Publicerat
Kategori: Novell

Vera

I över ett år hade jag suktat efter henne. Vera. Eller Verica som hon egentligen hette.Hon var jugoslav. Hon var lång, slank och otroligt elegant där hon svävade fram över korridorerna med sina skyhöga klackar som bara gjorde henne ännu längre. Ibland hade hon glasögon också. Hon såg sådär sexigt oskyldig ut, nästan oskuldsfull. Hon var tysklärare i min skola. Tyvärr så var hon också gift och hade barn, så jag visste att jag aldrig skulle få henne, men det hindrade mig inte från att fantisera!
I början av andra ring så lade jag märke till henne för första gången. Vi hade öppet hus för niorna som skulle komma att välja gymnasium till hösten. Hon stod där och pratade med några elever. Hon skrattade och slängde med sitt hår. Vad vacker hon var! Att jag aldrig tänkt på det innan när jag passerat henne på väg till lektioner, eller i matsalen. Tänkte att jag måste prata lite med henne. Gick fram till henne och försökte vara cool. Hon hälsade glatt och vi började prata lite om en engelskakurs som jag skulle läsa nästa år. Hon var ju riktigt trevlig! Hade alltid tyckt hon verkade så nonschalant och tråkig innan. Men nu fick jag ju en helt annan bild av henne.
På natten så drömde jag om henne. Hon var min och hon kramade mig bakifrån. Berättade om min upplevelse dagen innan och om drömmen för mina två kompisar som också var gay. De skrattade mest och tyckte det var konstigt att jag inte insett det innan. Vi hade ju ändå gått här över ett år! Vi stod utanför toaletterna till matsalen när jag såg henne gå förbi. Jag kollade in henne och gjorde ett gillande läte och någon avslöjande min med munnen. Var säker på att hon inte skulle titta åt mitt håll, men självklart gjorde hon det just då och jag hejade lite generat och hon log. Shit, måste vara lite mer diskret tänkte jag.
Månaderna gick och jag tog reda på vart hon hade sina lektioner och när, så jag kunde vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt och få se henne. Hon hejade alltid glatt på mig när vi möttes och jag blev lika varm varje gång!
En dag så var jag och bögkompisen på stan när vi såg henne gå in i apoteket. Jag följde efter in och spionerade på henne. Jag höll mig på avstånd så hon såg mig aldrig. Sen gick hon ut och vi fortsatte förfölja henne in till ica. Gick runt där bland hyllorna och kollade efter henne. Jag stod på kortsidan av en hylla då jag sa till kompisen att jag skulle låtsas gå in i henne! Jag gick runt hörnet och gick faktiskt nästan in i henne! Men det vart lite oförberett och hon hade antagligen hört allt. Hon såg lite konstigt på mig men hälsade.
Sen en dag efter skolan, så satt jag på den bänk där hon ofta går förbi och hennes elev, som visste allt om min kärlek till Vera kom och hon stod några meter ifrån mig och Vera på andra sidan. Hon ropade på mig och pekade på sin lärare. "Vera är där" ropade hon. Jag svarade att hon skulle vara tyst och att jag redan visste det. Vera kollade ju såklart precis när hennes elev pekade mot henne och hon ändrade snabbt pekfingret till en vinkande hand. Jag satt där emellan dem och skämdes. Hur många gånger hade jag inte avslöjat mig för Vera nu? Men hon verkade inte bry sig så mycket.
I slutet av tvåan så kom jag på den geniala iden att välja tyska steg ett till hösten. Jag var säker på att det inte var hon som skulle ha den kursen, men tänkte att jag har ju inget att förlora på att söka iallafall. Blev det inte hon så kunde jag ju byta till italienska eller nåt. Jag hade egentligen aldrig gillat tyska, men vad gör man inte för att få vara nära sin älskade?
Skolavslutningen kom och sommarlovet var ett faktum. Jag skulle inte få träffa henne på tre månader! Men jag såg väl henne på stan några gånger under lovet.
Sen kom då äntligen hösten igen och vi hade upprop. Vi fick våra scheman och jag kunde inte tro mina ögon när Veras initialer stod på min tyska. Det var iallafall hon som skulle ha det i år! Jag var så otroligt lycklig! Jag som hade börjat komma över henne lite över sommaren, men nu kom alla känslor tillbaka.
Hon var sjuk den första veckan, så vi hade ingen tyska. Jag höll på att dö av iver! Men den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge heter det ju.
Jag hade äntligen min första lektion med henne. Hon ropade upp mitt namn och kollade direkt på mig. Hon visste vad jag hette! Om det nu var nåt positivt... Vi fick en uppgift och när hon hade läst min så satte hon sin hand lite snabbt på min rygg. Jag stelnade till.
Veckorna gick och jag fick MVG på alla prov och uppgifter. Har aldrig pluggat så hårt förut! Det var tydligt att jag var en av hennes favoritelever! En dag skulle vi läsa två och två ett kapitel men jag hade ingen att läsa med så hon satte sig med mig. Första meningen var på tyska "hej älskling". Det var hon som fick läsa det och jag rodnade lätt och undrade hur det skulle kännas om hon verkligen hade menat det hon sa.
Jag missade aldrig en tysklektion och jag satt alltid längst fram där jag kunde se henne bra. Hon var så otroligt vacker! Hennes hår hade växt så långt och det var brunt och tjockt. Hon var 39 år. Hon var ju bara några år yngre än min mamma! Men det kvittade. Hennes bruna ögon glittrade alltid när hon skrattade, vilket hon gjorde ofta. Och jag fantiserade alltid om att hon skulle hålla om mig hårt. Hon var så lång, så mitt huvud skulle pressas mot hennes bröst. Blev helt yr när jag täkte på det. En annan dag så hade jag målat mina naglar orange med en kompis penna. Vera såg på mina händer och skrattade lite och rörde vid mina fingrar. Det var så skönt! hennes varma fingrar mot mina! Tvättade inte händerna på hela dagen...
I slutet av maj så träffade jag henne i Stockholm. Hon skulle gå på ett uppträdande i gallerian. Det skulle jag också. Såg henne stå där med sin son i famnen. Han kramade om henne och lekte med hennes hår. Jag var så svartsjuk. Hon kunde hålla om mig istället! Älska mig som sin dotter. Men det var bara önsketänkande...
Vårterminen gick alldeles för snabbt och jag började få panik. Jag hade ju inte lyckats erövra henne än! Även om jag visste att det var omöjligt... Men jag ville ju bara att hon skulle röra vid mig, krama om mig! Det kunde hon väl göra?
Studenten närmade sig med stora steg och det var snart dags för våran sista tysklektion. Jag satt på min älskade bänk när hon kom förbi. Hon sa att vi bara skulle prata betyg idag och eftersom jag var där så tidigt så kunde vi göra det nu. Hon satte sig brevid mig på bänken. Hon satt så nära! Jag kunde känna hennes värme och doften av hennes parfym trängde in i mig. Jag försökte att inte darra. Hon sa att hon tyckte jättemycket om att ha mig som elev och att jag var väldigt ambisiös och duktig. Jag blev såklart jätteglad. Jag såg in i hennes ögon. Hon hade en gul tröja på sig och hon hade aldrig vart sexigare! Sen pratade vi lite om vad jag hade tänkt göra efter gymnasiet och så. Jag njöt av varenda liten sekund vi hade kvar ihop. Detta var vårat avsked. Kramar hon mig inte nu så är det försent. Det är nu eller aldrig. Jag hade aldrig vågat ta steget till det!
Vi reste oss upp och jag stod spänt och väntade. Ingen kram. Bara ett hejdå och en liten vinkning. Jag log och försökte att inte visa att mitt hjärta just hade brustit. Jag gick ner för trapporna och började gå mot stan. Jag smälte sakta in allt. Vi hade haft en underbar pratstund, men jag kunde inte komma över att jag inte hade fått ett ordentligt avsked. Var det inte tydligt hur mycket jag gillade henne? Tårarna började sakta rinna nerför mina kinder och jag torkade argt bort dem. Jag visste ju att hon var ouppnåbar! Vad hade jag hoppats på egentligen? Jag var väl bara en av hennes hundratals elever. Hon var gift och hade barn. Ett eget liv. Jag skulle aldrig vara en del av det! Det var bara att inse. Jag borde vara tacksam som hade fått ha henne som lärare i ett helt år! Det var jag också, men jag var inte helt nöjd.
Nästa vecka så kom studentdagen. Vi var alla i skolan först och åt. Solen sken, det var nog den varmaste dagen på året. Jag satt där och tänkte på de tre åren som hade gått så snabbt, på Vera... Plötsligt såg jag henne! Hon uppenbarade sig som en ängel i sin vita sommarklänning. Vad gjorde hon här idag? Jag trodde bara det var treornas klassföreståndare som var här... Såg henne gå runt och mingla. Hon skrev i nåns mössa. Jag såg hur hon kramade en kille. Jag hatade honom plötsligt!
Jag satt där och klagade högt för min kompis. "Hur kan hon??? Hon kramade inte mig, men dem kramar hon!" Jag tror jag kom ut för hela min klass den dagen...
Såg henne krama om fler och fler. Jag försökte titta bort, men det gick inte. Jag kände mitt hjärta brista igen. Hur kunde hon göra såhär mot mig? På den dagen som ska vara den lyckligaste i mitt liv! Men hon förstod väl inte hur ont det gjorde. Hon visste väl inte ens att jag var kär i henne.
Vi gick för att ta mer mat, när jag såg henne några meter framför mig. Hon kramade flera personer. Jag stod och nästan skrek av frustration för mina kompisar och sa att jag lika gärna kunde hoppa ifrån bron som vi snart skulle gå över...Jag undrade om livet kunde bli mer orättvist! Jag fick syn på henne igen hon såg mig gav mig ett leende och vinkade. Jag vinkade tillbaka. Sen försvann hon in i folkmängden igen när hon skulle ta mat. Stod där och ville gråta igen. Men det här var ju faktiskt min student! Jag ska vara glad!
Vera kom fram ur folkmassorna igen och jag såg hur hon gick mot mitt håll. Hon såg mig i ögonen och jag vågade inte ta bort blicken. Hon kom fram till mig och sa hej, sen innan jag hann reagera så böjde hon sig fram och kramade om mig! Jag blundade och kramade tillbaka. Jag hade hela hennes långa hår över mig och jag hade mina händer på det och njöt. Hennes hår kändes precis som jag hade tänkt mig. Kramen tog slut lika fort som den börjat, men det gjorde inget! Jag var den lyckligaste i världen! Mina kompisar höll ju såklart på att skratta ihjäl sig när Vera böjde sig över mig. Hon kollade lite misstänksamt på mig medans hon såg på dem och sen önskade mig lycka till i framtiden. Jag stammade fram nåt patetiskt till svar. Jag undrade om livet kunde bli bättre!

Skriven av: josseee

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck