Vem är tanten?

Jag bor ensam, för det där med rumskamrat tycker jag är som att gifta sig
fast bara få nackdelarna. Ingen eskort när man går ut och inget sexliv när
hormonerna gör sig gällande. fast jag borde säga att jag bodde ensam tills
helt nyligen. Då flyttade en tokig gammal tant in hos mig! Nej, inte med
mitt medgivande och inte betalar hon hyra. Hon bara finns där.

Hon verkar lida av spegelmani, vilket är något jag aldrig har hört talas
om, utom när det gäller en del tonåringar.

Hur som helst. När jag går till spegeln för att måla mig ställer sig den
här tokiga tanten framför mig! Där står hon med sitt rynkiga ansikte och
ansats till dubbelhaka och med bilringar runt midjan och vägrar att flytta
på sig. Jag har skrikit åt henne att gå sin väg men hon bara skriker
tillbaka. Det blir hon inte vackrare av. Det har gått så långt att jag
slutat med makeup utom lite läppstift som jag målar på i blindo, så att
säga. Gammeltanten sätter också å sig läppstift ibland, en gräll röd färg,
som flyter ut i rynkorna kring munnen.

Hon ger sig tydligen på min garderob och ändrar mina kläder. Jag har smal
midja, har fått många komplimanger under åren, men hon syr in kläderna så
de stretar förfärligt när jag försöker tränga mig in i dem.

Mina papper kastor hon bort och hon flyttar på allt tills ingenting finns
där jag vet att jag placerade dem. Hon köper hem kakor och snask, vilket
hon inte borde göra eftersom hon har problem med vikten. Jag kan ju unna
mig lite emellanåt, men det verkar som om hon glufsar i sig det mesta.

Jag har för vana att ha en flaska vin i kylen för det är ju så nyttigt att
ta ett glas till middagen. Nästa morgon är flaksan ofta tom. Så hon har
problem på det området också.

När jag i en affär försökte be om kläder i min storlek tittade expediten
konstigt på mig. Tanten hade tydligen varit där också. När jag till slut
fick på mig ett snyggt svart litet nummer och gick till spegeln var det
samma visa; tanten ställde sig framför mig och hade satt på sig en likadan
klänning. Behöver jag tala om att hon såg löjlig ut i den!

Hon har konstrat med telefonen också så den sällan ringer och
telefonsvararen tar inte meddelanden. Jag vet ju att jag är ganska
populär. Det har jag alltid varit och karltycke har jag också. Men sedan
tantan flyttade in hör jag sällan från någon. Så jag tittar på tv men där
har hon varit framme och gjort bilden suddig och skruvat ner volymen så
jag knappt kan höra om jag inte skruvar upp den.

På sistone har hon roat sig med att knöla till madrassen, så när jag
vaknar känner jag mig stel och har ont både här och där.

Ibland flyttar hon om möblerna så jag går rakt på en stol som inte står
där den alltid stått. Fula ömma blåmärken är resultatet.

Men det allra värsta är att hon tydligen sprungit runt och pratat med
vänner och bekanta, till och med folk i snabbköpet och i affärerna
häromkring. De får alla så bråttom när de ser mig. Om jag vill småprata så
mumlar de ofta något i stil med:

-Jaja, det där har du ju redan berättat. Hördu, förlåt mig, men jag måste
springa.

Jag vet ju att jag alltid har ansetts som en sällskapsmänniska, ganska
spirituell faktiskt. Men en här gamla tanten har lyckats göra mig osynlig!

Vad ska jag ta mig till? Om det är någon som vet varifrån tanten kom, var
snäll och meddela mig snarast. För om jag inte blir av med henne - ja, då
måste jag nog tänka på att flytta!

Skriven av: Jeanette Björn