Publicerat
Kategori: Novell

Vedergällningen

Rödsprängda ögon stirrar in i den gulnade tapeten på väggen, rummet som mannen sitter i är svagt upplyst och han kastar sin svarta skugga över det tomma golvet. Huvudvärken bakom ögonen sticker som nålar i hans huvud och han undrar om det inte kommer att explodera snart. ”Hur länge har jag suttit här? Är det fortfarande timmar eller har dessa övergått i dagar?” Tänker mannen och kliar sig frenetiskt på armen. När han gör det faller en slinga av grått fettigt hår ned framför ögonen på honom, han drar händerna genom det men märker inte hur smutsigt det är, han kanske inte ens bryr sig.
En hostattack kastar sig över honom och han kurar ihop sig som en boll på den skrangliga trästolen, han hinner oroa sig för att bryta några av sina sköra revben, men distraheras när han känner att någonting sipprar nedför underläppen. Han torkar bort det med baksidan av handen och ser han att blod är smetat i ett svart sträck på huden. ”hm, undrar vad man har för sjukdom om man hostar blod? Det kan omöjligt vara nyttigt i alla fall, jag kanske borde ringa någon? Men jag har ju ingen telefon längre. ”Tänker han bittert och ser sig omkring i den tomma lägenheten. ”Jag kanske borde gå ut?” Funderar han när han ser att en ljusstråle lyser in under den fördragna gardinen. ”Nej, är jag tokig?! Det är ju klart att jag inte kan gå ut! Jag håller på att bli galen, eller är jag redan galen? Vet man ens om att man är galen om man är galen?” Han skrattar så det ekar i det tomma rummet, sedan blir han allvarlig och fortsätter att stirra in i väggen.
Tiden går och tankarna i hans huvud regnar ned som dropparna i ett ösregn, hur han än försöker så hinner han inte fokusera på något innan det rinner iväg, bort i glömskan. Han börjar känna sig förfärligt trött och hans läppar vittnar om hur länge sedan det var han drack någonting, för de är bleka och täckta av djupa sprickor.
Någonting rör sig utanför lägenhetsdörren och mannen stelnar till och sänker huvudet för att se om det står någon utanför dörren, mycket riktigt, utanför dörren ser han skuggan av två ben. ”varför knackar människan inte på? Vad vill någon mig? Det kanske är polisen? Mannen ställer sig panisklaget upp, men tvingas att sätta sig ned igen på grund av yrseln, som gör att det lilla rummet gungar som en eka på havet en stormig dag. Men snart blir det bättre och mannen kan ställa sig upp. Han utstöter ett kort skri när smärtan från de stela lederna når hjärnan men tvingar sig att överkomma den. ”förbannade skröpliga gamla kropp” tänker han och grimaserar i mörkret. Mannen ser sig omkring efter en flyktväg, men stannar plötsligt till. ”haha, din senila gamla idiot. Känner du inte ens till din egen lägenhet?” Tänker han då han ser sig omkring i sitt lilla rum, det finns ingenstans att gömma sig eller någon annan väg ut. Förutom fönstervägen förstås, men att veckla kroppen genom det är lika med att begå självmord eftersom att han befinner sig flera våningar upp i luften.
”vad ska jag göra?” Han ser sig jagat omkring i lägenheten, överkommer lusten av att försöka klösa sig igenom tapeten eller klättra upp på väggarna ”Det skulle bara en galning göra”, paniken stiger. Mannen känner hur det svaga hjärtat hamrar i bröstet ”nu vet jag att jag lever trots allt, men det slutar väl ändå slå närsomhelst. Fast jag önskar att min dotter vore här, då skulle jag bevisa att jag inte är hjärtlös som hon så ofta säger”. Han hör någon prassla med nycklar utanför dörren och plötsligt tycker han sig höra röster, flera stycken verkar det som. Mannen ser sig runt i rummet en sista gång men bestämmer sig uppgivet för att åter sätta sig i sin slitna stol som står ensam ett par meter bort.
Dörren öppnas med ett svagt gnisslande, ljus strålar in när öppningen blir större och mannen måste kisa för att kunna urskilja någonting. ”vad konstigt att det är så ljust utanför. Det är som att någon lyser med strålkastarna på en bil rakt i ögonen på mig”. mannen urskiljer konturen av en man i dörröppningen, han är klädd i en lång svart rock och bär en svart hatt på huvudet, men gubben kan fortfarande inte se ansiktet på honom.
- Vem är du?
När inget svar kommer så frågar han igen. Men mannen står tyst ett par meter ifrån honom och bara stirrar.
- Kan du inte prata? Frågar gubben argt men känner hur en obeskrivlig rädsla fyller varje del av hans skröpliga kropp.
- Vad du jäktar! Svarar den mystiske mannen med en dov stämma.
- Vad vill du?
- Jag ska hämta dig.
- Hämta mig? vars ska du hämta mig?
Mannen svarar inte utan tar några steg närmare gubben, som tycker att han borde kunna se mannens ansikte, men kan bara se mörker under den svarta hatten.
- Kom inte närmare! Jag skriker! Varnar gubben och kniper krampaktigt med sina krokiga fingrar på armstöden.
- Testa. Svarar mannen lugnt, och trots att gubben inte kan se ansiktet så tycker han att han ser ett leende formas i mörkret under hatten. Han bestämmer sig för att skrika.
- Hj…Ett hostanfall avbryter gubben och han känner återigen hur blodsmaken sprider sig på tungan.
Mannen framför honom kommer ännu närmare, så nära att gubben kan känna en egendomlig doft sprida sig i rummet, han kan inte placera den men tycker att det börjarsvida i näsborrarna och munnen känns ännu torrare än förut. En hand griper bryskt tag i kragen på gubben och han dras upp från stolen.
- Kom med mig! Säger den mystiske mannen.
- Vad vill du? Vart ska du föra mig? frågar han men anar vad det är för varelse som står framför honom.
- Det är dags nu.
Gubben står som förstenad när mannen vrider huvudet mot honom. Ögon av eld ser på honom under hatten och ett ondskefullt leende lyser som en ugn nedanför. Han vrider förskräckt på huvudet bara för att se sig själv sitta kvar på stolen med huvudet nerböjd och till synes livlös.
Eld slukar honom och rummet spolas bort ur hans synfält ”var är jag?” men snart försvinner även möjligheten att tänka och gubben känner sig som en åskådare i en hemsk film. Elden som är överallt, bränner hans kropp om och om till aska som blåser bort i eldhavet. En sista tanke kommer ur gubbens försvinnande själ ”Det här förtjänar jag, tyvärr!”.
Lägenheten blir plötsligt mörk och stilla. Inte ett spår av det som har hänt finns kvar, förutom gubbens kallnande kropp som sitter livlöst kvar på stolen.

Skriven av: Viggo 23

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren