Publicerat
Kategori: Novell

Varför fryser inte änder om fötterna

Varför fryser inte änder om fötterna?

En sen afton i januari blickar jag ut genom fönstret och studerar den allsmäktiges kreation. Molnformationer som från en annan värld speglar den sinnesro min själ känner. Jag störtar ut på balkongen och vrålar ”HYCKLARE!” Jag står så ett tag och kikar på ett par måsar som möter min blick med ett skrän... Vackert tänker jag och inser att jag börjar få yrsel. Jag blir helt vimmelkantig och av ren självbevarelsedrift går jag in i lägenheten igen. Sitter där och talar med mig själv en stund. Jag skall ge dem allihop på nöten... Så ringer då klockan, det är dags att dra på sig blåstället och gå till arbetet. Postsymbolen är den fulaste logotype man kan tänka sig. Den får mig att må illa så jag tar fram en sax och klipper hål i tröjan. Jag beslutar mig samtidigt för att kräkas på min chef när jag kommer till arbetet.
Tar hissen ned mot cykelgaraget och inser att jag en gång för snart ett år sedan slet bort rökning för judenskylten som satt i hissen. De har inte satt upp en riktig ännu, inte ens skrapat bort limmet från den gamla utan det sitter där utsmetat på hissväggen som en symbol för vad som mest kan liknas vid ett dödfött kollektiv för arbetshandikappade fastighetsskötare. Kärringarna och gubbarna som bor här har inte öppnat ögonen sedan de föddes så de struntar det. De kan inte se skillnad på en flodhäst och en gatumusikant,.gnäller om felklippt gräs och tomma läskeblaskflaskor.
Tio sekunder och hissdörren stängs. I de andra husen tar det fem sekunder innan hissdörren stängs. Det är tio sekunder i min hiss för att de handikappade skall hinna rulla in med sina rullgrejer, det bor ju en massa permobiler här. Tänk på en sak... Jag förlorar fem sekunder mer av mitt liv i förhållande till vad folket i de andra husen gör. Varenda gång jag står i hissen närmar jag mig döden... Fem sekunder för varje gång... Om jag åker hiss 2 gånger om dagen så innebär det att jag förlorar 2 timmar och en komma sex minuter om året vilket då ger över hundra timmar som bara försvinner av min kvarvarande förväntade livslängd, detta i en hiss... AHHHH! Jag får panik och trycker på nödstopp, bultar på hissdörren och skriker. Jag sparkar upp dörren och tar mig ut i friheten. Där står en sopkärring och frågar vad jag håller på med och jag svarar glatt att jag sparar tid och med den också mitt eget liv. Hon stirrar på mig ett par sekunder och säger sedan. Jaha! Tar kvasten och sopar vidare. Jag springer ned för trapporna och lovar mig själv att jag aldrig mer skall ta hissen. Vem vill dö tio sekunder snabbare än alla andra för varje dag som går?
Nere i trappuppgången så ligger det en massa dagstidningar. Min granne jobbar som tidningsbud och alla tidningar som blir över lägger han i svalen så att vi andra snåla grannar kan få oss ett gratisnummer att doppa kuken i. Grannen är lite knepig, det är därför som han lägger tidningarna där. Han förstår inte bättre... Jag tar alltid alla tidningarna... Plockar upp två Göteborgsposten, en Svenska dagbladet och en Computer Sweden och sätter dem under armen. Ingen skall få tidningarna tänker jag... Själv bläddrar jag igenom dem högst sporadiskt. Emellanåt viker jag upp ett korsord om det finns något sådant. Med korsordet uppslaget brukar jag sedan lägga tidningen på närmsta parkbänk i hopp om att någon uteliggare skall hitta det. Det finns alltid en och annan som får sig en knäck när de inser att de inte kan lösa uppgiften de står inför.
Får upp dörren till cykelförrådet. Vad in i #!@¤#!! Permobilklanen har tryckt in ännu en permobil i det förbaskade förrådet. Nu är det två rullstolar, två permobiler och en rullator. Jag går ut och läser på dörren. ”barnvagnsgarage” står det på en skylt. Dra på trissor nu har de där senildementa människorna fått för sig att de åker barnvagn... Dårar! Jag skall ju ha min cykel här. Jag fattar tag i en rullator och dänger den i väggen så att den går sönder. Plockar fram min fickkniv och skär upp stolsdynan på en permobil och skall precis till att sätta eld på den andra när en kvinna från hemtjänsten uppenbarar sig. Vad står på säger hon... Jag bara skriker! ”Se vad de svinen har gjort mot några stackars handikappade människor, de har förstört den här fina permobilen och slagit sönder en rullator.” Jag påtalar för henne att nu är det ju någon senildement stackare som inte kan ta sig till affären för att snatta. Människan kanske svälter ihjäl säger jag. Kvinnan utbrister ”Gud! Det är ju förfärligt.” men man har ju ett jobb att sköta säger hon och vinkar adjö för att sedan raskt promenera iväg. Ja just det, jobbet...
Sätter eld på den sista permobilen och tar ut min cykel och vad ser jag? Punktering... Va? Det är ju dagar som dessa då man inser att det var för väl att de sålde ut Gislaveds däckfabrik, de kan ju ändå inte göra däck som håller. Fillipinska barnarbetare, de kan göra däck de. Drömmer mig bort ett slag och inser att jag faktiskt också skulle vilja leva vid en soptipp, arbeta gratis sexton timmar om dygnet på en däckfabrik som ligger i bortre asien. Känner mig lite som en kapitalist... Jag blir stolt och tänker på Karl Marx sedan tripper jag bort till cykelhandlaren och ljuger om att jag köpt cykeln hos honom och skäller ut honom efter noter för att det var punktering på den. Jag kräver av honom att jag skall ha ett nytt däck med en ny slang. Jag ber honom att slänga med ett par nya handtag som plåster på såren. Cykelhandlaren förklarar för mig att han endast reparerar cyklar och inte säljer, vilket då innebär att han inte kan ha sålt någon cykel till mig. Han erbjuder sig istället att laga punkteringen för femtio spänn. KOMMUNIST skriker jag åt honom och hivar upp två tjugolappar och säger att det får räcka med det. Han blir förbannad och tar fram en mögelodlad kebab och hotar mig med och säger att om jag nu inte betalar honom åttio spänn så skall han köra upp kebaben i arslet på mig. Inför detta hot blir jag spak och ger honom en hel hundring. Cykelreparatören får alltså hundra spänn plus de fyrtio kronorna jag tidigare slängt upp på disken. Det är dyrt med punktering i dessa tider... Varför kan inte staten täcka in för oss som arbetar på posten och tjänar mindre än gratisarbetande gatubarn i Nordkorea. Kvinnor har ju alltid tjafsat om att staten skall subventionera mensskydd. Varför skall inte vi män som arbetar på posten kunna få ett litet bidrag till cykelslang? Det är så förbannat orättvist, det är det verkligen. Jag står så och funderar ett slag medans han lagar min cykel. Jag frågar honom om hans käring hemma har subventionerade tamponger? Han nickar lätt mot den mögliga kebaben och ser sedan på mig. Jag förstår och lämnar min fråga obesvarad.
Jag blir förbaskad och går bort till affären där jag tar ett litet rosa paket med OB fleur ur en hylla. Tränger mig före i kön och håller upp paketet samtidigt som jag säger att min flickvän ligger hemma i mensen och må faen ta den som förvägrar en sjuk kvinna sina tampisar. Jag upplever det som att en respektfull tystnad omger mig och en förstående kassörska, som också har mensen för den delen, låter mig gå före. Hmm de kostar fyrtiofem kronor. Vad tusan klagar kärringarna på egentligen? En punktering kostar ju för tusan hundrafyrtio spänn att laga. Jag stirrar på kassörskan och tänker ”Menskäring”. Går bort till cykelaffären igen.
Hojen är klar och jag skrattar glatt, vi tar i hand och jag leder cykeln ut på gatan. Nu skall han få gubben, jag tar fram två tamponger och kastar i bakhuvudet på honom samtidigt som jag skriker könsord. Slänger mig snabbt upp på cykeln och trampar iväg. Gubben rusar efter mig, rätt ut i gatan, gormandes och med den mögliga kebaben i högsta hugg. Givetvis blir han påkörd av en spårvagn, som transporterar en massa dumma människor som inte förstår att man skall cykla. Jag går fram till honom där han ligger i en stor blodpöl. Jag plockar upp hans mögliga kebab och tar en tugga... Smakar illa så jag spottar ut det på honom. Spårvagnschauffören kommer ut ur vagnen och är helt vansinnig. Han ställer sig och sparkar den orörlige cykelhandlaren i magen ett par gånger. Jag står och ser på och efter en stund frågar jag chauffören om han kan förstå varför man är så dum i huvudet att man springer ut framför en spårvagn. Näää svarar han och drar undan den svårt sargade kroppen från spåret. Innan jag cyklar iväg hör jag chauffören ursäkta sig inför sina passagerare och förklarar denna korta försening med att en alkis lagt sig på spåret. Jag hör någon bak i vagnen ropa. Kör nu för helvete och så drar vagnen iväg nedåt majorna och jag åt andra hållet.
Efter ett par hundra meter ser jag en parkbänk där jag stannar till och snabbt bläddrar upp de korsord som finns i mina tidningar. Lägger korsorden där på bänken och resten av tidningarna slänger jag på gatan. Jag cyklar iväg och inser att jag är en lycklig man som med hedern i behåll gör rätt för sig och sina medmänniskor. Jag är då allt en riktig Gandhi... GANDHI skriker jag åt några småbarn som blir rädda och springer. Jag cyklar efter dem och skriker. Bara vrålar och den ene grabben ramlar, när jag kommer fram till honom ser jag att han pinkat ned sig. Jag säger ”Gandhi” till honom och sedan cyklar jag vidare mot jobbet. Upprymd som jag är skrattar jag lätt och sjunger ”What a wonderful world”. Jag är verkligen som Gandhi...
På väg mot arbetet bestämmer jag mig för stanna till och pissa på några änder som simmar i rosenlundskanalen. Jag står där och sprejar mitt gula piss över de helt aningslösa änderna. Det kommer förbi en man och frågar vad jag gör. –Pissar på änderna säger jag. Han sliter fram ballen och säger skrattande att det skall banne mig han också göra. Vi står så och pissar en stund till och sedan hoppar jag upp på min cykel för att dra vidare. Jag vänder mig om och frågar gubben om han vet varför juländer inte fryser om fötterna. Han skrattar och säger att dessa lär ju inte frysa om fötterna så mycket som vi pissat på dem. Han tillägger att det givetvis inte är en allmängiltlig lösning på min fråga, han vet helt enkelt inte. Det är det ta mig tusan ingen som vet.

Skriven av: Magnus

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren