Vi kommer alltid ha Paris

Vi kommer alltid ha Paris
“Have I told you lately that I love you?” Van Morrisons röst fyller mina öron med värme och jag vrider om nyckeln till det rostiga, gamla låset som knappt sitter på dörren längre. Jag tänker tillbaka på när jag först hörde låten. Det var för ett och ett halvt år sedan, jag satt på ett café medan snön föll utanför och en man satte sig bredvid mig. Han började prata med sin charmiga röst och han bjöd mig på en kopp te. Vi pratade i flera timmar om hur det inte finns en enda snöflinga som är lik en annan och jag blev inlockad i något fantastiskt, trodde jag då. Det visade sig att denna man var den största idiot jag någonsin träffat. En kall och regnig morgon för några månader sedan såg jag min pojkvän med någon annan och jag kraschade. Jag gick i sönder och hela jag var i tusen bitar. Det var min första och min sista pojkvän, så såg planen ut i alla fall. Nu stod jag här, med hängselbyxor och låga Dr. Martens en varm junimorgon med hela mitt liv framför mig.
Van Morrison sjunger fortfarande för mig och när jag ska hämta min mormors mintfärgade cykel i mitt cykelskjul trillar jag på en sten och väntar då på att jag ska smälla huvudet i gatan. Men jag känner aldrig hur jag dunsar mot marken, istället landar jag mjukt i någons armar. Jag tittar upp för att skåda min räddare, och där står han. Det glittrar om honom. Hans ögon lyser upp hela gatan och när han pratar känns det som om hela världen fryser till. Jag tar mig genast upp till stående och jag fixar till mitt hår innan jag tar hans hand. Den är mjuk, stor och gjord precis för mig. ”Tack”, säger jag tyst och jag tittar på honom. Han ler mot mig, det är allt jag kan tänka på. Hur hans leende får mig att vilja flyga. Hur kan någons leende förlama en på det sättet? När jag tittar på honom känner jag inga fjärilar i magen, jag känner ett helt zoo. Är det för tidigt för att känna såhär? Han frågar ifall jag vill ha en kopp kaffe och hur kan man säga nej till dem ögonen. Jag träffade precis en man, jag vet inte hans namn, vem han är eller hans ålder. Men nu ska jag dricka kaffe med honom och allt känns sagolikt. Vi går längs Boulevard Saint-Germain och ser hur bilar och cyklister tar sig igenom sin vardag. Människor precis som jag går förbi oss och fåglar flyger över staden. Vi går under tystnad och jag kan inte hjälpa att känna en viss obekvämhet. Du tittar rakt fram och går med lugna steg. Dina vackra ögon är fokuserade på trottoaren och jag granskar dig från sidan. Vi sätter oss vid ett fik som heter ”Cafe de Flore” och han drar ut stolen till mig. Han förstår inte hur fint det är, men jag gör. Han beställer en croissant med en kopp kaffe och jag samma. Här sitter vi, två främlingar i kärlekens stad Paris och pratar om allt som hör livet till. Han berättar vad för film hans föräldrar brukar kolla på och att han aldrig förstått humorn i Seinfeld. Ljuset från junisolen lyser upp hans ansikte och jag kan se hans starka käkben. Han är så himla vacker. Jag har spenderat de senaste 9 månaderna i tron om att allt kärlek gör är att förstöra, brinna och ta slut. Men på en onsdag på ett café, ser jag något nytt.
Vi vet fortfarande inte varandras namn, men just nu kvittar det. Jag skulle kunna sitta här i timmar och lyssna på hans mörka röst. Efter fyra koppar kaffe frågar han om mitt namn. ”Fiorella Belletti”, jag räcker fram min hand för att hälsa, som om dessa timmar aldrig hänt. Han räcker mig sin och svarar ”vilket himmelskt namn”. Jag känner hur mina kinder blir alldeles rosiga. Jag håller kvar hans hand i väntan på att få vad han heter ”Louis Mounier” säger han med sin ljuvliga dialekt.
– Berätta lite om dig själv, låt mig få veta dina berättelser. Han pratar med mystik i rösten.
Vi sitter vid ett slitet bord under ett körsbärsträd och medan solen sakta gick ner, berättade jag allt om mig själv. Om min hemstad Verona, Italien, om hur jag älskar att vakna till fågelkvitter, att jag endast köper min parfym från ett litet ställe vid Parc de Belleville, att jag kallas Flore av min pappa då mitt namn betyder ”liten blomma” och att jag aldrig har sett Eiffeltornet på kvällen. Det slutar med att vi diskuterar städer i kvällsljus och när servitören ber oss att gå, tar Louis min hand igen och viskar ”följ med mig”. Jag gör som han säger och vi börjar gå, bort från caféet. Jag har ingen aning om vart han för mig, jag vet inte vad jag ska få uppleva. Men vad gör det? Vi går igenom en stad av ljus och pratar om regn. Han säger att han aldrig har träffat en tjej som har så många Ray LaMontagne skivor som jag. Vi diskuterar ” Till the Sun Turns Black”, hans album som vi båda älskar. Han fortsätter att prata medan vi går längs gatan. Mina tankar fladdrar iväg likt en duva på aprilhimlen och jag drömmer. Drömmer om den typ av kärlek som får konstnärer att måla, författare att skriva och poeters hjärtan att blöda. Det finns inget finare än en stad på natten med tomma gator och kall vind. Tills solen kommer rullande på morgonshimlen kan vi vara några andra, vi kan vara borta i natten. Vi dansar under ljusen från Eiffeltornet och hans kropp rör sig i takt med min. Klockan är 02.48 och han är konst. Han är en målning av alla världens färger. Han rör vid mitt platinablonda hår och följer det längs med ryggen. Dina ögon är gröna i ljuset från gatlampan som vi har över oss. Jag är vilse i ljuset, det är en obeskrivlig känsla som jag aldrig vill bli av med. Natten är ung och Louis viskar stillsamt ”du rör dig så ljuvligt”. Stjärnorna på himlen blir svagare och svagare medan timmarna tickar på. Vi dansar, pratar och dansar ännu mer. Hans varma hud rör vid min och i denna stund är jag oändlig.
Klockan 06.02 står vi vid min gamla, lime målade ytterdörr. Natten vi spenderade på gatorna i Paris är nu ett minne men ett av de mest underbara minnen jag har. Solen som börjat visa sig på den blåa sommarhimlen lyser upp husen och gatorna runt oss. Himlen får en svag persikefärgad ton, det är som att den försöker säga mig något. Den visar mig vägen, vägen till honom. Han står framför mig, med sitt bruna hår, lite rufsigt. Hans skjorta är inte längre istoppad i byxorna utan den hänger slarvigt utanför. Jag tittar på honom och nästa sekund känner jag hans läppar mot mina. Jag känner hur det sprids en värme inom mig, jag känner mig som en raket. Jag skjuts iväg från jordens yta och exploderar i färg uppe i skyn. Min blommiga, knälånga kjol från Dior fladdrar till av lätt vindpust. Han kysser mig, och hans läppar är så mjuka.
Dagar blev till veckor och jag blev otålig. Min telefon hade inte vibrerat sedan den natten för två veckor sedan. Louis Mounier hade varken ringt, mejlat, skickat sms eller visat något tecken på att han faktiskt levde. Jag gick ut i min trädgård för att vattna mina blommor och när jag skulle börja vattna mina dahlior när jag hör en signal inifrån. Jag släpper min vattenkanna av ren glädje och börjar springa mot dörren. Jag struntar att jag har gummistövlar på mig och att hela hallen blir blöt och smutsig. Allt jag bryr mig om nu är att höra dig andas, veta att du är nära. Jag svarar och jag blir förtrollad. Han bjuder ut mig och något börjar flyga inom mig. Vi lägger på och jag ska träffa dig imorgon.
Nästa morgon går jag upp extra tidigt. Jag duschar extra länge, lockar mitt hår, målar mina läppar körsbärsröda och lägger en klassisk eyeliner på mina bleka ögonlock. Jag rakar mina ben och smörjer in dem med en kräm som doftar vanilj. En sista blick i spegeln i badrummet innan jag började gå mot dörren. Jag skulle träffa honom och jag kände mig som ett barn som precis fått glass.
Han möter mig vid min ytterdörr och vi går tillsammans. Hand i hand längs vägen. Louis har en blommig fluga på sig och hans ljusblå skjorta passar honom perfekt. Hans hår är nytvättat och jag känner en svag doft av honung. Om han bara visste hur galen jag är i honom. Vi träffades för två veckor sedan och jag har inte kunnat göra annat än att tänka på honom, hur han kastar huvudet bakåt när han skrattar, hur han kollar mig i ögonen när han hälsar och hans kropp nära min.
Hans hus ligger i utkanten av Montmartre och det påminner om min gamla lägenhet i Verona. Vitt trägolv, slitna möbler, målningar av okända konstnärer och polaroid fotografier hängandes längs de blåa väggarna. Mina bruna gubbskor låter så ljuvligt mot golvet när jag går tvärs över vardagsrummet in till köket. Hans kök är hans heliga plats säger han medan han öppnar en flaska rosévin. Han tar fram två vinglas och häller graciöst upp ”Côtes de Provence Pierre Paul Rosé”. Louis har lovat mig att han ska laga sin paradrätt, den vegetariska rätten ratatouille med kyckling och jag är väldigt förväntansfull då jag aldrig smakat den rätten förr. ”Vad vacker du är” säger han och kysser mig på pannan innan han försvinner in i vardagsrummet. De fyra orden stannar kvar i mig, de fäster sig och lämnar kvar något, något alldeles underbart. Han sätter på vår favoritartist Ray LaMontagne och jag tittar ner för att se hur jag ser ut. Min blåbärsfärgade sommarklänning räcker mig till vaderna och mina naglar är målade i samma färg. Mitt hår ligger fint mot min kropp och det glänser när solen träffar det. Louis kommer tillbaka till köket och ställer sig vid den vita köksbänken för att börja laga mat. Jag betraktar honom bakifrån och jag ser hur hans muskulösa armar jobbar. Han är så otroligt fin att kolla på, det är något jag aldrig hade tröttnat på. Med ett vinglas i ena handen har jag endast en hand över. Jag sträcker mig efter min bruna handväska för att plocka upp min lavendelfärgade polaroidkamera. Jag klickar på knappen och ett foto på hans rygg kommer ut ur kameran. Jag beundrar fotot, ler lite och stoppar ner det i väskan utan att han märker något. Han tittar bak på mig och ler, jag ler tillbaka. Han sträcker sig efter två tallrikar från hyllan och han lägger sedan upp maten. Hela huset doftar tomat och timjan och min mun börjar vattnas. Han leder mig ut till hans trädgård där han ställer ner tallrikarna vid ett bord i återvunnen teak. Precis som han gjorde vid caféets för två veckor sedan, drar han ut stolen för mig. På bordet står värmeljus och bredvid står en stereo som spelar Norah Jones, ”Turn me on”. En bit från bordet står ett olivträd vars grenar täcker himlen ovanför bordet där jag just nu sitter. Han sitter mitt emot mig och vi skålar. Våra glas klingar likt mitt hjärta och magen bubblar som en nyöppnad cola. Det är inte den bleka månen som får mig att känna såhär. Det är inte den flammande lågan från ljusen. Det är bara närheten av dig. Maten som han hade gjort var som att smaka solsken. Vi satt kvar vid bordet hela kvällen och upplevde hur den ljusa dagen kunde gå till ett magiskt mörker. Vi pratade om vin och att han någon dag skulle visa mig världens finaste vingård. Om hur vi skulle smaka ostar och att vi skulle dricka så mycket vin tills vi blev lite för glada. Jag började småskratta samtidigt som jag kollade ner och jag kände hur hans blick var riktad mot mig. Jag tittade på honom och våra blickar möttes. Denna kväll var som menad för oss. Vi gick och lade oss efter att solen hade gått ner och jag somnade i hans drömlika famn.
Det är den första juli. Jag vaknar utav fågelsång och Louis arm om mig. Hans blåvita lakan är mjuka mot min kropp och hans andetag lugnar mig. Här skulle jag kunna ligga i all evighet. Solen tittar in genom fönstren och värmer mitt ansikte. Jag vänder mig om för att ge honom en godmorgon kyss men han sover än. Jag följer hans arm med min blick men jag stannar ovanför armvecket. Jag fastnar just där och jag märker att Louis har vaknat och nu tittar på mig. På hans arm finns det finaste jag någonsin sett. I kursiv stil och lika svart som natten står mitt namn. Han har tatuerat in mitt namn på sin egen hud, något som alltid kommer finnas där. Han kysser mig på pannan och vi båda somnar om. Är det såhär kärlek känns? För ifall det är så, då har jag hittat mitt alltid. Och han ligger bredvid mig med smaragdgröna ögon och han tar djupa andetag. Jag är kär i en ängel.
Jag är namnet som du har på armen, det kommer alltid vara vi. För jag är namnet som du har på armen, vi kommer alltid ha Paris.

Eira Stigengård

Jag heter Eira Stigengård och jag är 16 år gammal. Böcker, musik och att skriva är tre saker jag lever för. Mina texter handlar om romantik, det är det jag föredrar att skriva om.
Eira Stigengård är medlem sedan 2017 Eira Stigengård har 2 publicerade verk