Vatten

Det var inte direkt skräckinjagande, men det var omöjligt att undkomma förnimmelsen av mörker i rummet samtidigt som det inte fanns någonstans jag hellre varit just då. Men det är klart, då kunde jag inte föreställa mig hur det var att fatta mejseln för att gravera första bokstaven i mitt namn på en slät yta av svart marmor.

En alltmer suddig bild av min faders rygg tycktes ständigt vara på väg ut ur synfältet. Men varje gång den närmade sig periferin sökte sig min blick till den och drog den åter hastigt mot mitten. Jag ville inte glömma, men inte heller minnas.

Det började ute i kanterna, som om blygrått vatten sakta sipprade ner över golvlisterna. Inte till stora pölar, utan först som droppar som växande kämpade in i det sista för att behålla ytspänningen; kämpade för att behålla inom sig det som utgjorde deras väsen, deras verkliga jag, ända tills det inte längre fanns något utrymme kvar till nästa. Då plötsligt brast det som gav skydd, och två blev en.
Större, starkare, mer hotfulla … men precis lika svaga som förut när ytterligare en like kom för nära.

Som vatten, om än inte blyfärgat, var också det andra. Åtminstone för synen. För själen var det nämligen mindre genomskinligt än vattnet som i vårfloden för med sig de massor av jord som tryggt vilat under snötäcket vid flodbanken; de partiklar som legat orörliga hela sommaren, hösten och vintern.

Jordgolvet inne i rummet började sakta vittra av vattnet som nu vilade som stilla pölar istället för växande droppar. Och som av någon naturlag, men trots sin självklarhet ett synnerligen sällsynt skådespel, började den kompakta jorden att sjunka ned i golvet i en form helt symmetrisk med det någorlunda rektangulära rummets väggar.

Det vatten i vilket min faders sinnen drunknade skulle bli detsamma i vilket jag själv försökte att simma för att hålla mina vid liv. Om ändå min fader simmat närmare land, om ändå jag själv bara vadat med långsamma steg och byxbenen upprullade över vaderna, eller till och med stått kvar på bron med torra strumpor och skor.

I rummets mitt fanns nu ett hål, djupt som tre gånger längden av mina fötter och längden aningen mer än dess dubbla bredd. Först nu när jag flisa för flisa hade graverat in hela mitt namn i marmorstycket såg jag hur väl detta gifte sig med hålet i jordgolvet; till formen snarlik men varandras motsatser då den ena var en solid figur och den andra en fullkomlig avsaknad av sådan, precis som en spegelbild av en tom butelj på den klara ytan i ett halvtomt glas som blivit kvarlämnat på bordet. Eller min faders skugga, och min egen, i gatlyktornas ensliga sken på väg hemåt strax innan natten ska bli dag. Men skuggan behöver något som kastar den och spegelbilden något att efterlikna; precis som hålet i jordgolvet väntar på något att fyllas med.

Jag graverar åtta nummer i marmorstycket, fyra på förhand givna och fyra som jag valde själv, och reser det upp vid bredvid hålet. Det är mörkt där nere, men det är inte direkt skräckinjagande. Det finns ingenstans jag hellre vore just nu.

Skriven av: Markus Björklund