Publicerat
Kategori: Novell

Vaxduken

Affe och jag tar in på vandrarhemmet Solåkra i Uppland. Trots en sen ankomst blir det en tidig morgon, väckta av den starka morgonsolen. En sommarfluga surrar envist i det halvrena fönstret. Det är juli månad. Lätt sömndruckna ser vi oss omkring i det flödande morgonljuset. Det är ett enkelt rum, två vanliga sängar, fyra pinnstolar. En lampa i taket en läslampa över varje säng. Ett helt vanligt fyrkantigt bord. Två fönster utan blommor. Blommorna finns utanför fönstret. Beigerutig korkmatta på golvet. En vattenkran och en diskho. Två svarta spisplattor med smutsbruna ringar omkring, som skriker efter Svinto. Toaletten är ok - inte mer. Rummet andas 60-tal. Anonyma randiga tapeter som ingen kan klaga på eller glädjas över. Rent men absolut inte ombonat. Men vad kan man mer begära av ett boende för några hundralappar.

Vi sätter igång att göra lite frukost, dvs kaffe och mackor för färd mot norr. Vi ser oss omkring en gång tilI. I fönstren har färgen flagat ordentligt av solens skarpa ljus. Flagorna skyls inte av några löpare eller kitschiga prydnadssaker. Den blå rullgardinen har en sån där gammaldags tofs som många har dragit i. Några har dragit i själva rullgardinen. Man får ju liksom bättre tag då. Rullgardinen bär spår av de bättre tagen i form av feta fläckar från ivriga tummar. Grönt lyser sommaren därute. Det är en vacker inbjudande natur och vi tänker - nu åker vi.

Men först ska vi dricka kaffe. Vi sätter oss ner vid bordet och vaxduken. Ett vandrarhem måste självklart ha en vaxduk. Den här är en blommig historia. Gul och brun. Storblommig med fantasiblommor. Den har den där feta ytan som storblommiga vaxdukar har. Här har många Wettextrasor varit framme och torkat bordet, tänker jag. Kan man inte se rester av den där lätt blötrandiga och slarviga avtorkningen? Den feta vaxduken blir liksom aldrig riktigt torr. Och Wettextrasan? Jodå, den finns där - en ljusblå, torr och stel variant. Ligger hängande över vattenkranen på klassiskt vis. Wettextrasan och Vaxduken är som ett oskiljaktigt par. Som Helan och Halvan. Vaxduken finns säkert redan på Nordiska Muséet. Och Wettextrasan är nog på väg dit. Den måste tillhöra det svenska kulturarvet. Helst urlakad, nött, och ljusblå om den ska kännas riktigt äkta.

Vaxdukar har mer att berätta. Tittar jag lite snett från sidan så kan jag se att det skrivits en del under årens lopp med vaxduken som mjukt underlag. En vass kulspetspenna har satt sina spår. Spår som Wettextrasan inte förmått torka bort. *Kaffe o cigaretter" kan jag kanske uttyda. "Hälsningar Kurt och Inga" Står det så? Tänk om det stått "Berit jag älskar dig för evigt/ Sixten" Vilka efterforskningar vore inte den texten värd?

Ja, en vaxduk är som en modern hällristning. Vilka hemliga dramer döljer sig inte i en blommig vaxduk? Och vilka banaliteter finns inte nedtecknade? Något för en modern folklivsforskare att studera.

Affe och jag skriver därför inget på vaxduken för vi vill inte bli föremål för efterforskningar. Men innan vi drar norrut drar jag några drag med den ljusblå, survåta Wettextrasan, som alla andra vandrarhemsgäster gjort före mig. Jag vill ju upprätthålla traditionen.

Skriven av:

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Sten Wiking