Varför jag?

Måndagsmorgon. Igen. Ännu en helvetesvecka. Jag går upp ur sängen i mitt lilla rum i en liten lägenhet på Södermalm. Mamma och jag bor i en liten tvåa på 53 kvadrat. Min mamma är 44 år, ganska lång, har svart hår, glasögon och oftast ganska slappa kläder. Min pappa fanns bara under en kort tid under de första åren av mitt liv. Jag kommer inte ihåg honom. Mamma har i alla fall sagt att han var väldigt kärleksfull mot henne och även mig. Min familj flydde från Syrien till Sverige när jag var ett år gammal. Jag är ensambarn. Mamma har berättat att när jag var ett och ett halvt år gammal, åkte pappa tillbaka till Syrien för att vara soldat för att få pengar till familjen. Han dog i strid innan jag ens kunde prata ordentligt.

Jag heter Isadora, är 16 år och har gått på gymnasiet i två månader. Jag har svart hår, bruna ögon och är 164 cm lång. Mina vanligaste kläder är jeans och olika hoddies.

Vår lägenhet är egentligen inget märkvärdigt. Det mesta är svart, vitt och brunt. Både jag och mamma tycker om neutrala färger och därför har inredningen blivit så. Mitt rum har tre ljusgråa väggar och en svart. Jag har ett svart skrivbord, en vit säng, två bokhyllor vid ena väggen, en fåtölj och en garderob i ena hörnet. Ganska enkelt. Jag går in i badrummet, börjar smeta lite mascara på ögonfransarna och sätter upp håret i något som ska se ut som en knut. Jag gillar inte att äta på morgonen så det blir en ostmacka och ett halvt glas apelsinjuice. Nu är klockan fem över halv åtta och jag måste börja ta mig till skolan. Tunnelbanan går till medborgarplatsen och sedan går jag de sista trehundra meterna som är kvar till skolan.

Jag får tårar i ögonen när jag öppnar porten till skolan. Jag vill inte vara här. Jag hör inte hemma här.

Jag har blivit mobbad egentligen sedan jag började i skolan. Främst för utseende för att jag ser annorlunda ut eftersom jag kommer från ett annat land, men också för mina kläder. Mamma har inte så mycket pengar, och varför jag har ganska enkla kläder är både av den anledningen och för att jag aldrig har varit intresserad av märkeskläder och sånt. Allra mest har jag varit, och är fortfarande, mobbad för min bakgrund. Jag kommer ihåg det så väl som om det var igår. Det var i första klass. Alla skulle presentera sig; namn, vilket stad man bodde i, föräldrar och annan bakgrund. Ja, allt det där. Uppenbarligen berättade jag då för mycket och mobbarna tog nytta av det och trakasserade mig så mycket det bara gick.

Första lektionen på måndagar är matematik. Min mattelärare heter Karin och är en ganska kort medelålders kvinna, gråblont hår, har en ganska liten näsa och den där rynkan i pannan som lärare har efter att ha jobbat inom läraryrket i 25 år. I klassrummet har vi ”dubbelbänkar” där två personer sitter bredvid varandra. Jag får sitta själv som vanligt. Tio minuter in i lektionen går Karin ut och ska hämta en bok i lärarrummet samtidigt som jag ska gå och vässa min penna. Det blir alltid såhär när läraren går ut. Jag blir knuffad av några killar. Simon är värst. Han kränker mest, och sedan är det hans gäng som hänger på och skrattar och bara gör det ännu värre. De skriker:
- Asså vad fan gör du här egentligen. Åk hem till ditt jävla arabland. Vi vill ändå inte ha dig här!
Jag är bara tyst och tittar ner i golvet.
- Hallå?!!
Jag är fortfarande tyst. De tar tag i min tröja och drar mig mot dem, riktar en knytnäve mot mitt ansikte och skriker ännu högre:
- Hör du oss inte eller?!
Jag svarar:
- Bry er inte!
Jag drar mig loss och går därifrån. Killarna bara skrattar.
Upprepade knuffar, konstiga blickar, hånflin och kommentarer är en del av min skolvardag för att de tycker att jag är ful och annorlunda.

Skoldagen är slut och jag får äntligen komma hem. Jag gör mina läxor och när jag är klar lägger jag mig i soffan och sätter på TV:n. Dubbelavsnitt av ”America’s Got Talent”. Jag ser ungefär ett och ett halvt avsnitt innan jag somnar. Halv nio väcker mamma mig och frågar om jag har ätit något. Jag ljuger och säger att jag har ätit, eftersom jag inte är hungrig. Jag går och borstar tänderna och lägger mig i min säng.

Tjugo i sju väcker mamma mig. Jag går upp och väljer kläder, sminkar mig lite och äter nåt till frukost som vanligt. På tunnelbanan på väg till skolan ser jag Simon. Jag sätter på musik på högsta volym i hörlurarna och hoppas att han inte ska se mig. För en halv sekund överväger jag att flytta till en annan vagn, men om det är någon gång han kommer se mig är det om jag går förbi honom. Min förhoppning gick i kras och han tittar på mig samtidigt som jag sveper blicken mot hans plats. Han hånflinar och går fram och ställer sig mitt framför mig. Uppenbarligen har han inte sett mig förrän nu. Fan!
- Hur är det idag då? Som vanligt?, säger han med en väldigt anklagande och nedlåtande röst.
- Det är okej.
- Skit i det då. Sen går han iväg med ett nonchalant leende på läpparna.

Skoldagen går lika segt som vanligt. Vi hade svenska, SO, matte, idrott och språk. På vägen hem mellan tunnelbanestationen och mitt hus ser jag någon köra moped väldigt fort uppifrån vägen en bit från mitt bostadsområde. När han kommer närmare kör han svajigt och okontrollerat. Han ser ut att balansera upp mopeden och han kör upp för backen tvåhundra meter bort. Jag går över övergångsstället och ska precis ta upp mobilen och kolla om jag fått något sms när jag hör en kraftig smäll uppifrån backen. Vad var det?

Jag tvekar för en stund och tänker, det har väl inte jag något med att göra. Sekunden efter springer jag allt vad jag kan uppför backen. Jag måste ju veta vad det var. Halvvägs upp ser jag att mopeden ligger uppe på trottoaren och föraren under den. Det finns en stor spricka i ett träd som stod längs vägen. Han måste ha krockat in i det. Jag springer fram och försöker först lyfta på mopeden själv. Det går inte så bra. När jag lyft undan mopeden med hjälp av en annan man som gick förbi, börjar vi så försiktigt som möjligt ta av honom hjälmen. Det är då jag ser det. Herregud! Det är ju Simon som ligger där. Hjälmen är sprucken och uppe på huvudet blöder det ganska rejält. Vi skakar på honom. Han reagerar inte, men andas. Mannen går en bit bort och ringer efter ambulans medan jag stannar kvar och kollar om han visar tecken på förbättring. Jag kollar också om han är skadad mer någon annanstans. Hans knä ligger i en konstig ställning. Jag känner på det och det känns svullet och löst på nåt vis. Mannen kommer tillbaka och säger att ambulansen kommer om ett par minuter. Vi la honom i stabilt sidoläge trots knät medan vi väntade. Ambulansen kom efter ungefär 5 minuter. Ambulanspersonalen börjar med att kolla huvudet och konstaterar ganska snabbt att det är en hjärnskakning. Jag berättar att knät kändes konstigt. De klipper upp hans byxor och knät är både blodigt och svullet. De torkar av det och lindar det med ett bandage. Han får en syrgasmask, nackkrage och en nål i armen. De lyfter upp honom på båren och han åker in till sjukhuset.

Senare på kvällen hade de ringt från sjukhuset till mig. De sa att ambulanspersonalen hade beskrivit för läkarna hur jag såg ut och att jag hette Isadora. När Simon hade vaknat till hade läkarna sedan beskrivit mig för Simon och han hade direkt fattat att det var jag. Han hade gett läkarna numret och sagt att de skulle ringa och säga hur han mådde. Han hade en rejäl hjärnskakning och var fortfarande yr och illamående. Korsbandet i knät hade gått av och han hade fått en spricka i knäskålen vid fallet, men framförallt var han chockad. Knät skulle opereras på morgonen därefter. De sa att han skulle bli bättre i alla fall inom en vecka.

Jag kunde inte sova den natten efter mopedolyckan. Vid halv tre gav jag upp och gick ut en runda i kvarteren. 3:04 får jag ett samtal. Inget nummer som jag känner igen. Jag vågar inte svara. Jag menar, man ringer väl inte mitt i natten. Eller?
Fem minuter senare får jag ett sms om ett röstmeddelande från samma nummer. Direkt efter får jag ett sms: ”Det är Simon”, står det. Jag blir kall inombords. Vad vill han? Jag lyssnar på röstmeddelandet: ”Hej Isa. Jag hittade ditt nummer på Eniro och måste få säga tack. Först måste jag få säga tack så sjukt mycket för hjälpen när jag kraschade. Vet fan inte vad som hade hänt annars. Sedan måste jag från djupt i mitt hjärta verkligen få säga förlåt. För allt. Förlåt för alla gånger jag har hånflinat, förlåt för alla kommentarer, för alla blickar och allt annat jag har gjort mot dig. Jag ångrar det verkligen och önskar att du kan förlåta mig.”
Jag stannar upp och vet inte om jag ska skratta, gråta eller bara lägga mig ner på marken.

Victoria

Jag skriver ibland lite då och då. Hoppas i alla fall ni tycker om mina texter! :)
Victoria är medlem sedan 2015 Victoria har 1 publicerade verk