Våra vägar korsades

Prinsessan Mariona, med ett överskott av svart färg i håret sitt, sjöng i bergen så att det ekade. Skyn var svart den med. Trummor virvlade i granarnas toppar. En blixt slog ner i havet bortom bergen. Gräset hade förlorat sin grönska, och istället hade det en ton av gulnad vissenhet inuti stråna. Men Mariona kände att även om naturen var som den skulle, så var människorna mycket mera fientliga än vanligt. De var inte längre sådär artigt snälla som de brukade vara mot varandra. En varg hade lagt sig i grottan som Mariona använde till skydd mot regnet och mot åskan. Men Mariona var inte rädd. Hon kunde inte sluta sjunga. Hon åt en bit bröd. Hon gav lite till vargen också, och visst, han åt. Frågan var bara när han skulle bli sugen på något i köttslig väg. Mariona började vissla gällt. En man kom förbi ridandes på ett vilt sto. Han stannade till vid grottan.
- Vem är du? Sa han i en nedlåtande ton till Mariona. Hon viskade:
- Frågan skulle jag ställa dig...
Mariona kom fram ur skuggorna från grottan och ställde sig precis bredvid mannen.
- Jag, jag är ingen särskild. Du, du är...
- Prinsessan Mariona.
- Jo, jag ser det. Jag har sett dig förr. Inne i byn. På stora torget. Vill Prinsessan rida med mig in till slottet i byn?
- Tack gärna. Jag har fått nog av den här skogen.
- Är Ni hungrig?
- Nej tack. Jag har ätit.
- Det är en ära, sa mannen, som underligt nog inte hade presenterat sig för henne än. Den mystiske mannen tog hennes hand och drog upp henne på hästen.
- Det var nära att prinsessan blev uppäten av vargar.
- Hm. Vad heter du, min räddare i nöden...?
- Jag heter Rik.
- Okej. Hej Rik.
- Och ni är alltså Mariona?
- Det stämmer.
- Mariona som ska gifta sig med Hertigen av Darbody?
- Absolut.
- Han är en mycket märklig man, vad jag har hört. Tuggar som en häst och sväljer som en katt. Stinker lagerblad. Har ett fett och sliskigt svart hår. Är krokig i ryggen som en kvist på ett träd. Har hål i byxorna fast han har råd att köpa hur många nya dyra byxor som helst. Nej, vet du vad. Du verkar vara en för fin dam för att vara gift med en sådan.
- Har Ni någonsin träffat Hertigen av Darbody?
- Nej. Men jag tror vad jag hört. Förresten, har Ni träffat Hertigen av Darbody...?
- Nej, det har jag inte gjort. Och förresten. Man ska inte alltid tro på vad man får höra sägas.
- Varför inte då? Varför skulle man inte tro på folk som varit i hans närhet...?
- För att... det går många rykten om mig, och skulle jag tro dem alla skulle andra människor veta mer vem jag är än mig själv.
- Ni har visst något att tänka med. Gift Er med mig!
- Jag vet ju inte ens vad Ni heter.
- Rik var namnet. Och det berättade jag för Er alldeles nyss! Ni är en Prinsessa utan någon vidare koncentration.
Vilken förolämpning. Det här ska jag berätta för Far under middagsmaten.
- Så ja, ett litet skämt kan väl vara acceptabelt från en ung kvinna som ni?
- Är vi inte framme snart?
- Jodå, bakom kullen här så är vi i princip framme vid slottet. Vad gör Ni här ute så långt hemifrån på en vanlig Söndag?
- Det angår Er verkligen inte!
- Plocka svamp? Äta myror? Klättra i träd?
Mariona skrattade till.
- Ni har då humor. Jag uppskattar faktiskt människor med humor. Som jokrarna under Tacksägelsen. -- De är så roliga!
- Och de får betalt?
- De får äta hur mycket mat de vill!
- Och om jag blir en joker?
- Åh... Herr Rik, se det inte som en förolämpning, men... jag tror min far inte skulle uppskatta en sådan lång joker som Ni. Jokrarna är alla en och fyrtio långa. Ni måste vara nästan en meter. Är Ni säker på att Ni inte vill ha något att dricka innan vi hälsar på Pappa Kung?
- Jo... en öl kanske det kan bli.
- Bra. Vi svänger in på närmaste pub.
Efter tre minuter stannade Rik hästen. Han och Mariona hoppade av hästen och gick fort in genom dörren.
- En stor stark och en mellan stark till min fröken här.
De satte sig ned i ett hörn och båda glodde frånvarande ut genom pubs-fönstret. En grov karl kom och satte sig bredvid Mariona.
- Åh, ett sådant vackert fruntimmer, sa han barskt.
- Jag skulle kunna sätta på henne för en shilling!
- Är du inte riktigt klok? Mariona här är i sällskap med mig! Jag bestämmer vem som får sätta på vem!
- Men inte behöver du väl bli så arg?
- Jo, det har han minsann rätt att bli! Utbrast Mariona argt.
- Man talar inte så om en dam!
- Åh hoj, sa mannen.
- En överklass-hora!
- Stick härifrån! Sa Rik avhugget.
- Gå någon annanstans!
Mannen flyttade sig till en annan plats.
- När ska ni gifta Er?
- Nästa tisdag.
- Det är ju snart!
- Ja. Och vet du?
Mariona viskade:
- Jag vill inte gifta mig!
- Ha! Det ante mig!
- Vadå då?
- Ni hade ju rymt mitt ute i skogen, fem kilometer hemifrån! Er olycka är uppenbar.
- Jaså? Men... den här Darbury... eller vad han nu heter... han är liksom så rätt för mig.
- Vem säger det? Ni har inte ens träffat honom! Är det Er far som vill att det ska vara så? Och därför har lurat i er att ni är rätta för varandra?!
- Suck. Jag vet inte. Vad ska jag göra, Rik? Sa Mariona och sippade på ölen.
- Han är inte ens rolig! Jag och han har brevväxlat i tre månader. Han bara skryter om sig själv och när jag skrev att våra barn antagligen skulle födas ur bläcket vi skriver på, då sa han bara '' jag tycker bläck är för dyrt för att skoja om ''… ja då förstod jag att han inte är rätt för mig, inte egentligen. Jag vet inte ens om jag vill ha barn med honom... och styra riket med honom... och allt det där andra, som att sova bredvid honom, att konversera ordentligt... jag vet bara inte om det här med äktenskapet med Darbody känns rätt...
- Så... gift Er med mig.
- Va?
- Ja, vad har vi att förlora!
- Är Ni också galen?
- Ja, lite. Kom igen nu, vi gör det!
- Va? Gör vadå?
- Vi rymmer och så gifter vi oss med varandra. Jag räddade dig i skogen, jag har en häst vi kan fly med...
Mariona lutade sig över bordet och sa lågt:
- Lovar du att jag får göra vad jag vill?
- Allt du vill ska du få med mig.
- Lovar du att... jag kan bli...
- Vadå? Vadå?
- Sångerska.
- Kan Ni sjunga?
- Jag älskar att sjunga.
- Fint. Då får det bli så. Ni sjunger, jag jagar vilt i skogen. Okej?
- Okej.

Och de färdades på väg genom skymning och gryning. Och en sak visste Mariona: Nu var hon lycklig.

Snowangel

Ibland finns det för mycket att säga, ibland för lite.
Snowangel är medlem sedan 2016 Snowangel har 4 publicerade verk