förlorar sin farmor eller farfar lika tidigt som jag förlorade min morfar. Ännu värre, tänk om jag förlorade någon av dem.
Ao ao ao ao ao ao ao. Hör inget. Ser inget. Tänker inget. Ao ao ao ao.

85

Jag hör pappa ropa från köket “Nu kan du desinfektera.” Jag slår på en Hendrix-skiva.
Vi brygger öl och diggar “Manic depression”.
Bestämmer att jag ska spela in en Hendrix-platta åt honom. Min största förebild. Pappa.

86

Jag och pappa brygger Bastuöl. Alltså på riktigt, vi heter BASTUÖL. Vi tycker att det är genialiskt. Vi ska patenta det. Vi ska driva det till skyarna. Vi ska...
Där är vi extremt lika. Självgodheten.

87

Jag funderar på att ställa frågor för bokinnehållet, om vår relation i min ungdom. Om min sena pubertet. Om mitt maniska förhållande till tränings- och matdagböcker. Men det får inte plats. Med pappa är jag alltid i nuet.
Min pappa.

88

Jag kollar klockan, 17.02. Måste hem. springer. Fort som fan. Tänker på Arvid och Ture. Alltid tänker jag på Arvid och Ture. Oroväckande mycket.

89

Jag springer in genom vår dörr. Där står Ali och lagar falafel. Jag hugger in. Bakar ut degen till de hemmagjorda liba-bröden. Ali friterar falafeln. Jag ansar koriandern. Ali picklar rödlöken. Jag gör en afghansk auberginesås. Ali gör en afghansk vitlökssås. Vi lyssnar på persisk musik. Jag och Ali.

Bestämmer att jag ska starta en persisk food truck tillsammans med Ali.

90

Jag kollar klockan. 20.15. Cyklar fort.
Från familjemys hemma till syskonhäng på Gröna älgen. Jag cyklar fort för att hinna först. Först så att jag fortfarande får vara den som passar tider. Det är viktigt för mig. Det är en egenskap jag och andra pratar stort om.

91

Jag väntar vid bordet längst in till höger. Runt om sitter hipsters och pratar yvigt. Min hjärna är helt smörig. Funderar på att prata med ägaren om att få styra upp ett gig efter Corona.

92

Jag skakar huvudet hårt. Fäster blicken mot dörren. Stina nästan studsar in. Den där blicken alltså. Hon har stressat. Det skriker blicken. Det strömmar energi. Hon är en sån som trollbinder, fascinerar, frigör, öppnar, skriker, viskar, gapskrattar, gråter osv. Hon kommer med ett glas vitt. Hon märker att det är för lite vin. Hon säger “Kan du be dem ge mig mer vin?”
Jag går.
Varför vet jag ärligt talat inte.
Det borde ju vara hon va!?
Allt för Stina.

93

Jag frågar nervöst om barkillen råkat ge mig för lite vin. Han svarar “Nä, och du kan be Stina komma hit!” Jag förstår allt. De har sett henne. Vårt lokalhak. Barkillen har sett hur Stina skickat fram mig som en vin-hämtare. Jag blir kränkt. Nästan ledsen. Men sen. Blir effektiv istället. Ser en filmscen framför mig. Vill vara som Stina. Hon är ett filmgeni. Hon är den med drivet. Fokuset. Brinnet. Siktet. Konsten. Osv osv. Allt det där.

94

Jag skakar huvudet hårt. Karin smyger in. Vi två har liknande smygfasoner. Smyg-ångest-energi. Stina har mer av en stress-ångest-energi. Nu är Karin svår. Det ser jag direkt.

95

Jag och Stina frågar om ansökningen till journalist-utbildningen. Karin låter taggad.
Jag får tvärångest såklart. Karin ska precis som Stina göra något utav sitt liv. Hon är den med talangen. Hon är den med tonerna och orden. Pricksäkerheten. Osv osv.
Både hon och Stina kommer bli stora. Det vet jag. Det gör mig glad. Fast också avundsjuk.
Älskar älskar älskar mina systrar.

96

Jag tänker tusen tankar. Hör inte mina systrar.
Tänker på allt jag måste hinna med innan jag dör en för tidig död. För det vet jag. Jag kommer dö för tidigt. På ett eller annat sätt.

97

Jag cyklar “fyra öl i kroppen”-snabbt hemåt.
Rabblar måsten. Jag måste spela mer tvärflöjt, trumpet, trombon, klarinett, gitarr, trummor, munspel, bas, dragspel.
Jag måste springa Umemilen på 40 min.
Jag måste spela in en film om mormor.
Jag måste spela in en Hendrix-platta åt pappa.
Jag måste skriva en bok om Ali och en om mamma.
Jag måste hjälpa Stina slutföra sin film om barnen.
Jag måste göra 4 olika “BASTUÖL”s-etiketter.
Jag måste måla 8 tavlor till min sommarsutställning.
Jag måste lära mig skissa som morfar.
Jag måste starta ett band med Karin.
Framförallt, jag måste hinna älska Emma så mycket. Hon är ju ändå precis allt. Vi sitter ihop. För alltid och för evigt. Det bestämde vi ju där i båthuset. Bröllopet i stugan. Emma är fulländad. Hennes morgonpuss fyller min kropp med styrka och hennes kvällspuss tömmer min kropp på ångest. Alla sekunderna där emellan. Alla gångerna jag fingrar på hennes namn i telefonboken. Varje dag. Hon finns där jag finns. Hon är jag. Jag är hon. Vi.
Arvid och Ture, jag måste hinna leva med dem bara. Skratta med dem. Gråta med dem. Busa med dem. Bråka med dem. Mysa med dem. Allt med dem.
Jag måste...Jag måste…Jag mååss.. Jag måå.. Jag…

98

Sen plötsligt slår den till.
Jag känner det direkt.
Slöheten.
Jag förstod det.
Jag sa ju det.
Lugna ner dig för fan, sa jag.
Varje dag sista veckorna sa jag ju det.
Lugn.
Lugn.
Lugn.
Hur svårt ska det va?
Hur jävla dum är du?

99

HYPER-Kalle skakar ett tag. Sen…
DEPP-Kalle somnar till slut.
Drömmer hur jag springer min vanliga stigslinga.
Jag är snabb. Varje snäv sväng tar jag i luften.
Flyger. Svänger upp på åkern till höger. Stannar.
Där ligger avverkade träd nu. Allt tar stopp.
Jag kliver upp på avverket. En stock går bra.
En till. Sen ser jag elva stockar till.
Det blir för mycket men jag hör hennes röst.
Fernanda på psykiatrin.
Du kan. Bara du. Du måste. Bara du.
Jag kan, tänker jag. Jag måste, tänker jag.
Jag böjer huvudet mot knäna.
Länge, så länge att jag faktiskt landar.
Sen tittar jag upp.
Då ser jag den.
Myren.
Depressionen.
Här hjälper inte KBT:n.
Här där den borde hjälpa.

100

EPILOG.
Den här boken är till er, Arvid och Ture.
Ett fragment av mitt vara.
Ni fick bara en pappa.
Ni fick bara mig.
Förhoppningsvis läser ni detta med ett smajl.
Livet borde få vara så.
Älskar er.
Bra sagt.
Tack.

Kalle Johansson

Författare, musiker och konstnär från Umeå!
Kalle Johansson är medlem sedan 2021 Kalle Johansson har 1 publicerade verk