Vem kan älska mej?

* PROLOG*

Hon står vid kanten till avgrunden. Nedanför berget breder de små vita radhusen ut sig. Känslan av vinden som piskar mot huden ger henne gåshud. Doften efter friskt sommarregn letar sig in i de fladdrande näsborrarna. Hon låter sin spröda hand glida över de koppärriga kinderna och förlorar sig i månskenet. De är spåren som blev kvar. Vatten sipprar in genom skorna. Då kommer tåren: Tåren som faller. Den faller och faller och faller, tar aldrig riktigt slut. Tåren följs av andra tårar och snart har ett hav av glittrande droppar täckt hennes koppärriga kinder. Med fötterna snuddandes vid branten leker hon med sin sista livlina. En sorts balansgång, mellan det vissa och ovissa. I en liten vattenpöl alldeles intill leken ligger en ensam sten, hård och kall. Utelämnad till naturen. Hon böjer sig ned och plockar upp den, snuddar på den våta ytan med fingertopparna, och tvekar en sekund innan hon kastar den rätt över stupet. Ned mot den bottenlösa avgrunden. Vem vet? Kanske är den inte ensam längre? Kanske har den hittat hem? Kanske har den fått falla... helt
fritt?

KAPITEL 1: I dina mörka ögon

"Va inte en sån tråkmåns nu... gå fram till honom" fnittrar Anna och häver i sig ytterligare en klunk Carlsberg. Hon lägger en stöttande arm över Liliths axel och rapar sedan ljudligt. Lilith känner hur doften från öl blandat med absolut-vodka leta sig in i näsborrarna. Hennes föräldrar skulle bara veta. En kall kår far genom ryggmärgen. Vad händer om de faktiskt skulle få reda på det? Vad händer om någon bekant är här och ser henne? Tänk om de skvallrar! Fast om de mot förmodan befinner sig här kan hon likväl skvallra på dem. Det innebär ju att de också syndat. Dansgolvet översvämmas av glada och uppspelta människor. De vickar ivrigt på höfterna i takt till musiken. Discokulan snurrar på högvarv. Den snurrar och snurrar och snurrar, medan den kastar vita ljusfläckar omkring sig. DJ:n byter låt. Från högtalarna dånar grova sångtexter: Alla som inte dansar är våldtäktsmän.

"Hör du det Lilith?! Om du inte dansar så äru en våldtäktsman! Kom ner nu!" ropar Anna som börjat hasa sig ned mot dansgolvet. Som sällskap har hon en främmande svarthårig kille. Var kom han ifrån? Lilith rodnar. Varför är Anna tvungen att vara så impulsiv och frispråkig? Kan hon bara inte vara lite lågmäld någon gång? Lilith börjar med långsamma steg motvilligt närma sig den stora dansklungan. Hon känner hur det ofrivilligt knyter sig i magen. Hon som ju avskyr att dansa i vanliga fall. Dessutom är det syndigt att dansa till sådan musik! Det har hennes mamma sagt. Skammen sköljer över henne och hon tittar modfällt ned i golvet. Utan att notera var hon går stöter hon plötsligt in i någon. När hon lyfter blicken märker hon att hon stirrar rätt in i ett par djupa, mörkbruna ögon. Till sin förfäran inser hon att den hon gått in i är killen, som hon tidigare spanade in. Då han lägger märke till hennes förskräckta ansiktsuttryck ler han snett med ena mungipan.

"Vill du dansa?"

Kroppen pulserar. Ett fjärilsrus formar sig längst ned i buken. Är det sant? Vill han verkligen dansa med HENNE? Den lycksaliga känslan övergår snart i rädsla. Tänk om "någon" ser dem? Tänk om "någon" berättar? Hon vill inte ens fundera över följderna. 'Nej lägg av nu Lilith' säger hon till sig själv. 'Du är här för att ha roligt. Låt ingen ta ifrån dig det!'. De rör försiktigt vid varandra. Han låter sina fingrar vandra från midjan och nedåt. Hon blundar förnöjt och låter känslorna svalla. Höfterna hit, höfterna dit. Ett ben som snuddar ett innerlår. En läpp som möter en annans. Saliv som förenas. Kärlek som frodas.

Natten blir lång. Timvisaren tickar och allting skenar iväg i oroväckande hast. Lililth befinner sig i en underbar dvala, en sorts trans. Men verkligheten kallar snart tillbaka henne igen, och hon vaknar upp. Paniken börjar bubbla upp i kroppen. Hon måste hem. Han ser på henne med blicken fylld av frågor. Han har ju precis presenterat sig. David heter han tydligen, men det finns väl ingen tid till förklaring? Vad ska hon säga? ''Hej, mitt namn är Lilith. Jag och min familj är Jehovas vittnen. De låter mig inte gå ut trots att jag är 19 år om en månad!". Insikten om hur absurt det låter ger henne en klump i magen. Han skulle sticka på en gång! Plågsamma minnen väller upp till ytan:

* Vinden piskar hårt mot de rödrosiga kinderna. Skratten från livfulla barn ekar över skolgårdens asfalterade marker. Ensam vid en parkbänk sitter en liten flicka och plockar blad från en tusenstjärna; älska, älska inte. De blonda lockarna fladdrar fritt åt alla håll. Hon ser sig omkring med ögon blåare än blåaste ocean, förundrad över det allra minsta, på ett sätt som bara barn kan vara. Med ens står de där igen, alla flickor samlade i en enhetlig klunga.

"Är det sant att du inte firar jul? Mamma har sagt att din familj inte gör det"

Rösten är föraktfull. De andra flickorna skänker varandra menande blickar. Hon blickar ned i handflatorna utan att svara. Vad ska hon svara?

"Varför är du aldrig med under julavslutningarna i kyrkan?" fortsätter en annan flicka, mer genuint nyfiken än de andra.

Hon lägger armarna runt kroppen, hennes enda skydd.

"Mina föräldrar säger att din familj är Jehovas Vittnen. De är jättekonstiga och jobbiga. De kommer hela tiden och ska knacka på våra dörrar, som om vi vore intresserade? Massa broschyrer på mamma, pappa, barn som äter picknick och sen nåt skumt lejon?"

Skratten ekar över skolgården när de går tillbaka till de andra barnen. Ensam kvar vid parkbänken sitter flickan, den förundransvärda blicken berövad och ersatt av tårar som bränner under ögonlocken. Vinden fortsätter piska mot de rödrosiga kinderna. Hårdare än någonsin.

*"Hallå är du där? Jorden anropar!" hörs en avlägsen röst någonstans ifrån. Plötsligt stirrar hon in i de djupa, mörkbruna ögon som hon varit fixerad vid hela kvällen. Hon hummar fram ett lite frånvarande "Va?", varefter hon rodnar. Han iakttar henne med en besynnerlig glimt i blicken. Vad tänker han på?

"Jag sa att jag har en polare här som kan skjutsa hem oss båda!"

Lilith ruskar lite på sig. Mittemot henne står en lång och gänglig gestalt. Det otvättade ljusa håret håller han knutet i en hästsvans. Blicken är luddig och grumlig. Skäggstubbar sticker ut lite varstans i ansiktet. Han sträcker fram sin hand för att hälsa. Lilith väljer att med viss tveksamhet besvara handskakningen.

"Axel"

"Lilith"

"Såru har skaffat dej en storscha?" sluddrar kompisen, som tydligen heter Axel, fram på norrländska.

Lilith blir osäker på om det verkligen är en bra idé att låta sig köras hem av den här Axel. Men ingen annan på festen tycks ha planer på att dra hem. Vad ska hon göra? Hon har väl kanske inget val trots all... Axel som verkar ha känt av hennes oro försäkrar snabbt att det inte är någon fara. "Lugna dej, jag har haft körkort hur länge som helst. Dessutom har jag precis fått en sprillans ny Opel. Polerad och allt! Vi kör en genväg för att inte bli haffade av snuten såklart!"

Lilith suckar frustrerat och känner sig obekväm, men bestämmer sig slutligen ändå för att följa med. Det kommer nog inte hända något. Hon borde inte oroa sig så mycket över allting hela tiden. Anna har rätt, hon ska börja ta för sig mer.

KAPITEL 2: Smällen

Vindrutetorkaren slår fram och tillbaka mot bilrutan. Regndropparna öser ned från skyn. Man ser inte längre skymten av några husfasader som glimtar fram mellan träden. Skogen tätnar och gatlamporna har försvunnit. Var är de på väg någonstans? Lilith börjar känna sig illa till mods. Hon sitter i baksätet av en Opel utan bälte på sig. Plötsligt sladdar bilen till. Lilith märker hur det guppar till. Ögonen spärras upp och paniken sprider sig sakta i bröstkorgen, men som tur är lyckas Axel rädda upp situationen i sista stund.

"Lugnarej bruden, de e ingen fara. Bara lite otur med regnovädret och allt. Vart me om värre saker med brorsan. Du skulle bara veta, en gång när vi var ute och..."

Men Lilith får aldrig veta vad Axel och hans bror var med om. Innan han hinner avsluta sin mening hörs ett stort BRAK. Lilith slungas bort mot framsätet med rungande kraft och flyger rätt in i bilrutan. Synen blir alldeles luddig. Kort därpå hörs ett villvrål.

"DIN JÄVLA IDIOT! RING AMBULANSEN FÖR I HELVETE!"

Sedan svartnar det.

KAPITEL 3: Orent blod

"Läget är stabilt men hon har förlorat mycket blod" hörs en dov stämma.

"Hur lång tid kan det ta innan hon återhämtar sig?" Den nya rösten som talar låter tjock och igentäppt.

Lilith försöker öppna ögonlocken men hon tycks inte förmå sig att lyfta blicken. Personerna fortsätter att konversera med allvarliga tonlägen. Ganska snabbt listar hon ut att den igentäppta rösten tillhör hennes lillasyster Eva. Hjärtat bultar i bröstet. Åh nej. Det betyder...

"Fysiskt ja...Men jag vet inte hur hon kommer ta situationen med dina föräldrar. En blodtransfusion var nödvändig. Hon hade inte klarat sig annars. Hennes kompis godkände den. Mannen som körde bilen kommer självklart ställas inför rätta för sitt vårdslösa beteende."

Blodtransfusion? Lilith känner hur lungorna dräneras på luft. Hon är besmittad. Smutsig. Ovärdig. Besatt. Hennes föräldrar kommer aldrig mer titta på henne som förut. Hon kommer aldrig få känna värmen från sin mammas kramar igen - eller ljudet från sin pappas klingande skratt. Det enda de kommer se hos henne var mörker: Helvetets eldar, brinnande lågor, skolgårdens ekande hånskratt - varför är hennes prövning hårdare än andras? Nu är hon för alltid förvägrad Jesus salighet.

Utan att kunna hejda sig brister hon ut i gråt. Tårarna väller fram och fuktar hennes ömmande kinder. Men så rätt som det är sveper någon sina varma armar omkring henne. Det kan väl inte vara Eva? Nej, greppet är alltför starkt, alltför stabilt. Med stor möda öppnar hon sakta ögonlocken för att få reda på vem som försökt trä av henne sorgdräkten.

Allt är vitt. Skenet från sjukhuslokalens takbelysning strålar mot ansiktet. Det är svårt att uppfatta någonting överhuvudtaget. Var hon än vänder sig ser hon ljusskimmer. Fast ganska snart lyckas hon urskilja konturerna av ett par mandelformade ögon. En djup, mörkbrun blick. Var har hon sett den förut? Åh...

KAPITEL 4: Sann kärlek

"Hur är det fatt?" undrar David. Hans röst skälver och uttrycket i hans ögon tyder på att han är utom sig av skuldkänslor. Han vågar knappt titta Lilith i ögonen när han pratar. Istället håller han blicken fixerad vid sängkanten. En oförväntad känsla av indignation och förbittring forsar tvärt genom blodet. Lilith är rosenrasande. Förtörnelsen tar sig närmast enorma proportioner.

"VARFÖR LÄT DU MIG INTE DÖ?"

Ett hjärtskärande vrål lämnar hennes strupe. Kroppen skakar som i frossa och hon pressar maniskt sina naglar i ena armens ovansida. Lungorna töms på luft. Det enda hon vill är att rycka av håret på sig själv. Hon vill skada sig så mycket, klösa sig i ansiktet, riva sig på benen eller bara dunka sitt huvud mot väggen. Allt för att få smärtan att försvinna, den outhärdliga smärtan. David ser på henne som om hon inte vore riktigt klok. Hans ögon glänser av tårar.

"Varför säger du så? Va fan skulle jag låta dig dö för?!"

"Fattar du inte? Jag är redan DÖD ändå! Ni har dödat mig! Ni har förorenat mig."

Tystnaden följer. Lilith noterar hur David långsamt låter orden sjunka in. Kort senare fylls rummet av ett fasansfullt vredesmod.

"VAD I HELVETE SNACKAR DU OM? Vadå FÖRORENAT DIG?"

Lilith känner hur hettan stiger upp i kinderna. Med ögonen glänsande av tårar borrar hon in sin blick i hans. Hon talar sedan tyst och lågmält.

"Du förstår inte... Mina föräldrar...Jag menar jag...jag är Jehovas vittne."

Hon sluter ögonen och tar ett djupt andetag varefter hon fortsätter.

"För oss är blodet något heligt. Det är bland det finaste vi har. Vi får inte blanda vårt blod med andras för då... då försvinner heligheten... och det blir orent"

David förstår ingenting. Precis som alla andra har han höjt ögonbrynen till maximalt. Hon suckar. Frånstött från sin familj för att hon inte följt Bibelns ord tillräckligt väl, frånstött från sin omgivning för att hon fötts in i en församling hon inte ens frivilligt gått med i. Varför har hennes föräldrar så svårt att förstå att hon vill ha lite kul? Ifall de bara hade givit henne lite mer frihet tidigare hade det här kanske aldrig hänt? Klart hon vill vara som alla andra, klart hon också vill få passa in, en enda gång.

Kärlek. Lilith smakar på ordet. Vad är det egentligen? Enligt hennes föräldrar är det att göra allt det Jehova befaller om. Hans ord är lag. Hans rike ämnar den som lyder honom, inte den som ifrågasätter. Men hur kan att underkasta sig en annan medvetandes vilja vittna om kärlek? Handlar inte äkta kärlek om att villkorslöst älska en annan varelse? Handlar det inte om att osjälviskt hjälpa någon utan att se sin egen vinning i det? Lilith tänker på Paulus vers om godhet i Korintierbrevet, 13.

Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke
hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en
klingande cymbal.
2. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och
ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde
förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
3. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga,
ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade
kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
4. Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken
förhäver sig icke, den uppblåses icke.
5. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den
förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
6. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i
sanningen.
7. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den
uthärdar allting.
8. Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall
försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och
kunskapen, den skall försvinna.
9. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett
styckverk;
10. men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna,
som är ett styckverk.
11. När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var
såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev
man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
12. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola
vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men
då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till
fullo känd.
13. Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre;
men störst bland dem är kärleken.

Att hon fördöms av sina föräldrar av det skälet att hon syndat är väl egentligen inte kärleksfullt, eller? De vet att de sårar henne. Den enda orsaken till att de förskjuter henne är att de själva vill ha en plats i Jehovas jordiska kungadöme. Hur är det att inte se sin egen vinning i det hela? Hur är det att visa sann kärlek? De är ju beredda att offra henne för att själva belönas med evigt liv! Lilith's tankar går på högvarv. Hon kan inte förstå hur en tro som ska vara så kärleksfull kan orsaka sådan smärta?

"Lilith var inte orolig. Jag dömer dig inte."

Lilith lyfter försiktigt på ögonlocken och granskar Davids djupa, mörkbruna blick. Han ser så ledsen ut. Det hon känner är sann kärlek.

KAPITEL 5: Tillbakablick

"Klockan är snart halvfyra. Nu får ni skynda er!" dundrar en dov stämma från hallen. Lilith knäpper omsorgsfullt ihop de små sömnknapparna till Evas rödrutiga klänning. Eva sparkar trotsigt med benen och försöker ta av sig den. Hon rullar medvetet runt på golvet i sina nya vita strumpbyxor. Som vanligt vill hon hellre stanna hemma och leka med sina plastgjorda islandshästar, än följa med till församlingen. Lilith placerar en lugnande hand på Evas guldlockiga hjässa. Likt ett mirakel slutar hon plötsligt sprattla runt och sätter sig istället upp rak i ryggen. Hon studerar sin storasyster med en misstänksam blick. Lilith skrattar till och rufsar sedan lekfullt till Evas hår.

"Vad skulle jag göra utan dig Eva?"

Gruset bildar ett stort rökmoln efter den kraftiga tvärbromsningen. De är redan sena och alla i bilen har panik. Eva tjuter och sparkar frustrerat med benen mot framsätet. Lilith's mamma Karin flåsar maniskt och sneglar konsekvent på sin armbandsklocka. Lilith's pappa Magnus kastar sig ut från bilen fortare än ögat knappt kan uppfatta. Framför dem breder en stor gul byggnad ut sig. Det är den de ska till. Utanför porten står det med svart text "RIKETS SAL".

Inne i den stora hörsalen där mötet ska hållas sitter alla samlade. De vuxnas ansiktsuttryck glittrar av förväntningar. Barnen trummar rastlöst med sina fingrar och kastar trånande blickar mot fönsterrutorna. Alldeles bredvid "Rikets sal" ligger nämligen en lekplats, vid vilken massa barn springer runt. Med ens harklar någon till uppe på scen. Det är kvällens talare, församlingens överordnare, han som ska hålla i predikan.

"Ämnet för kvällens möte är Arrmagedon."

Lilith ryser och sluter ögonen. Arrmagedon. Tanken på domedagen förtär henne. Hon ser framför sig hur hon förintas från jordens yta av ett stort brinnande eldklot. Filmklippen på otrogna syndare som plågas i eldsvådor flimrar förbi. Hon vet att hon kommer hamna där. Hon vet att resten av familjen lär nå paradiset på jorden, med Jesus som himmelsk konung. Om hon bara, någon enda gång i livet, kan klara av att bli Jehovas vän...

KAPITEL 6: Du måste välja

"Du är en skam för familjen! Du har vanärat oss i Jehovas namn!" ryter Lilith's mamma Karin upprört. Lilith har efter två veckor skickats hem till sin familj igen. Hon sitter vid köksbordet med sänkt huvud och ihopsjunken rygg. Hennes pappa har inte yttrat ett ord sedan hon kom hem. Eva har under den mesta delen av tiden hållit sig undangömd.

"Hur vågar du trotsa dina föräldrar på det här sättet? Har vi inte lärt dig någonting? Har du inte lyssnat på vad de sagt på församlingsmötena? Du får aldrig mer träffa den där hemska pojken! Låt oss bara hoppas att Jehova förlåter dig. Låt honom ha nåd med dig."

För första gången efter en halvtimme lyfter Lilith blicken från köksbordet. Fraserna ekar. 'Du får aldrig mer träffa den där hemska pojken'. David är den absolut enda som funnits där för henne. Han hade besökt henne varenda dag medan hon låg på sjukhuset. Hennes familj hade däremot inte hört av sig en enda gång! Sveket får hennes själ att glöda av smärta. David hade faktiskt räddat hennes liv...

"Du måste öppet be om ursäkt till alla i församlingen. Förstår du? Vi måste sätta dig i intensiva vaktornsstudier. Du ska sluta ränna runt och gå i tjänsten mera."

Be församlingen om ursäkt? Hur har hon skadat DEM? Sa inte Jesus att man ska umgås med syndare? Sa han inte att det är för de sjukas skull han uppenbarade sig? De friska behöver ju ingen hjälp. Går det inte emot hans lära att låta bli att umgås med "dåliga människor"? Är det inte de "dåliga" och "svaga" människorna man ska visa värme? Hur kan hennes mamma få det till att de ska betraktas med förakt? Övermod. Är inte det också en synd? Vad får hennes mamma att tro att David inte är värdig Lilith sällskap? Hennes mamma verkar ana vad hon tänker på. Plötsligt säger hon nämligen något som får Lilith att tappa andan.

"Antingen vi eller han."

KAPITEL 7: Tillbakablick - ge eller få?

I skolans fönstren glittrar adventsljusstakarna. De kastar varma och inbjudande sken efter sig. Lilith märker hur hennes händer börjar bli röda efter den frostbitande kylan. Hon huttrar smått och stoppar förstrött ned dem i fickorna. Snön virvlar långsamt från skyn. Den lägger sig som ett täcke över gården.

"Hur ska ni fira jul då?" frågar Anna nyfiket vid matbordet. Alla tjejer berättar ivrigt om sina jullovsplaner. De pratar om granar pyntade med vackra röda kulor. De talar om rökt skinka som riktigt smälter i munnen. De nämner högen av hårda klappar som ligger placerade under granen. Lilith gräver planlöst med skeden i sin degiga ärtsoppa. Om hon också hade fått möjligheten att fira jul, om hon också fått möjligheten att tända ljusen i advent...

Julen är en så plågsam högtid. Den påminner henne om det utanförskap hon alltid känt av. Hon är så nyfiken. Hur vore det egentligen att vakna upp till presenter under granen? Nej, så får hon inte tänka. Det är ju syndigt och girigt, helt emot Jehovas vilja. Men ändå... Hon kan inte låta bli att avundas sina klasskamraters sprudlande blickar när de talar om julen. Vad är det hon går miste om?

"Varför firar inte du jul?" undrar Anna och observerar Lilith.

"Jesus föddes inte på julafton. Han ville inte heller att någon firade hans födelsedag. Födelsedagar är syndigt. Herodes fru önskade Johannes Döpares huvud på ett silverfat när hon fyllde år. Sedan är julen girig, då man bara firar den för att få presenter. Man ska inte hylla någon annan än Jehova - och julafton firades från början i solens ära. Jag dyrkar inte solen." svarar Lilith med inlärd monoton röst.

"Hur vet du att man bara firar julafton för att få presenter? Man kanske faktiskt firar den för att ge presenter?"

Lilith svarar inte. Hur ska hon kunna veta det? Hon har ju aldrig firat jul.

*EPIOLOG*

Hon snuddar återigen vid avgrundens sluttande brant. Tårarna faller och glänser över koppärren. Nedanför berget gapar mörkrets svarta hål. Det är redo att sluka livets sista ljusgnista, själens glittrande spegel. Hon tar sitt sista andetag, känner hur doften av friskt sommarregn fyller strupen, varpå hon kniper sina sårade ögon. Nu är det dags att släppa taget. Hon fantiserar om hur det känns, om hur det känns att falla från 130 meters höjd.

Ett...

Två...

Precis när hon ska ta sin sista ansats märker hon hur något plötsligt tynger. Något har satt sig på hennes axel. Det känns som... klor. Hon lyfter på ögonlocken och möter en korpsvart blick. En duva. Hon gapar förstummat. Ser hon verkligen rätt? Jodå. På hennes axel sitter en duva, silkeslen och vit som snö. Hon känner hur tårarna börjar bränna.. Duvan gnuggar uppfordrande sin näbb mot hennes rödrosiga kinder. Med ens hörs en dov röst från skogsgläntan intill berget.

"Lilith! Kom ned därifrån! Snälla. Jag älskar dig!"

Hon vänder sig förvånat om. Vid skogsgläntan står David med det bruna håret på ända. Han flåsar maniskt efter att ha rusat genom snåriga buskar i panik. 'Jag älskar dig'. Orden ekar i huvudet. Han älskar henne. Lilith tvekar kort innan hon backar ett steg tillbaka, bort från avgrundens svarta hål. David rusar direkt fram till där hon står och sveper sina varma armar om hennes skuldror. Lilith pustar ut och kastar en sista glimt över axeln. Duvan iakttar henne i tystnad innan den påbörjar sin vingflykt, ut mot den stjärnklara himmelska natten.

Kvar står Lilith med David vid sin sida.

Hannah

Hannah är medlem sedan 2016 Hannah har 1 publicerade verk