Publicerat
Kategori: Novell

Varför....

”Smala och aningen korta är benen på pojken, som med stor förväntan och med småspringande steg, skuttar upp för den långa trappan efter skolans gårdsplan.
Han är äntligen på väg hem, skolan nu är slut för dagen denna sensommar eftermiddag 1968.
Det nya skolåret har sedan en tid tillbaka börjat. Han bär på några nya böcker som han hårt klämmer fast i sin famn.”


Det är ännu en skön och varm sommardag, så varma som dagarna brukade vara om sommaren när jag var liten.
Solen värmer mina bara ben och armar, då jag tar så snabba steg som är möjligt med mina små korta ben. Fötterna går som trumpinnar utmed asfalten då jag skyndar fram utmed bygatan i samhället.

Jag har idag en längtan efter att få komma hem fort, det är en längtan som jag aldrig annars brukar ha, men idag är det en mycket speciell dag i mitt liv.
Visserligen skyndade jag mig hem annars också, fast av en helt annan anledning. Då är jag beordrad att komma hem direkt efter skolan. Det är en av de tusentals oskrivna regler som skall följas i hemmet där jag bor, ”gå direkt hem efter skolan”.
Men just idag finns det en anledning för mig att vilja skynda mig på, att verkligen vilja komma ”hem”.
Hem, var ett ord som jag inte kände den rätta innebörden i, för mig var detta ingen fast punkt, ingen trygghet eller en plats där man gjorde trevliga och familjära saker tillsammans.
Hem var för mig en plats där otrygghet, smärta och sort lidande tog över så fort jag kommit innanför dörrarna. Det var en plats dit jag inte längtade, aldrig någonsin ville jag egentligen gå innanför dörren till lägenheten med namnskylten ”S Nilsson” på utsidan. Just idag var det annorlunda, jag längtade verkligen hem idag.

Jag är elva år gammal och en liten kille som faktiskt aldrig känt riktig lycka i livet ännu.
Ja det vill säga, ingen annan lycka än den lycka som jag trodde mig känna de gånger då jag lyckats stjäla lite pengar ur mammas plånbok.
Det var närmast en konst stycket att stjäla några kronor ur mammas plånbok, över vilken hon vakade som en hök vakar över sitt revir. Jag fick använda hela min fantasi för att lyckas lista ut var hennes gömma var.
Att planera min strategi inför tillslaget, samt att genomföra stölden gav ofta en euforisk känsla av att ha ett osynligt övertag på något sätt.
Jag lyckades ganska ofta med detta och belönade mig själv sedan med att köpa lite godis för bytet, som jag senare, under täcket om nätterna tröstade mig med i min sorg och förtvivlan över hur vi hade det i hemmet. Hur hade vi kunnat hamna här? Varför stannade vi kvar?
Varför kom inte min pappa och hämtade mig?
Dessa nätter med alltför mycket socker i min mun skulle dessutom visa sig vara förödande då tandläkaren senare tog sig en titt där inne. Det ledde till långa och plågsamma möten med det fruktade borret i tandläkarens hand.

Mina förväntningar är just denna dag var alltså höga, min mormor skall finnas där hemma på besök hos oss då jag väl kom hem ifrån skolan.
Jag kan inte minnas när hon hade varit på besök hos oss tidigare och antagligen hade hon aldrig ens varit på besök tidigare, för då är jag säker på att jag hade jag kommit ihåg det.
Jag och mina två äldre syskon hade varit hos henne något eller några år tidigare, bara ett snabbt besök hade det blivit den gången och jag längtade nu efter att få träffa henne igen. För hon var min mormor och därför en person som jag måste kunna lita på. Hon skulle kunna göra livet i hemmet annorlunda med sin närvaro, hon skulle se och ändra på det förhållanden som nu rådde. Såg hon det inte själv, då skulle jag berätta allt för henne och då skulle hon hjälpa mig, det visste jag.

Nu var hon äntligen på besök hos oss och jag som vilken liten kille i elva årsåldern som helst, hade en brinnande längtan efter henne.
Hon hade funnits där i fantasin och i tankarna då jag inte hade haft något annat att klamra mig fast vid.
Mormor var ju den personen som i sagorna alltid var snäll, bjöd på bullar och saft. En mormors trygga famn och kluckande skratt vem längtade inte efter det? Jag kunde knappt bärga mig i min iver att komma hem tillräckligt fort idag.
Hon var den person som jag nu skulle kunde känna mig helt trygg tillsammans med tänkte jag, nu skulle jag äntligen få några dagar av lättnad inombords. Kanske skulle psykningarna och örfilarna som alltid fanns i hemmet nu upphöra. Inga hårda ord, inga slag och ingen rotting, i alla fall inte under mormors närvaro tänkte jag.


Jag passerar gästgiveriet efter att ha snubblat upp över dess grusbelagda gårdsplan. Jag kastade en snabb blick inåt köksfönstren som vätte utåt planen, jag letade efter min skolkamrats mamma, men mina steg var för snabba för att kunna urskilja något innanför de små rutorna.
Hela jag log inombords. Att känna såhär var någon som aldrig inträffade annars, var det detta som var att känna sig lycklig funderade jag en stund över. Ja detta måste vara det man kallade för lycka, för det kändes som om en svärm med fjärilar i magen, de fladdrade där inne så jag trodde att hela jag skulle lyfta från marken där jag gick. Jag log, inte bara med mitt ansikte utan även inom mig. Hela min lilla person var påverkad av denna stora händelse, nu skulle jag äntligen få några lugna och bekymmerslösa dagar tillsammans med min mormor.

Inte heller utanför Konsum som jag passerade, fann jag någon att berätta den stora händelsen för. Jag fortsatte mina bestämda steg och nådde snart fram till Sparbankens kontor och därefter även konditoriet. Men jag kunde inte hitta något känt ansikte att anförtro mig åt. Jag ville så gärna berätta för någon om min stora lycka och varför mitt leende var så brett.
Snabbt genade jag över den smala bygatan, jag tittar in genom fönstren i butikerna jag passerar, för att se om jag känner igen någon där inne, jag skulle vilja berätta för någon varför jag har så bråttom hem.
När jag passerar Åhlunds el affär, hör jag Claes-Göran Hederström sjunga; ”det börjar verka kärlek banne mig”. Jag stannade inte upp, utan skyndar bara nynnande vidare.
Och där, i fönstret på pappersaffären stod ägaren och möter min blick. Jag viftar glatt med ena handen och mimade tyst. -Min mormor är här. Han besvarar min vink och log tillbaka bakom fönstret.
Han var inte bara butiksinnehavare, utan också frisör och mannen bakom min ”tre millimeter valfria stubb” frisyr, som jag alltid var klippt i. Detta var en annan regel som finns i hemmet. Jag skulle aldrig få bli en ”långhårig jävel”.
John Ehnebom var en snäll man, men jag tyckte att han brukade klippa mig lite väl kort. Han tog ju ändå bara tre kronor i betalning, så lite längre kunde han väl ha låtit mitt hår få vara.
Men nej, jag kom alltid ut därifrån med en frisyr som skulle ha gjort vilken amerikansk marinsoldat som helst imponerad.
Namnet ”tre millimeter valfri stubb” kom sig av att jag fick använda frisyren som jag ville, mittbena, lugg eller vilket annat omöjligt val som helst. Därav namnet valfri stubb.
Det hade faktiskt hänt att jag även av denna anledning hade skolkat från skolan och tagit min tillflykt till mitt hemliga gömställe, gömstället där jag kände mig trygg och där jag kunde få en stunds ro. Detta gömställe låg i källaren i hyreshuset där vi bodde och hade sedan mina två äldre syskon försvunnit ur hemmet, blivit min trygga plats i tillvaron.

Jag svängde av från bygatan in emellan affärerna och gick den sista biten som leder upp till hyreshuset där jag bor. ”Talldungen” namnet får det att vända sig i magen på mig än. Var det kanske ändå ”huset som gud glömde”?
Jag och min bror vill riva det huset än idag och resa en sten där det skall stå;

”På denna plats låg ett hus i vilket tre barn höll på att gå under. Utan hjälp utifrån lyckades de dock en efter en att överleva och undkomma, men dom fick alla tre betala ett högt pris”.

Jag ser huset där jag bor avteckna sig, mitt ansikte stelnar för ett kort ögonblick till, en känsla av obehag drar över mina tankar, jag stannar upp ett ögonblick men slår fort bort tanken som plötsligt kommit över mig. ”Hans” bil står i alla fall inte parkerad utanför, tänker jag.
S. Nilsson, av oss barn också kallad, Sigfrid som var hans riktiga namn, Sigge, herr Nilsson, gubbjäveln eller satan. Han var vår påtvingade styvfar och ständiga plågoande. Vi behövde inte tro på helvetet eller djävulen, vi visste var han fanns och att han verkligen fanns.

Idag skall dock inget få komma emellan mig och min mormor, idag är en helt annan dag, en mycket speciell dag tänker jag.
Jag passerar som sista hus på vänster sida min klasskompis hem. Hans pappa Anders står i grönsakslandet och rensar ogräs.
– Ojdå, vilken fart du har. -Har det hänt något, frågar han på sin speciella nord Bohusländska dialekt.
-Mormor, stammar jag fram, -min mormor är på besök.
Anders ler och nickar, -hälsa henne från mig, säger han och skrattar till och fortsätter med böjd rygg att rensa sitt ogräs.
-Förresten, såg du Torsten? -Är han också på väg hem?
-Ja, -ja han kommer, svarade jag snabbt och utan att stanna och utan att veta om Torsten verkligen var på väg hem. Jag hade alltför bråttom hem nu, inget kunde få mig att tänka på något eller någon annan just nu.

Jag skyndar mig alltid hem annars också, då just tider är något man är väldigt sträng med att jag skall passa. Jag vet att undvika bråk och gör alltid mitt yttersta som en trogen hund, för att försöka få en gnutta uppskattning och beröm i belöning, något som tyvärr aldrig har eller kommer att infinna sig under min uppväxt.
Däremot fick jag dagligen av min styvfar, höra vilken oduglig liten horunge jag var och vilken obildbar idiot till son som min mamma hade fött.
Mamma brukade rygga till då han kallade mig det. Jag tittade alltid oförstående på henne, lade mitt huvud något på sned, rynkade min panna, vad menade han? Jag hade inte en aning om vad en horunge var för något. Men hon undvek alltid min blick och tittade istället åt ett annat håll.
Det skulle för övrigt dröja trettio år till innan jag fick förklaringen till varför han alltid kallade mig horunge.
Det var betoningen i hans ord som fick mig att frågande titta på min mor. Jag borde ha lärt mig efter alla år, det fanns inget svar i hennes ansikte att få, inget stöd eller ens en gest av en mors kärlek till sitt älskade barn. Nej hennes ansikte var helt tomt de gånger då jag frågande betraktade henne. Endast de gånger då jag velat protestera och varit på väg att göra detta, hade hon kunnat urskilja detta i mitt sätt och snabbt med sitt kroppsspråk, ansiktsryckningar och hyssande förmått mig att avstå från att fullfölja denna protest.
Jag lamslogs alltid av detta och blev till sist lik en trogen hund, som tittar på sin matte med förväntansfull blick och med en inbyggd vilja att vara till lags. Med det undantaget att en hund vanligtvis brukade få ett berömmande ord eller en godbit som belöning för sin lydnad och hörsamhet. Själv var jag glad och nöjd om hoten, slagen och glåporden tystande.

Utanför huset där jag bor, stod ett körsbärsträd, som nu var fyllt av mogna mörkröda bär. Körsbären hade mognat snabbt i det varma vädret och var så fruktansvärt goda nu att det vattnades i munnen av blotta tanken på smaken. Just smaken då jag glupskt, i munnen krossade och mosade samman en fylld näve med bär var himmelsk.
Jag kunde inte ens denna dag motstå frestelsen att grabba tag i en liten näve av dess bär, som jag direkt trycket in i munnen utan att stanna. Jag hinner precis tugga i mig det saftiga fruktköttet och suga av kärnorna innan jag är framme vid porten.
Som en kulspruta spottar eld och kulor, låter jag kärnorna spruta ur munnen och ner i rabatten vid sidan om ytterdörren.

När jag tog tag i dörrhandtaget på ytterdörren till det trapphus där vi bodde, kände jag mig för ett kort ögonblick obeskrivligt glad. Idag tänkte jag, idag skulle mormor finnas där för mig och glåporden skulle utebli, inga örfilar eller annat obehag skulle vänta på mig där inne, jag log brett.
Med en knyck fick jag upp dörren och slank in, den korta trappan upp tog jag med några snabba steg och innan ytterdörren hade hunnit slå igen bakom mig.
Mitt ansikte log då jag tryckte ned handtaget till lägenhetsdörren. Min mormor är här tänkte jag för mig själv och sken upp inombords av förväntan.
Ingen jul, inga födelsedagar, inget skollov, ingen annan av årets dagar hade någonsin kunnat skänka mig denna förväntan och glädje som jag nu kände och som hade spridit sig genom hela min kropp.
Jag kliver innanför dörren och stänger den försiktigt bakom mig, en regel till, ”smäll aldrig i dörrarna”. Mina böcker lägger jag upp på hatthyllan till höger innanför dörren.

Jag borde ha förstått, jag borde ha vetat bättre efter åren som gått i detta hem. Inget skulle kunna ändra på något av det som alltid inträffade av olika anledningar. Denna dag skulle inte alls vara något undantag, ännu regel. ”Brott lönar sig inte” skulle jag snart få ta del utav.
Hur kunde jag ha varit så dum och naiv i min enfald, tro att idag skulle något annat vänta när jag kom hem. Hur kunde jag ha varit så dum och trott att jag skulle få vara lycklig och glad just idag.

Mor möter mig i hallen, hon är högröd i ansiktet och frågar mig direkt och med en sådan röst att jag ryggade tillbaka.

Har du tagit pengar ur min plånbok? Har du stulit ifrån mig? Hon betonar orden.
Jag stod blixtstilla kvar och tvekade först. Tankarna skenade i mitt huvud, nej inte nu tänkte jag. Detta får inte hända, inte idag. Jag vilade något på svaret innan jag erkände. Jag anade vad ett erkännande skulle kunna leda till, då hon allt oftare hade börjat ta ut sin frustration på mig i form av slag och örfilar som ibland saknade motstycke.
Jag visste samtidigt att ett nekande skulle få samma effekt som ett erkännande, det brukade aldrig spela någon roll vad jag sa längre, örfilen hängde alltid över mitt huvud, redo att träffa hårt och skoningslöst.
Det hade aldrig existerat någon rättvisa i detta hem tidigare, så varför skulle den infinna sig nu tänkte jag.
Fan, fan, fan, inte nu, inte idag tänkte jag snabbt.

– Ja, jag har tagit en tia, svarade jag sedan nedstämt och med blicken fäst vid tröskeln.
Örfilen kom blixtsnabbt och träffade mycket exakt. Varför var jag inte på min vakt? Jag visste ju att den skulle komma, men jag hade inte förväntat mig att den skulle utdelas idag, inte om mormor var här.
Jag kände hur det hettade till över kinden, jag kände den svidande känslan från hennes handflata. Hon måste vara expert på att ge örfilar tänkte jag för mig själv. Satan vad ont det gjorde då hon slog så och det hade hon gjort ofta den senaste tiden, ibland utan direkt anledning tycktes det som.
Jag snubblade ändå till av chocken, höll instinktivt upp mina händer framför ansiktet, då jag väntade på att nästa serie av örfilar skulle komma. Hon nöjde sig nämligen aldrig med ett hårt slag.
Nästa örfil kom direkt och från andra handen, den träffade på motsatt sida om huvudet, fast nu på handen som jag satt upp för att skydda mig, vis av erfarenheten.
Sedan haglade slagen över mitt huvud, som jag försökte skydda så gott jag kunde med mina händer.

Med båda händerna över huvudet, skulle jag i alla fall försöka att hindra henne från att få in flera träffar i mitt ansikte.
Ansiktet brukade alltid bli gult och blått efter det att rodnaden och svullnande lagt sig, något som jag lärt mig att förhindra just genom att dölja ansiktet med hjälp av mina händer. Det gjorde för övrigt vansinnigt ont att bli slagen i ansiktet. Mamma brukade aldrig bry sig om hur hennes slag träffade, bara de träffade och hon fick utlopp för sin aggression.

Jag brukade ibland gömma mig i källaren efter ett sådant angrepp. Antingen i källarförrådet eller i den lilla toaletten som låg under trappan i trapphuset som jag nyss så hoppfylld och glad hade rusat uppför. Där inne kunde jag tryggt tillbringa hela dagar om så behövdes, för att mina svullnader skulle gå ner innan jag visade mig i skolan eller utomhus igen.
Jag hade aldrig besök av kompisar hemma, det fanns en regel ”sköt dig själv och skit i andra”. Jag kunde tryggt och obemärkt försvinna i dagar om jag behövde, ingen frågade efter mig, inte ens skolan verkade bry sig speciellt mycket, bara jag hade frånvarolappen ifylld när jag kom tillbaka.

Hon avstannade i sina slag och försvann in i vardagsrummet där min mormor också befann sig.
Att mormor nyss kommit på besök hade jag för ett kort ögonblick glömt av, men nu såg jag min räddning framför mig. Mormor skulle aldrig tillåta henne att fortsätta slå mig tänkte jag.

Min mormor bodde fyrtio mil ifrån oss, nu var hon och hälsade på hos sin dotter, hennes man och sin dotterson, mig alltså. Min mormor skulle rädda mig tänkte jag. Hennes barnbarn blev ju slaget. Kanske var detta ändå räddningen som jag längtat så mycket efter, nu skulle någon annan, någon utifrån få se vad som hände innanför hemmets väggar. Ja så var det, mormor skulle bli min räddning. Äntligen skulle allt ta slut tänkte jag och fick nytt hopp inombords.

Men den tanken skulle visa sig bli till en mardröm. Bilden av en mormor som bjuder på bullar och saft skulle aldrig komma att finnas för mig efter detta. Hon raserade bilden av hur en riktig mormor skall vara.

- Att du inte kan lära dig vad jag säger åt dig, hörde jag mamma gapa inifrån vardagsrummet.
– Nu kommer du genast hit.
Jag gick med nedsänkt huvud in i rummet, mormor satt i soffan, hennes ansikte var stelt och sammanbitet. Hon sa inte ett ord, hon tittade inte ens på mig där jag nu stod i dörröppningen in till vardagsrummet.
Med tårarna på väg nerför mina röda kinder och med vädjan i blicken tittade jag oavbrutet på henne.
Hon fortsatte att lugnt brodera på det handarbete som hon hade i sina händer, utan att värdera mig med så mycket som ett ögonkast.

- Nu djävlar anamma skall jag lära dig en gång för alla, nu är det slut, nu skall du få stryk, så mycket stryk att du aldrig vågar röra något som inte tillhör dig igen.
Hon höjde på nytt sina händer och började bearbeta mina kinder med sina handflator. Jag fick ta emot några ordentliga snytingar innan jag åter hunnit fått upp mina händer till skydd.
Vänta du bara, jag har något som du skulle ha fått smaka mera av för länge sedan, sa min mor och försvann förbi mig och ut i hallen.

Kanske fattade jag ändå då vad som komma skulle, men jag kunde aldrig tro att min mamma skulle kunna utföra det som hon nu var på väg att göra och inte idag, men mormor hemma.
Jag visste inte vad jag skulle göra där jag stod som förstenad på golvet. Jag stod bara kvar och väntade på att hon skulle återvända från hallen. Jag tittade återigen på min mormor med bedjande ögon, men fick inget som helst gehör ifrån hennes sida.
Mormor, viskade jag fram, -hjälp mig.

Jag såg mamma komma emot mig med rottingen (mattpiskan) i handen. Jag hade blivit slagen med den tidigare, men inte alls så som jag nu skulle bli slagen.
Hon motade in mig en bit i rummet. Nu var hon verkligen ursinnig. Jag hade aldrig sett henne så svart i ögonen tidigare. Hennes ansikte var eldrött och jag visste vad det betydde. Jag kände hur oron som jag tidigare haft inför hennes aggression nu förvandlades till ren skräck och panik inom mig.

Hon lyfte sin högra hand över sitt huvud, jag såg rottingen i den höjas och jag såg den komma emot mig.
Jag fick upp handen i höjd med min bröstkorg när det första slaget träffade.
Det träffade min underarm och jag kände en fruktansvärda smärta. Hon hade slagit med all sin kraft och ursinne, jag skrek till och började genast att gråta.

– Sluta, - Varför slår du mig, frågade jag. –Mormor, säg åt henne att sluta.
- Jag skall lära dig att inte stjäla igen, svarade hon med en kall och väsande röst.

Jag bar en kortärmad skjorta och ett par shorts, som var ett mycket dåligt skydd mot vad som komma skulle.
Nästa slag träffade mig på det högra låret. Jag hörde hur rottingen brast och några flisor sprätte ifrån den, den måste ha gått av då den med stor kraft träffade mitt lår.
Smärtan var omänsklig. Jag sänkte mina händer och tog mig instinktivt för låret som genast svullnande upp och blev rött.
Det var dumt gjort att sänka garden som jag gjorde, slagen kom oavbrutet nu. Även mitt huvud och hals träffades av den sviktande rottingen, som för varje slag knastrade till då den sprack och gick i bitar. Resultatet av detta skulle komma att bli fruktansvärt. Jag tappade andan av skräcken och smärtan. Jag såg hur mina armar och överkropp började svullna och blöda allt eftersom rottingen träffade min kropp.

Min mamma var ingen späd liten kvinna, hon var stark efter ett liv av hårt kroppsarbete och van att få ta i sedan barnsben. Det var denna styrka tillsammans med sin vrede som hon nu lät mig få känna av.

Efter en serie av ursinniga slag, helt okontrollerade, avtog slagen för ett kort ögonblick.
Var hon färdig nu tänkte jag. Var det över nu? Jag hoppades på det, för jag hade nästan slutat att andas helt av smärtan som nu var den värsta jag någonsin tidigare hade upplevt.

Som i ett töcken hörde jag mig själv återigen bedjande tilltala min mormor och bad om hjälp. Hon vände sitt ansikte emot mig, jag mötte hennes blick då hon log emot mig med ett sjukt leende. Njöt hon av detta? Tänkte jag, log hon åt mig? Såg hon inte vad som hände framför henne?
– Mormor, snälla, säg till mamma att sluta, hjälp mig! Snälla mormor snyftade jag fram.
Men mormor fortsatte bara att le och vände sedan bort sin blick. Till synes helt opåverkad av vad som utspelade sig framför henne, fortsatte hon att bearbeta sitt handarbete.
Mamma gav sin mor en kort blick, sedan fortsatte hon att slå på min oskyddade kropp.
Med om möjligt ännu intensivare slag, ville hon banka vett och lydnad i min lilla späda kropp.

Jag försökte att krypa ihop något, men slagen av rottingen träffade ändå hårt på min kropp, att försöka göra mig så liten som möjligt hjälpte inte längre.

Jag betraktade mina armar och ben, som börjat svullna rejält där rottingen träffat mig.
Svullnaderna som uppkommit var lika tjocka som mina fingrar, från några hade det börjat blöda ymnigt från de öppna sår som bildats av hennes vansinniga slag.
Hon fortsatte att skrika åt mig, men jag kunde nu bara höra hennes röst dovt, trots att hon stod alldeles intill mig.
Flera av hennes ursinniga slag hade träffat över mina öron och då blodet rann in i dessa måste min hörsel ha dämpats.

Allt kände så overkligt. Vad var det som hände egentligen? Drömde jag alltsammans?
Skulle jag vakna snart och märka att allt bara hade varit en ond och hemsk mardröm?
Mormor fanns ju där, jag hade ju sett henne sitta i soffan. Varför hände detta idag? Idag skulle ju vara min lyckligaste dag i livet. Idag skulle jag bli räddad av mormor. Detta skulle inte få hända, inte idag.

Nej det var ingen mardröm. Smärtan var ingen dröm. Resterna av den allt mer sönderslagna rottingen i mammas hand var ingen dröm och min mormor som lugnt satt i soffan med sitt leende ansikte och handarbete, som tillät detta att hända var ingen dröm.

Allt snurrade runt för mig, jag såg något rött framför mina ögon, jag såg min mors vansinniga ansikte, min sargade kropp och min mormor som satt i soffan med ett leende.
Ett leende som skulle etsa sig fast i mitt huvud för all framtid. Hon skulle också bli en påminnelse om att jag alltid var ensam och helt utan möjlighet att få någon hjälp när jag skulle behöva den. Efter denna händelse visste jag att det inte var lönt att be någon om hjälp, för fick jag den inte av min mormor, vem skulle då vilja hjälpa mig.

Jag kan än idag snart 40 år senare, se henne sitta där i soffan och le åt mig. Le sitt sjuka leende, ett leende som inte borde finnas i en mormors ansikte då hennes barnbarn blev så illa misshandlat. Min bild av vuxenvärlden blev efter detta mörk och negativ. Nu visste jag att i fortsättningen är det bara upp till mig själv om jag skall överleva.

Jag kunde inte längre känna någon smärta från slagen som min mor utdelade. Kanske var det för att slagen bedövat min känsel allt eftersom mamma slog den hårda rottingen besinningslöst mot min kropp. Kanske slog hon inte längre med sådan kraft att det kändes. Kanske hade jag redan gett upp och nu bara väntade på att dö.

Jag kände inte längre något då jag föll den sista biten till golvet. Allt blev långsamt bara svart för mina ögon och snart var allt också tyst omkring mig. Jag försvann in i ett mörker, utan vare sig hörsel, smärta eller medvetande. Jag var redan långt, långt borta då mamma till slut gav upp och slutade att slå på mig.
Jag började vakna till igen, långsamt kom jag tillbaka till medvetenhet. Det smakade blod i munnen då jag försökte väta mina läppar med min tunga. Mitt huvud bultade och smärta som jag kände var nästan outhärdlig. Jag såg inget, det vara bara svart framför mina ögon.
Allt blev återigen mörkt och tyst omkring mig. Jag klarade inte av smärtan utan försvann återigen in i medvetslöshetens tystnad och totala mörker.

Nästa gång jag vaknade till, kunde jag skönja att det hade hunnit blivit mörkt i rummet där jag låg. Jag låg fortfarande kvar på golvet exakt där jag sjunkit ihop.
Jag försökte öppna mina ögon lite mera, men det gjorde så ont att jag hellre avstod. Jag låg helt stilla och kände för varje vaken sekund hur smärtan kom smygande och blev allt mer kännbar.
Jag försökte att minnas vad som hade hänt och varför jag låg där?

Jag såg rottingen framför mig, min ursinniga mamma och min mormor som log. Jag hörde mig själv skrika på hjälp och om nåd, jag kände min panik och den obeskrivliga smärtan, jag hörde mig själv gråta och började återigen göra det där jag nu låg ihopkrupen på golvet.

Jag kände nu hur min kropp smärtade då jag försökte röra mina armar och ben, Jag grät tyst där jag låg, ensam, rädd, övergiven och med en känsla av att vara oförmögen att ännu kunna röra på mig.

Hur hade hon kunnat göra något sådant? Varför hade hon blivit så vansinnig just denna gången, för snattat pengar i hennes plånbok hade jag ju gjort förr med örfilar som bestraffning.
Dessa örfilar hade jag tyckt varit ett pris värt att betala, då jag brukade köpa något gott i form av en chokladkaka eller kanske en guldnougat, som jag slukade senare under kvällen och natten, då jag tröståt till min gråt sövde mig och jag till slut kunde jag somna. Om jag alls somnade.

Jag stal ibland till och med från mina kamrater. Jag stal för att jag trodde mig själv på så sätt kunna få en del av den glädje och lycka som dessa verkade ha med sina ägodelar, ägodelar som jag själv aldrig i mitt liv hade haft.
Det skulle ta hela min barndom innan jag förstod att detta inte var rätt och att ägodelar inte spelade någon som helst roll då det gällde hur lycklig man är.

Efteråt har jag försökt att för mig själv förklara det som hände. Att hennes frustration över att inte ha kunnat visa upp en avkomma som var helt fel fri för sin egen mor, hade gjort henne till den hon hade blivit den gången.
Just att behöva skämmas och att tappa ansiktet inför sin mor, som hon då hade gjort, måste ha startat alltsammans.
Säkert hade dom haft ett långt samtal innan jag kom hem den dagen, där mormor hade försmått och hånat min mamma. Hon hade givetvis klankat ner på hennes sätt att styra över familjen och även hur hon hade misslyckats med sitt liv.
Detta hade blivit för mycket för henne, hon hade tappat besinningen totalt och jag hade fått betala priset för detta. Det skulle komma att visa sig vara ett högt pris för ett litet barn att få betala.
Den gången försvann respekten av föräldrar och vuxna för mig, nu hade jag bara mig själv att lita till i fortsättningen. En vetskap som var mycket tung att bära för det barn som jag ändå var.
Jag blev aldrig mera misshandlad på det viset, detta hände den gången och aldrig mera.
Efter den upplevelsen fick jag bara de vanliga örfilar och daskar som kom då jag hade gjort något som jag antagligen inte borde ha gjort. Något som jag givetvis inte heller skulle ha blivit bestraffad med aga för.

Mamma hade tillsammans med pappa, totalt misslyckats med sin familj, som dom båda lämnade vind för våg då möjligheten för mamma och omständigheten för pappa kom i deras väg.
Hon hade lämnat oss barn vind för våg, att själva klara oss, bara för att hon själv skulle få leva sitt eget liv tillsammans med den nye man hon träffat på sitt arbete. Han som lovat henne så mycket, bara hon flyttade till honom och blev hans.
Att med detta förhållande, skulle följa tre minderåriga barn var aldrig planerat och därför blev detta nya liv också en sådan katastrof för oss tre barn.
 
Hon hade med denna misshandel velat visa sin egen mor att hon kunde ta hand om situationen på samma sätt som hon själv hade blivit fostrad, utan pardon, med ett strängt och våldsamt handlag. Ingen diskussion var nödvändig i en sådan uppfostran. Där rådde våldet i handen på makthavaren, där den starke bestämde.

Varför hade då min mormor tillåtit detta att ske? Hur kunde hon stilla sittande närvara då hennes yngsta barnbarn utsattes för detta? Vilken normal människa tillåter att ett barn, kvinna eller någon annan svag människa misshandlas eller utsätts för våld?
Det svaret fick jag aldrig. Kanske hade hon just då själv känt att sin egen uppfostran av dotter i alla fall gett resultat, då hon leende verkade njuta av det som inträffade. Hennes dotter hade lärt sig hur man tar hand om sina olydiga barn. Hon hade varit stolt att se detta och att pojken på golvet framför henne blev halvt ihjälslagen, ja det lärde honom säkert bara att han hade gjort fel och det en gång för alla.

Jag fick aldrig något svar på detta heller, inte då och inte senare i livet. Jag ansträngde mig inte för att få en närmare kontakt med min mormor efter den gången, hon hade tydligt visat mig vad hon tyckte om mig och om barn i allmänhet. Det räckte för att jag inte skulle besvära henne i framtiden. Jag sökte för övrigt aldrig kontakt med vuxna människor efter den händelsen. Jag hade lärt mig min läxa. Lita inte på någon.

Hur länge har jag legat här på golvet, tänkte jag. Jag vände huvudet och gjorde en ny ansträngning att försöka titta, men jag kunde bara få upp ögonen så pass mycket att det gick att kisa något.
Jag fann guldpendylen som prydde ena långväggen strax ovanför matsalsbordet, klockan som en gång i veckan alltid drogs upp av ”Honom”. Klockans visare visade på fem, hade jag legat här i flera timmar tänkte jag?
Varför hörde jag ingen? Allt jag kunde urskilja var ett brus i mina öron.
Det smärtade allt mera, allt eftersom jag långsamt vaknade upp. Jag försökte mödosamt att ta mig upp i sittande ställning, men lade åter ner min sargade kropp mot parkettgolvets kalla yta. På kortväggen och över soffan där min mormor nyss suttit, fann mina ögon den stora målningen av Bruna Liljefors, som kallas Orrspel. Jag betraktade den länge och med tom blick. Det var en stor tavla, den största som jag någonsin hade sett. Två stora fåglar i skogen utförde någon sorts ritual. Den var inte speciellt färgglad men den hade ändå något som fascinerade mig, då jag brukade betrakta den under tysta middagar vid matsalsbordet. Speciellt under storhelger, för annars åt vi sällan i det rummet, utan alltid vid köksbordet.
Där många speciella regler gällde och ändrades allt efter behag och vad som föll ”honom” på smaken just vid det tillfället.
Jag blev dock påmind om min existens igen. Jag kände en vansinnig smärta från min rygg när jag åter igen försökte sätta mig upp med stöd av armbågarna, ja kunde känna att det var kladdigt på golvet runt omkring mig.
Jag kisade ner, lyfte upp mina händer och såg allt blod på dem. Tårarna och gråten var omöjliga att hålla tillbaka, jag grät tyst under en lång stund, min kropp ömmade överallt och av minsta rörelse.

Varför ville hon mig så illa frågade jag mig själv gång på gång, vad drev henne till att vilja se mig, sitt eget barn lida så och få utstå så mycket?
Både nu i detta, men även dagligen i hemmet och under samma tak som mannen hon bodde tillsammans med. Varför ville hon inte att vi skulle vara lyckliga och glada? Ett liv där bara hon och jag fanns.

Senare den kvällen då jag som vanligt satt framför mitt fönster i sovrummet och tittade ut i det skumma kvällsmörkret, dog en stor bit av mig inombords. Den sorg och vanmakt jag då kände följde mig sedan i själen många, många år framöver. Tills jag slutligen lyckade begrava den djupt inom mig, för att inte gå under av den sorg och smärta som byggts upp där inne.

Hon hade inte haft en tanke på att hennes kraftiga slag skulle kunna skada så som dom gjorde, hennes ursinne hade skrämt mig enormt mycket. Vad skulle Hon och Han kunna hitta på härnäst egentligen? Jag hade fått ännu mera att vara orolig och på min vakt över.
 
Tretton år senare skulle min dåvarande hustru fråga mig vem det var som hade kunnat göra mig så illa, när hon betraktade de ränder av rapp som jag fortfarande hade haft kvar på min rygg. När jag berättade för henne att det varit min egen mor som slagit mig så, hade hon gråtande frågat.
– Vad mera bär du på? – Vad mera är det som du inte visar?

Hon fick inte något svar på den frågan, för jag visste inte vad jag skulle svara henne. För mig var det den gången hon hade frågat, något som bara var normalt och som tillhörde det förflutna. Det var inget som jag ville diskutera eller ännu mindre ens behöva minnas.
Hon hade bara tittat på mig, sakta skakat på sitt huvud med tårarna rinnande nedför sina kinder.

Jag kravlade mig långsamt upp i stående ställning, jag kände mig med ens yr och illamående.
Försiktigt gick jag ut i hallen, gick den korta vägen bort till toaletten som låg vid ytterdörren. Jag kom nästan fram då jag kräktes med mina händer för munnen. Jag ställde mig över badkaret och sjönk ner på knä, där jag fortsatte att kräkas. Jag lade mig ner på det kalla stengolvet och somnade nästan direkt. Om det var av ansträngningen eller medvetslöshet, det vet jag inte. Jag försvann snart in i drömmen. Jag var glad, jag log, jag var på väg hem från skolan, jag hade fullt av små fjärilar i magen. Drömmen varande dock inte så länge.

Jag tror inte att jag legat där så länge då jag återigen vaknade till liv. Jag frös av kylan från det kalla schackmönstrade klinkergolvet under mig. Jag reste mig långsamt upp och stödde mig på badkarets kant en stund. Smaken i munnen var vidrig, jag spottade för att försöka rensa munhålan från smaken. Jag hasade mig bort till ljus knappen och tände, vände mig mot spegeln på väggen och tittade på ansiktet som på ett overkligt sätt återspeglade mitt ansikte.
Mina svullna kinder lyste röda emot mig, mina rödgråtna ögon tittade helt tomma tillbaka på mig i spegeln.
Jag såg svullnaderna efter rottingens obarmhärtiga träffar. Jag såg det levrade blodet som runnit från de öppna såren i ansikte och på halsen. Jag tittade på mina ben och armar, vände mig åt sidan och såg min blodiga rygg med de stora svullna ränderna efter rottingens hårda bamburörs framfart över den.
 
Jag klädde långsamt och försiktigt av mig och ställde mig i badkaret, vred på vattnet och väntade tills temperaturen var behaglig. Försiktigt lät jag duschen strila över min kropp. Jag såg vattnet färgas rött och hitta sin väg ned i avloppsröret tillsammans med resterna från min uppkastning.
Det sved och stramade i min ömmande hud. Jag stod länge i badkaret, mitt ansikte var helt tomt och uttryckslöst. Om och om igen försökte jag hitta en anledning som jag kunde begripa och acceptera, men jag fann ingen. Ingen anledning som en elvaåring kunde förstå.
Jag började åter igen tyst att gråta. Varför tänkta jag, varför hade hon gjort mig så illa och varför hade min mormor inte hjälpt mig? Frågorna ville aldrig ta slut i mitt huvud.

jag är ragnar, en 66-årig man från göteborg, numera bosatt vintertid på gran canaria, där jag vistas flitigt sedan jag drabbades av stroke 2009. jag har skrivit mina memoarer här nere, samt en och annan novell som jag plockat ur mitt liv.
Ragnar sandberg är medlem sedan 2019 Ragnar sandberg har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren