Varför såg ingen det tidigare?

När jag var liten var jag ganska späd, jag blev kallad ”Stickan”, ”Tunnis”, ”Klenis” och sådana saker. Jag mådde inte bra av det. Jag bara åt och åt hela tiden, men jag gick ändå inte upp i vikt. Jag förblev smal. Jag blev klassens hackkyckling. Jag minns en gång på idrotten, spelade vi innebandy och jag stod i mål. När jag släppte in ett mål ropade de ”STOLPE-IN!”.

Bara för att jag var så mager, så menade de att jag var stolpen. Det kanske inte låter så allvarligt nu, men för mig kändes det. Det kändes som någon tog en kniv och skar djupa sår, djupa sår i hjärtat. Kniven bara skar djupare och djupare. Snart skulle den skära av det enda lyckliga som fanns kvar. Den stora pulsådern, hjärtat, det skulle inte längre finnas kvar. Det lilla lyckliga var att hela familjen bodde tillsammans. Min mamma och pappa var fortfarande gifta med varandra. Nästan alla i klassens föräldrar var skiljda. Inte för att jag hade så stor koll på hela klassen, med tanke på hur de behandlade mig, men ändå visste jag.
Eftersom jag bara gick i tvåan då, så skulle jag inte klara av om de flyttade isär.

När jag blev äldre växte jag. Jag blev inte bara längre, utan blev också större. Jag var så rädd att bli smal och spinkig igen, så åt jag hela tiden. Jag var inte längre ”Tunnis”, utan jag hade förvandlats till ”En liten rund köttbulle”. Jag hade förvandlats till en liten fet unge. Det enda jag önskade var att alla skulle sluta stirra och skrika massa ord efter mig.
Jag ville se normal ut. Det enda jag var då, var en liten tjock unge.

Vid den här tiden hade jag slutat äta, jag åt nästan ingenting. Det enda jag åt var en macka när mamma kom hem från jobbet. Jag åt endast den där mackan för att hon inte skulle märka att jag inte åt.

Jag mådde allt sämre och sämre. Jag hade slutat äta helt. Mina knep för att slippa äta var många. T.ex. så smulade jag sönder en macka över en tallrik, och låtsades att jag hade ätit.

När jag mådde så dåligt önskade jag att någon hade brytt sig. I och för sig så blev jag inte längre mobbad. Men det var inte någon som brydde sig om mig. Jag önskade att det var någon som gjorde det. Även om det var ganska skönt att ingen brydde sig om att jag inte åt. Men det vara bara som jag tyckte då, så tycker jag inte nu.

Men efter ett tag när jag hade gått ner många kilo märkte mamma att något var på tok. Att något var fel. Hon försökte få mig att äta mer, men jag fortsatte bara med mina knep för att slippa. Det lyckades ganska bra, trodde jag. Men mamma visste hela tiden vad jag höll på med.



En dag frågade mamma om jag ville gå på stan med henne. Jag följde med. Men vi skulle inte på stan, hon svängde in på sjukhusparkeringen. Jag förstod vad vi gjorde där. Men ändå frågade jag. Hon förklarade att jag skulle till en doktor för att kolla upp mina matvanor. Till en början vägrade jag följa med. Men sen kom jag på att jag kunde ljuga mig igenom hela besöket. Så efter en lång diskussion följde jag med.

Väl inne hos läkaren började han fråga mig om hur mycket jag åt. Jag ljög och sa att jag alltid åt frukost hemma, och sen lunch i skolan. Men han trodde inte på mig, eftersom min mamma redan hade pratat med mina lärare, så visste hon om att jag aldrig åt lunch.
Efter att läkaren hade pratat klart fick jag prata med en psykolog, för att reda ut varför jag gjorde som jag gjorde.

När jag pratade med psykologen, som hette Christina, frågade hon om jag någon gång blivit mobbad. Först svarade jag inte, det kändes konstigt att berätta för någon jag inte ens hade sett. Christina förklarade att hon inte skulle säga något till någon. Att det bara var för min skull jag var där. Inte för någon annans. Men den enda anledningen jag var där, var för att mamma tvingade mig.
Men efter ett tag började jag förklara hur jag hade haft det enda sedan ettan. Hur jag hade fått alla hårda ord kastade emot mig. Men jag kunde inte riktigt berätta allt. Kunde inte berätta hur jag kände mig. Jag kände inte Christina, det kändes fel att prata med någon som hade betalt för att prata och vara trevlig och förstående. När vi hade pratat klart kände jag mig lite bättre, inte mycket, men lite.
Jag hade längtat efter att ha någon att prata med. Jag behövde prata med någon som förstod. När vi kom ut i bilen berättade mamma att läkaren hade skrivit en lista på det jag skulle äta på en dag. Det var svårt att börja äta igen. Jag var rädd att bli tjock igen. Jag vågade inte äta med rädslan att bli kallad massa saker.

Jag hittade allt fler sätt att låtsas äta. Jag skulle gå på vägningskoll en gång i veckan. Men eftersom jag inte åt, så skulle de märka det. Jag drack ett par liter vatten innan vi åkte dit. De konstaterade att jag inte hade gått ner i vikt, men egentligen hade jag det. Jag fick dricka mer och mer vatten varje vecka innan läkarbesöket för att det inte skulle märkas att jag egentligen gick ner i vikt.

Om man är utan mat så mår man ganska dåligt, inte bara psykiskt. Utan även fysikt.
Jag hade nästan jämt ont i huvudet. Det bidrog till att jag började äta tabletter. Först Alvedon, sen när de slutade hjälpa åt jag Ipren. Efter ett tag så åt jag allt starkare tabletter. Jag tog allt jag kom över.

Jag fick fortsätta gå hos psykologen vecka efter vecka. Men eftersom jag inte kände henne så berättade jag inte mer än jag hade gjort första gången.
Jag berättade inte att jag var osynlig i skolan. Att ingen såg mig. Jag berättade inte att jag hade tankar, tankar mörka som natten. Jag hade sådana tankar som jag bara berättat för mig själv. Jag visste inte hur dåligt jag egentligen mådde.

Eftersom jag redan åt ganska mycket tabletter, så glömde jag allt. Jag glömde allt runt omkring mig.


En typisk dag såg ut så här: Först steg jag upp tidigt, för att kunna lura mamma att jag åt frukost. Sen tog jag ett vattenglas och tog ner en burk från skåpet. Burken innehöll kapslar som hjälpte mig att glömma. Ofta tog jag med mig burken till skolan.
När jag kom till skolan satte jag mig ofta i trappen utanför kuratorns rum med en liten vilja om att hon skulle fråga mig om hur jag mådde. Men hon var nästan aldrig där.
På lektionerna brukade jag sitta tyst längst ner i klassrummet. När vi skulle gå på lunch låste jag ofta in mig på toaletten. Men jag var noga med att ta med väskan med alla burkarna, burkarna som hjälpte mig att glömma. Efter skolans slut hade jag fem km hem, så jag skulle egentligen åka buss. Men det gjorde jag inte. Jag sprang hem. Med rädslan att inte motionera sprang jag hem varje dag.
När jag kom hem sprang jag upp på mitt rum och gjorde mina läxor. Men direkt efter läxorna sprang jag. Jag sprang en mil, minst. Men en mil var den sträcka det var från oss och runt området tillbaka hem till oss.
Men på tisdagarna skulle jag åka till doktorn och väga mig. Jag fick också prata med psykologen när jag var där. Det var lika hemskt varje gång.
Det kändes fortfarande lika fel.

En dag kom en kille till skolan, han stod och pratade med några killar. Efter ett tag förstod jag vad han gjorde där. Han sålde knark.
När han gick från pojkarna gick jag fram till killen, som hette Paolo. Jag frågade hur mycket det kostade. Det var dyrt, men jag kände att det var värt det.
Tabletterna hjälpte mig inte att glömma längre, jag behövde något starkare.
Han frågade mig om jag ville ha sprutor, tabletter eller i pulverform.
Jag frågade vad som var svårast att upptäcka.
Det var från olika synvinklar sa han. Om jag valde sprutor kunde någon se det om de tittade på mina armar. Men om jag valde tablett eller pulver, så skulle det bli lätt att se direkt på huden, som skulle bli rödflammig, speciellt i ansiktet.
Jag bestämde mig för sprutor. Men jag tänkte inte börja knarka, jag tänkte bara testa, testa och se om det var lättare att glömma allt runtomkring mig. Det var det.

Efter den första gången var jag fast. Drogerna hjälpte mig att glömma och varken läkaren eller mamma märkte någonting.
Jag mådde allt sämre och sämre med tiden, både när det gällde min anorexia och drogerna.
Ärren i mina armveck blev allt fler. Då började jag göra något mer. Efter att jag hade sprutat in det jag skulle i armen. Tog jag en kniv. Kniven använde jag till att skära mig på benen med. Jag tänkte först skära mig i handlederna, men mamma kollade alltid min handleder utifall. Men längre upp än handlederna kollade hon aldrig.

En dag orkade jag bara inte längre. Jag ville göra slut på mitt lidande.
Jag satte mig inne på badrummet och tog det sista jag hade i sprutan, det var en dos över det normala, jag kände mig spyfärdig, och visste att det var slutet. Men jag ville försäkra mig om det också. Så jag tog en kniv och skar djupt i handleden. Det ilade i hela armen. Sen kände jag inte att det gjorde ont längre. Jag var bortdomnad i hela kroppen.
Det sista såret jag gjorde på min kropp kändes inte alls. Det sista såret jag gjorde i min kropp var i halsen.

Jag önskar att någon hade sett det tidigare, sett hur jag mådde och när någon väl såg det, ville jag inte ha hjälp.

Det var det sista jag tänkte i hela mitt liv.

Sen blev det bara svart…

Skriven av: The_Dream