Vi ses igen

- Du kunde inte ha sagt det tidigare? det läst som en viskning när hon frågade. En tår trilla ner för hennes kind. Jag ville inte såra henne såhär. Men jag var tvungen, hade inget val. Hon skulle ändå få reda på det förr eller senare, det skulle inte gå att undvika.
- Jag visste inte hur och jag ville inte riskera att bli behandlad annorlunda. Jag ville undvika ämnet så länge som möjligt, svarade jag henne och strök fingret över hennes kind för att torka bort tåren.
- För mig...?
- Speciellt för dig, Nathalie! Ingen annan har fått mig att känna som jag känner när jag är med dig. Jag ville inte att den känslan skulle försvinna bara för att du visste.
- Jag skulle aldrig ta den känslan från dig...!
Hon såg så ledsen ut. Det gjorde ont i mig att jag inte berättade tidigare för nu insåg jag att hon aldrig skulle behandla mig annorlunda. För henne skulle jag alltid vara samma gamla Jimmie, oavsett vad.

Ögonlocken kändes tunga och allt de ville var att slutas. Jag förstod dom. Tre nätter utan sömn, då var även jag trött. Men jag skulle inte somna, skulle inte missa ett enda ögonblick. Ett enda ögonblick betydde allt nu. Jag hade aldrig tänkt på det förut men nu uppskattade jag varenda blinkning, varenda andetag till och med varenda hostning även om jag hoppade till av oro varenda gång min Jimmie hostade till där han låg, blek och svag, i sjukhussängen.
- Gå hem och sov, bad han mig med svag röst och klämde åt min hand som jag hade i hans.
- Vill jag sova kan jag lika gärna göra det här, svarade jag.
- Gör det då. Jag går ingen stans, hans svaga leende fick mig att tänka på alla gånger mitt hjärta stannat alla gånger han lett mot mig. Det gjorde det fortfarande men nu var det annorlunda. Det var inte samma starka, glädjefyllda leénde jag var van vid. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken "tänk om jag någonsin får se det där riktiga leéndet igen" men sedan ångrat mig. Jag skulle inte tänka så. Fina minnen fick jag tänka men inte tänk om.
Nej, han skulle inte gå någonstans. Han hade knappt gått överhuvudtaget på tre dagar. Det längsta, och enda, han gått till var toaletten och den ligger bara några meter bort. Ut genom en dörr och in genom en annan. Men jag tänkte inte heller gå någonstans.
- Nej, jag kan hålla mig vaken! sa jag bestämt.
- Snälla Nathalie, sov! bad han mig ännu en gång. Jag lovar, jag kommer vara här när du vaknar upp. Sov nu, lade han till när han såg på mig att jag inte tänkte göra vad han rådde mig.
Jag skakade på huvudet, jag hade ju bestämt mig för att inte somna och då skulle jag inte göra det heller! Men det var lättare tänkt än gjort för några sekunder senare sov jag iallafall.
I drömmen var Jimmie fullt frisk. Allt var som innan allt hände. Det var precis som en dröm ska vara, underbar och drömlik. Precis som vi hade det förut. Men jag vaknade upp ur drömmen och kom tillbaka till verkligheten.

- Vad händer nu då? Nathalie strök en hand genom sitt hår. Jag strök bort ännu en tår från hennes kind.
- Inte så mycket.. väntar antar jag.
Jag såg att hon inte gillade mitt svar, men det var sanningen.
- Är du rädd? viskade hon.
- Dödsrädd, flinade jag i ett försök att muntra upp både henne och den stela stämningen. Hon vände blicken från mig och kollade ner i marken.
- Det är inte kul, viskade hon

Jag åkte hem. Jag gjorde faktiskt det, men det var inte lätt. Hela bilresan var jag nära att be mamma vända om till sjukhuset. Mamma var nog glad och en aning lättad över att jag kom hem efter flera dagar på en stol bredvid sjukhussängen. Tänkte jag på det så kunde jag inte låta bli att tycka synd om min mamma. Det kan inte ha varit lätt för henne. Jag hade knappt sovit, knappt ätit, knappt lett under en lång tid nu.
Mamma vände blicken från väge till mig och log och jag pressade fram ett leende tillbaka. Väl hemma gick jag raka vägen till min egen säng och jag somnade så fort huvudet landade på kudden. Det var så skönt att sova i en säng.
Jag började än en gång drömma. Men den här drömmen var inte lika underbar. Jimmie var inte här längre. Det var bara jag i en ensam värld utan någon. Allt jag ville var att komma till Jimmies plats men det gick inte. Alla kom dit, alla utom jag. Jag såg honom lycklig, frisk, stark och fridfull och hur jag än försökte kunde jag inte ta mig till honom. Jag vaknade med ett ryck och jag kände paniken komma. Paniken över att inte vara hos honom nu. Tänk om det var nu! Tänk om det var nu han tänkte lämna mig. Snabbt kom jag upp ur sängen och rusade ner till undervåningen. Mamma stoppade mig med ena handen, den andra höll hon mot örat med en telefon i handen.
- Han mår bra vännen. Gå upp och lägg dig igen.
Utan att protostera gick jag upp igen men den här gången somnade jag ite på en gång utan jag låg med öppna ögon ett tag innan de självmant föll igen.

- Hur länge? undrade Nathalie. Jag lade märke till at det tog mycket mod för henne att få fram frågan. Hon såg inte ut att vara säker på om hon ville höra svaret eller inte. Men Nathalie lät aldrig något hålla henne tillbaka och den här gången skulle inte rädslan hindra henne.
- Ingen vet... En vecka, en månad, ett år, tio år! Det enda vi kan är att hoppas på det bästa.
- Men jag då? Vad ska jag gör när du inte är här?
- Leva Nathalie, leva! log jag och tog hennes händer. Men jag kommer alltid vara här hos dig. Mig blir du inte av med så lätt! Jag lämnar dig aldrig.
- Men jag kan följa med dig, viskade hon. Jag släppte hennes händer och flyttade mina händer till hennes axlar. Jag kollade allvarligt in i hennes ögon.
- Du ska ingenstan! Förstår du det? Om det är någon som ska någonstans, så är det jag. Det vet du!
Nathalie nickade motvilligt.

Dagen kom. Jag ville inte tro det. Jag ville inte tro att den här sagan nu hade fått sitt slut. Sitt olyckliga slut. Vi skulle ju gifta oss, få barn, barnbarn. Leva lyckliga i alla våra dagar. Men olyckligt eller inte fick jag iallafall min saga.
Jag försökte så gott jag kunde sjunga med i de psalmer som sjöngs där jag satt i kyrkan. Men det gick inte, ur mig kom inga ljud. Det enda som kom ut ur mig var tårar. Överallt runt om mig satt det personer som älskade och brydde sig om Jimmie. Inte ett enda öga höll sig tort. Tilsammans med andra nära och kära till min älskade gick jag fram till kistan. Jag gav rosen en kyss innan jag försiktigt lade den på kistans lock.
- Vi ses igen älskling, viskade jag.

Skriven av: johannasvea