Verner och verkligheten

Utan fantasi inget framskridande. Stagnerad värld.
Verner hade verkligen fantasi. Han var den typiske vetenskapsmannen - alldeles för stor labrock, flaskbottnar till glasögon, ett halvgalet skratt och en fantasi så stor att han kunde hitta gröna smurfer i en skål filmjölk. Men någonting fattades honom, och han visste mycket väl vad det var.
Han hade ingen puckelryggig medhjälpare.
‘Så då får jag väl göra någe åt saken’ tänkte Verner.
Och här börjar historien.
Verner ville framförallt ha sällskap. I synnerhet ett schacksällskap. Men som han drogs med sin överdådiga fantasi fanns det inte många människor på jorden som stod ut med hans sällskap mer än en minut åt gången. Visst, själv kunde han avsluta ett parti schack på mindre än en minut, men sen var han tillbaka där igen, ensam. Kunde han bara skapa en motspelare med större fantasi än han själv skulle det inte vara något problem. Då skulle han kunna spela schack i all framtid, ända tills han dog.
‘Hur skapar jag då något som har större fantasi än jag själv? Detta är ju icke logiskt möjligt, ty så stor fantasi kan ingen ha att den överträffar sig själv. Men det är mitt jobb att motarbeta det omöjliga, så därför måste jag göra det, annars är jag odugling och får avskeda mig själv.’ Tänka tänka tänka.
Oj vad tankarna for runt i Verner lilla hjärna. En puckelrygg är för fantasilöst tänkte han, det går ju inte. Två puckelryggar.... nej. Men en puckelmage? Finns redan, ingen fantasi där, bara att sätta sig framför teven och pimpla öl. Puckelpist? Nej nu skenar fantasin. Men det är ju just det jag vill. Låt den skena, här ska skapas fantasi...
Och fantasin skenade...
‘Sådärja!’ utbrast han, ‘där satt den!’ Och mycket riktigt, där satt den, världens första trippelpuckelhjärna med korkskruv, även den pucklad. ‘Med så många pucklar och så skruvad kork måste han vara suverän på att fantisera.’ Verner såg på sitt fantasifoster med en tår i ögat. Han var så stolt. Så fick han syn på papperslappen i sin hand - och åt upp den. Det var receptet. ‘Ingen ska kunna mäta sig med min trippelpuckelhjärnas fantasi’ tänkte han och skrattade sitt halvgalna skratt.
Det visade sig att Trippelpuckelhjärnan var en hejare på schack. Han kunde besegra Verner med bakbundna händer, utan att fuska. Han kunde vinna med uppånervända torn och bara en halv drottning, så stor var hans fantasi. Verner var överlycklig, äntligen lite motstånd. Och när de inte spelade schack så satt de där och fantiserade tillsammans om allt möjligt. Det kom till och med fram att Trippelpuckelhjärnan fantiserade om nakna kvinnor, något som Verner aldrig ens fantiserade om att fantisera om. Verner var hänförd.
Verner förstod aldrig riktigt hur han kunnat skapa något med större fantasi än han själv. Detta förstod dock Trippelpuckelhjärnan, han hade ju faktiskt större fantasi. Så började intressanta fantasier formas i Trippelpuckelhjärnan. Han satt mellan dragen och grubblade på hur 17 han kunde stå ut med en så gammal senil gubbstrutt till motspelare, det fanns ju inget motstånd kvar att hämta där, ingen stimulans alls. Så en dag efter frukost spärrade han helt sonika in Verner i klädkammaren och satte honom på vatten och bröd.
Och satte sig själv att fundera. Han gav sig själv några elchocker med brödrosten för att få rotation på tankarna, och det visade sig hjälpa, ty tre minuter senare var han i full fart med att fantisera. Och som han fantiserade! Få se... om man tar en siamesisk tvilling och målar honom grön... sätter vingar på honom - flygfiskvingar är det enda raka... med en puckel på den högra... en elvisp på huvudet... med en puckel på såklart... något saknas... hmmm... en monokel! Perfa!
Det var ett rysligt fult resultat som stod där framför honom. Men oj så fantasifullt!
‘Jag ska kalla dig Knut!’
Knut var - såklart - en fenomenal schackspelare, men han fann aldrig något vidare nöje i spelet. Han kände att hans fantasi hämmades av spelets enkelhet, och fattade därför ett beslut. Han skulle bli superhjälte. Så Stålknut spärrade in sin skapare tillsammans med sin skapares skapare och satte honom på vatten och bröd och schack till andlig spis. Verner blev övermåttan förtjust, men det blev inte Trippelpuckelhjärnan.
Stålknut flög - visserligen knaggligt med en puckel på höger vinge - Jorden runt och hjälpte både svaga och starka i händelse av dåliga tider och fantasilöshet. Han rönte stor uppskattning och hamnade på mången förstasida. Men tiderna blev ännu sämre och fantasin ännu lösare och han började känna av ett gammalt magsår som legat och gömt sig. Han kände att han började krokna, och visste med sig att han inte skulle klara av sitt jobb längre om han inte fick assistens, men var kunde han få assistens från? Självklart, han måste ju fantisera ihop det själv. Men vad skulle hända om assistensen också skulle få magsår. Jag får fantisera bort magsåret. Nej vänta! Om han har större fantasi än jag kan han fantisera bort det själv, och kanske fantisera bort alla magsår i hela världen! Men hur ska jag kunna fantisera ihop något som har större fantasi än jag? Så långt sträcker sig inte min fantasi. Men vad är det jag säger? Jag har väl för håken kämpat mot fantasilöshet förr. Jag får bli min egen fiende!
Stålknut flög hem och späkte sig halvt medvetslös, varpå han lät släppa en 16-tons blytyngd över sin arma skalle. Så, där i villervallan, fick han en vision. Han satte sig att fantisera. Han satt så i lång tid, fantiserade och fantiserade, och där satt han till slut, med ett fantasifoster så puckligt att det inte kan beskrivas här inom överskådlig tid.
‘Jag ska kalla mig Vesuvius X av Ladoga den Äldre utbrast fantasifostret innan stålknut ens hann fjärta, så fantasifull var Vesuvius X av Ladoga den Äldre. Här skulle ingen tid spillas tänkte Vesuvius (som hans vänner kallade honom), jag har stordåd att utföra. Men först måste Stålknut ur vägen. Så han fantiserade in Stålknut till sina föregångare, som nu börjat bli skäggiga - åtminstone den ena - och gråhåriga. Där inne i klädkammaren uppfann de tillsammans ett sätt att spela schack på tre personer. Detta skulle dessvärre aldrig komma världen till gagn, av uppenbara skäl.
Nu var Vesuvius ensam herre på täppan, och skulle så förbli, ty han hade redan fantiserat kring något fantasifullare än han själv och insett vad som skulle komma att hända om han omsatte fantasin i verklighet, och lät därför bli. ‘Var ska man nu börja?’ tänkte Vesuvius och kom på svaret innan han ens tänkt tanken. Han skulle ju förstås börja med det han var skapad för, att fantisera bort alla magsår i hela världen. Poff. Borta. ‘Och nu då? Jag börjar få tråkigt. Kanske ska fantisera fram dem igen, så jag kan fantisera bort dem.’ Puff. Poff. ‘Rätt trist i längden. Om jag skulle skaffa mig världsherravälde?’
Sagt och gjort. De små människorna fick snart annat än magsår att tänka på. De trodde de skulle ha svårt att infria påbudet att alla skulle ha gröna näsor och puckelrygg, men insåg snabbt att det inte skulle vara något problem. Puff. Vesuvius tröttnade på att ge människorna fåniga påbud också, och började spela ut dem mot varandra. Han hittade på det ena fantasifulla upptåget efter det andra, ena dagen var det godiskrig över stilla havet, andra dagen etnisk rensning av dvärgpumor på sydpolen. Härdsmälta hit och Kärnvapen dit, supernovor föll som grodor över Gibraltar och en man halkade på ett bananskal.
Ja du, det såg mörkt ut för vår lilla jord. Men Vesuvius kände sig fortfarande inte riktigt trygg. Han visste att han en gång blivit skapad, och den som skapat honom skulle mycket väl kunna skapa en till om han fick tillfälle. Så en dag när han skulle mata sina fångar, fick han se att de med gemensamma krafter fantiserat fram ett sätt att spela schack på tre personer.
‘Nej nu jädrar, kan de fantisera fram något sådant är det inte långt ifrån att de fantiserar ihop ett hot mot mig. Det tycker jag inte om.’
Så Vesuvius gjorde det enda raka. Han var ändå trött på Jorden, så han placerade en ofattbart fantasifull vätebomb i planetens innersta. Och...
Någon smäll blev det inte. Vad Vesuvius inte hade räknat med var att det fanns någon med ännu större fantasi än han, en man som fantiserat ihop dem alla. En man som kunde göra slut på honom utan att blinka. En man som tröttnat på Vesuvius storhetsvansinne och bestämt sig för att skriva slut på honom:
Vesuvius vaknade upp vid universums ände, och med en ohygglig baksmälla till råga på allt. Han hann precis uppfatta att hans fantasi var slut innan han exploderade.
Stålknut startade minkfarm i Borås. Han blev sedermera omskriven i Guinness rekordbok som det fulaste fantasifostret någonsin.
Trippelpuckelhjärnan såg en naken kvinna för första gången. Han bjöd ut henne och de gifte sig. Nu fanns det ingen anledning att fantisera längre.
Och Verner då? Han designade ett schackprogram. Programmet var precis lika fantasifullt som han, så när det blev remi gång på gång tröttnade han och gick och drog något gammalt över sig. Och har han inte rest sig så ligger han väl där än.

Skriven av: Christian P