Vart tog tiden vägen?

Han hade försökt hålla humöret uppe men kände nu hur det snabbt försvann för varje steg han tog. Det tog ett tag innan han insåg vad det var. Ett gruskorn. Det skar allt hårdare innanför skon. Han stannade till tvärt och andades ut. Han kunde inte låta detta dra ner hans humör. Han tog av sig sin slitna gympasko och kände en lätt tillfredsställelse när han hittade den lilla stenen som besvärat honom de senaste fem minuterna. Den måste på något sätt ha tagit sig in när han passerade kyrkogården tidigare. Nu kändes det i alla fall mycket bättre. Det var viktigt att han var fridfull i sinnet när han kom fram, eller att hon skulle tro det i alla fall. Den raska promenaden fortsatte och ett tecken på civilisation märktes av när han närmade sig några färglada villor som stod uppradade längs den tomma gatan. Han hade inte varit i byn sen han tog studenten men mindes mycket väl vilka som bodde i vilket av de väl matchande husen. Det första huset längs gatan var ett gult som en gång i tiden varit riktigt prydligt med en välvårdad trädgård. Han reagerade på hur smutsig den gula fasaden hade blivit och allt ogräs som växt upp mellan stenplattorna som ledde till ytterdörren. Det var en gammal man med namnet Stig som bodde där, ensam utan familj. Det var inte särskilt förvånande då han var en oerhört underlig man som en gång sköt ihjäl grannens katt med ett gevär efter att ha sett den komma haltande längs denna gata en lördagsmorgon. Henrik tyckte inte illa om denne Stig dock. Han var egentligen en trevlig gubbe och han mindes hur han och hans vänner alltid fick choklad när de plingade på hos honom som barn. Kunde han fortfarande vara vid liv? Han såg ju halvt döende ut redan för tolv år sen och med tanke på hur hans hem hade förfallit, var det uppenbart att han inte bodde där längre.

En bit från den gula villan stod en större villa, målat i grönt. Där bodde familjen Adolfsson. Förmodligen så var det bara föräldrarna kvar då deras yngsta son måste ha närmat sig 30 vid det här laget. De hade flyttat in efter att den tidigare familjen abrupt flyttat ut efter att deras katt mött ett tragiskt slut. Tids nog fick familjen Adolfsson hum om denna incident men hade inte lyckats skrämmas iväg av sin egendomliga granne under alla dessa år. Faktum var att familjen Adolfsson var lite speciell själv. Han mindes hur mamman, vad hon nu hette, en gång bett honom gå hem och byta om till något mer anständigt om han skulle leka med deras son. Han hade förvirrat sprungit hem och tagit av sig sin T-shirt med HarryPotter-tryck och satt på sig en blå skjorta istället. Det dög tydligen och Henrik och den jämnåriga pojken satt i hans rum medan mamman kom in varannan minut för att titta till dem. Han försökte minnas vad pojken hette när han avbröts från sin tankar.
- Henrik!
Han tittade mot dörren till det gröna huset. När man talar om trollen, tänkte han. En kvinna i en lång och pösig klänning kom ut mot gatan.
- Hej, det var inte igår, fick han fram.
Han kunde verkligen inte minnas vad hon eller hennes son hette och hoppades att detta inte skulle komma fram.
- Nej, det var det verkligen inte. Vad gör du här i byn?
Han blev nästan chockad av alla rynkor och den skarpa gråa utväxten på hjässan. Åldrats hade hon.
- Jag är här för att besöka min moster.
Hennes leende blev stelare ögonblickligen.
- Vad trevligt. Vet du hur hon mår?
- Det är det jag ska ta reda på. Jag skulle gärna prata mer, men jag har lite bråttom.
Han hörde knappt henne säga hej då innan hon snabbt gick in till sitt hus igen. Han hann se henne stirra övervakande från sitt köksfönster innan huset var ur sikte bakom de höga häckarna.

Nästa hus var målat i blått. Det var även det finaste på denna gata. Där bodde hans gamla klasskamrat Alice med sin familj. Han och Alice hade ibland sällskapat till skolan och blev tids nog nära vänner. Under gymnasiet spenderade han förmodligen mer tid inne i det där blåa huset än i sitt eget. Ett leende bröt ut på hans läppar när han tänkte tillbaks på hur de kunde få hysteriska skrattattacker över de mest intetsägande saker när de var tillsammans. Leendet försvann snabbt när blicken hamnade på gången från gatan in mot familjens ytterdörr. Det var där de stått och pratat dagen innan han lämnade byn. Hon hade stått framför ytterdörren och kämpade med att hålla masken medan ögonen var blanka av tårar. Han hade känt sig så obekväm och hoppades innerligt att inget skulle svämma över och rinna längs hennes kinder.
- Det här kommer inte att ändra något, Alice. Du är ju min bästa vän.
Han skulle inte ha sagt så. Nu rann tårarna över och droppade ner på dörmattan.
- Jag vet, hade hon sagt. Men jag behöver lite tid för att... Vi kanske kan prata mer om detta senare?
Hon hade därefter gått in i det blåa huset. De hade skrivit lite till varandra efter att han flyttat, men snart dog kontakten ut. Den gången hade varit den sista gången han sett henne i person. Det slog honom plötsligt att han saknade henne, eller åtminstone tiden då de var så nära varandra. Han hade inte haft någon så pass nära vän sen dess. Han fylldes av en konstig känsla när han insåg att allt det där hade hänt för över tolv år sen och att han inte var någon tonåring länge. Vad har jag egentligen gjort de senaste åren? tänkte han. Han ökade takten. Han ville inte råka stöta på hennes föräldrar.

Gatan tog slut och han var nu framme vid skogen. Han troddes sig minnas hur man skulle gå för att komma fram till sin mosters hus. Det var skönt att vara borta från kvarteren och omringas av alla träd. Det blev en fridfull stund ute i skogen innan han kunde skymta huset som nästan såg ut som ett övergivet torp. Teglet på taket var täckt av mossa och det gick inte urskilja tomten från den omringande naturen. Han knackade på. Han trodde först att ingen var hemma, men efter ett tag hördes kliv närma sig.
- Henrik? Vad du här?
Hans moster Karla såg nyvaken ut och var klädd i pyjamas. Han hade inte sett henne på flera år men hon hade inte ändrats mycket på utseendet.
- Jag kom för att se hur det var med dig. Jag vet att jag borde ha ringt, men du hade sagt nej om jag frågat i förhand.
Hon nickade instämmande och släppte in honom. Saker och ting låg i ordning, men allt var täckt i damm. Det hade inte städats där inne på veckor, men inte mycket hade vidrörts heller.
- Om jag visste att jag skulle få besök hade jag sett till att det var lite trevligare här inne. Och jag har inget fika att bjuda på.
- Jag tar gärna ett glas vatten.
De slog sig ner i vardagsrumssoffan. Han tog långsamma klunkar av vattnet medan han tänkte ut något passande att säga. Karla bröt tystnaden till slut.
- Du har inte varit här sen du flyttade hemifrån? sa hon till slut.
- Nej, föräldrarna flyttade ju också strax efteråt. Och ni... du, kom ju alltid på besök i deras hem när vi väl träffades.
Han hade alltid gillat sin moster när han var liten, men nu kändes det som att han talade med en total främling. Det var så längesen de hade talat med varandra och det var svårt att veta var man ens skulle börja nu när man väl sågs. Han tittade omkring i hennes vardagsrum. Om man bortsåg från att det skulle behöva dammsugas var det faktiskt riktigt hemtrevligt. Gammaldags inredning med vackra tavlor och gula tapeter som riktigt lyste upp rummet. Han kom att tänka på Stigs gula hus.
- Vet du om Stig bor kvar i byn? Han som bodde i det där gula huset på vägen hit.
- Stig? Nej, han är död sen länge.
- Det var det jag misstänkte. Har någon ny flyttat in?
Hon fnyste.
- Ingen är så dum att de självmant skulle flytta till den här byn. Om något decennium eller två kommer detta att vara en spökstad. Hans släktingar kommer ibland dit och bor där i någon vecka innan de tröttnar och åker hem igen. Det är väl så man får göra om man inte lyckas sälja det...
- Men familjen Abrahamsson verkar bo kvar. Mamman kom ut och hälsade på mig.
- Det är bara Ann som bor kvar där. Barnen är utflugna och Lasse lämnade henne för några år sen. Lekte inte du med deras yngsta son ibland?
- Jo, men jag minns att Ann gjorde mig obekväm så det blev inte ofta. Hon verkar lite skum. Är hon extremt religiös eller något?
- Religiös? Nej, det tror jag inte. Hon är väl lite neurotisk, men annars trevlig.
Hon pratade med en tillmötesgående röst men ögonen såg frånvarande ut och tittade ut genom fönstret. Han tog sitt huvudet närmre henne för att få ögonkontakt.
- Hur mår du? frågade han till slut.
Han kved inombords över hur tillgjort det lät. Men det var därför han var här - för att fråga hur hon mådde. Hon vaknade till från sitt dagdrömsliknande tillstånd och såg in i hans ögon.
- Som vanligt, sa hon.
- Är det bra?
- Saker och ting är varken bättre eller sämre nu. Du kan ju tänka ut själv om det är en bra sak eller inte.
Hon tittade bort igen.
- Jag önskar att du hade sagt något, sa han. Vi hade kunnat hjälpa dig.
Hon log utan att det ledsna uttrycket försvann från hennes ansikte.
- Man ska inte grubbla över vad man kunde ha gjort. Det gäller oss alla.
- Om du känner att du vill komma bort härifrån är det bara att säga till. Jag bor i en ganska stor lägenhet med ett gästrum. Du är välkommen att bo där om du så känner för det.
- Jag i storstaden? Jag vet inte...
- Jag skulle knappast kalla en stad med 60 000 invånare för en storstad. Men du kan ju tänka på saken.

De fortsatte att småprata lite. Mest minnen, lite politik och gång på gång hade samtalsämnet gått tillbaka till det varma vädret. Det var som en bekväm zon som man kunde återvända till när samtalet började göra en illa till mods. Han hade nu gått in till köket för att fylla på sitt glas med vatten. Hans hjärta hoppade till när han vände sig om för att se Karla stå vid dörröppningen. Hon tittade på honom uttryckslöst och sedan ner mot golvet mellan dem.
- Det var här det hände, sa hon.
Han tittade på de dammiga kakelplattorna och fick upp en bild på sin blodiga morbror. Snabbt lät han blicken gå tillbaka till sin moster. Hon såg fortfarande sådär frånvarande men log.
- Det är väl lika bra att det gick som det gick, så hon. Om jag anmält honom tidigare och den inte gått igenom så hade det kanske varit jag som låg begravd idag. När han tog det där strypgreppet om mig så gav han mig till slut en fribiljett att göra vad jag ville mot honom. Det var ju ändå självförsvar, eller hur?
Hon tittade på honom ett ögonblick i väntan på ett svar men fortsatte sedan.
- Om han bara hade vetat hur ofta jag funderat på hur jag skulle kunna mörda honom. Jag tänkte att det enklaste skulle ha varit att förgifta hans mat eller kanske fiffla med bromsarna på den där Volvon. Ibland fantiserade jag om hur jag skulle kväva honom med en kudde när han somnat eller slå till hans bakhuvud med en hammare. Men av någon anledning kom mina tankar alltid tillbaka till dessa köksknivar.
Henrik tittade på knivstället bredvid honom.
- Att hans sista raserianfall skulle komma lagom till när jag hackade grönsaker var riktigt osis för honom.
Han fick upp en bild i huvudet på hur Karla for in kniven i honom medan han försökte strypa henne. Trots den extrema hettan fick han rysningar i hela kroppen och kände att han vill ut härifrån. Han gick förbi henne mot ytterdörren.
- Förlåt Henrik, sa hon. Tack för att du kom förbi. Jag ska tänka på ditt erbjudande. Det hade varit skönt att komma bort härifrån
- Det skulle göra dig gott. Du borde inte vara i detta hus efter allt som hänt.
Han gav henne ett leende och skulle precis öppna ytterdörren.
- Just det, sa han.
Han vände sig mot henne igen.
- Vet du vad Alice gör nu för tiden?
Karla tittade på honom förvånat.
- Alice? Din vän Alice?
- Ja, jag tappade kontakten med henne ganska snabbt tyvärr. Vet du vart hon tagit vägen?
- Men Henrik. Hon dog.
Henrik kände hur hans andetag upphörde för ett ögonblick.
- Är hon död?
- Sen långt tillbaka.
- Sen när då?
- Det måste vara över 10 år sen nu. Inte så långt efter att du flyttat.
Han lutade sig bakåt med en duns mot ytterdörren.
- Vad hände?
Karla gick fram till honom och strök hans kind.
- Cancer. När de väl upptäckt den hade den spridits. Det tog inte lång tid efter att hon fått diagnosen. Hon ligger begravd här i byn också.
Han försökte förstå vad han precis hört. Det var inte bara att hans barndomsvän var död. Det var faktumet att hon varit död så länge, utan att han vetat något som slog till honom. För visst hade det gått en lång tid. Efter att ha lämnat byn hade han både gjort en kandidat-och masterutbildning, jobbat på flera företag innan han startat sitt eget och bott på flertal platser. Och under all denna tid och allt som han varit med om, hade Alice varit död. Karla kunde tydligt se hans chock.
- Att du inte visste om detta... Jag är ledsen, Henrik.
- Det är okej. Jag har ju uppenbarligen inte pratat med henne på väldigt länge. Jag önskar bara att jag hade vetat. Det är allt.
De stod där i hallen i tystnad en stund.
- Det är läskigt hur snabbt tiden går, sa han till slut. Samtidigt känns allt som hänt som en evighet sen.
- Jag förstår vad du menar. Ska vi ta en promenad och besöka Alice grav?

Alexander Kumlin

Alexander Kumlin är medlem sedan 2018 Alexander Kumlin har 1 publicerade verk