Publicerat 01.04.2015
Kategori: Relationer noveller

Vi är också här

Garageuppfarten: Vi sitter bredvid varandra, ryggarna mot tegelhuset. Kaffekoppar, en sockerkaka, askfatet, och dalmatinervalpen. Vi är barfota. Saras solglasögon är trasiga och hon spelar gitarr. Dalmatinervalpen jagar sin egen svans. Springer runt, runt, runt. Ingen skrattar. Inte nu. Inte idag, och ingen äter sockerkaka. Mamma gav oss den. "Varsågoda", sa hon, "sätt er i solen och fika." Mamma är kvar i huset.
Alma ställer kakan på asfalten, lockar dalmatinervalpen och han slukar kakan.
"Är det inte farligt för hundar att äta socker? Kan han inte dö?"
"Du tänker på choklad."
Valpen slickar fatet. Viftar svansen. Sara ställer ifrån sig gitarren.
"Jag hatar mamma."
"Gör inte det."
Valpen nosar på våra fötter. Tigger. Vi har ingenting mer att ge honom.
"Jag vill inte bo någon annanstans."
"Inte jag heller."
Ytterdörren slår upp och mamma kliver ut. En papperspåse i famnen.
"Titta vad mycket skit han har sparat", säger hon och öppnar soptunnan, tömmer påsen. "Så. Bort med allt." Hon försvinner in i huset.
Vi flyger upp. Springer till soptunnan, och dalmatinervalpen travar efter oss.
Pappas skivor.
Pappas böcker.
Pappas läsglasögon.
Valpen skuttar, nafsar i våra kläder. Vi tar varandras händer. Svettiga handflator. Vi bestämmer att vi inte ska gråta.