Vi ses på andra sidan

Vi ses på andra sidan.


Det var en dag, men inte vilken dag som helst, allt kändes som det brukade göra, men det låg någonting i luften den dagen något som inte riktigt stämde. Det var precis som lugnet före stormen. Känslan av att något hemskt skulle inträffa men jag hade ingen aning om vad eller när det skulle ske. Min vän blev tagen alldeles för tidigt.


Jag hade aldrig trott på andar och spöken, dessa begrepp fanns inte i mitt vokabulär. Det var något helt absurt för mig. Det fanns ju inga bevis mer än folks ord och berättelser, föga anade jag att jag snart skulle bli varse om att andar fanns om inte runt omkring oss så finns de med oss.


Hans namn var Kenny men alla kallade honom för Svinto på grund av hans sträva röda hår. Jag och Kenny hade känt varandra sen första klass, han var en av mina bästa vänner, den första av mina vänner som avled, den första som jag känt närvaron av efter att hans död.


Jag och mina vänner var väldigt unga när vi testade på droger för första gången, vi var inte äldre än 14-15 år. Det var inga tyngre droger som vi drog i oss då. Inte förrän några år senare, var det några i mitt kompis gäng som började gå på tyngre droger som heroin. Jävla skitdrog som tar unga människors liv ifrån nära och kära.


Kenny var den av mina vänner som verkligen tyckte om och fastnade för den livsfarliga drogen. Trots min och andra vänners oro så fick man alltid samma svar.

- Det är lugnt jag vet vad jag sysslar med. Det trodde ingen på, men jag hoppades ändå att det skulle kunnat vara så, att han verkligen hade den styrkan att klara av att sluta.


Veckan innan.

Jag var ute sent en lördagnatt med min flickvän, vi hade varit på en fest och gick därifrån runt tretiden på natten. Vi vandrade omkring i stadens små gator utan något speciellt mål, till slut kom vi till Göteborgs centralstation. Av en ren slump träffar vi på min vän Kenny. Men han hade var inte kontaktbar. Jag förstod fort att det var illa ute med honom då han lutade sitt ansikte mot en glasruta och gled ner på Centralstationens hårda betonggolv med en hård duns som ekade genom hela stationen. Jag sprang fram till Kenny och såg genast att han var alldeles blå i ansiktet och han hade slutat andas, jag började genast att ge honom hjärt- och lungräddning samtidigt som jag talade i telefon med ambulanspersonalen som var på väg.


Dagen därpå tackade Kenny mig för att ha räddat hans liv från säker död och försäkrade mig om att han hade fått nog och slutat med skiten, jag var skeptisk men ändå uppmuntrande och hoppfull.


Allt kändes bra.

Det hade gått en vecka sen jag hade räddat livet på Kenny, även om jag bara pratade i telefon med honom en gång sedan det hänt så verkade allt vara lugnt, som att han verkligen hade lagt av. Det kändes bra, det var nästan för bra för att vara sant, men jag tänkte att han nog tog det på allvar och slutat.


Mitt första uppenbarelse om livet efter döden.


Det hade gått sju dagar sen jag såg min vän som jag även kallade bror ramla ihop på det kalla cementgolvet på Centralstationen blivit blå i ansiktet och slutat andas,

jag bodde hos min far den tiden. Det var sent och klockan måste varit mellan 02:30 till 03:30, det var då han kom in i mitt lilla rum genom fönstret och talade på ett väldigt märkligt sätt, han bad så mycket om ursäkt för hur han lämnat alla sina vänner bara för att han inte varit stark nog. Det kändes så konstigt hur han sa det, som att det hade hänt något. Efter han sagt förlåt och bett om ursäkt, så var han precis som han alltid var, han skulle sätta på en låt som han alltid brukade göra, men jag bad honom sänka och dra ner på volymen så att vi inte skulle störa min pappa. Då satte Kenny på låten, just den låten som han tidigare hade sagt att han skulle vilja ha på sin begravning, vilket kändes obehagligt. Kenny höjde volymen och jag vände mig mot honom för att be honom sänka, helt plötsligt försvann han ut genom fönstret. Han klättrade inte ut genom fönstret, det var mer som att han omgavs av någon slags dimma, ett ljussken som försvann.


Jag vaknade helt svettig och tänkte för mig själv, vilken hemsk dröm. Drygt en halvtimma senare fick jag ett samtal, ett samtal man aldrig skulle vilja få. Då fick jag det bekräftat, att det i själva verket inte var en dröm, det var på riktigt, Kenny var död. På något sätt lyckades han komma i kontakt med mig efter sin död som på ett högre plan, ett andligt plan, något som jag aldrig trodde var möjligt, jag hade hört om folk som har haft kontakt med andar förr men har alltid tyckt det var struntprat tills det hände mig. Det var så verkligt att jag nu vet med all säkerhet att det finns något efter att man dör, det är nog långt kvar tills jag ska dö, men vad vet jag.


Jag har varit med om fler upplevelser och känslor utav Kenny sedan dess, till och med på ett fysiskt plan. Det var ett par år senare som den där låten Kenny hade satt på för mig kom ut med en remix. Jag skulle spela upp den för en annan vän, men jag var upptagen med något annat samtidigt så jag satt inte på låten direkt. Det var precis som att Kenny var med mig, inte bara andligen utan också på en fysisk nivå. Jag fick känslan av att Kenny tyckt att det tog lång tid för mig att starta låten, först kände jag ett drag mot cd-spelaren desto längre ifrån musikspelaren jag kom ju starkare kändes draget, till slut var det precis som att jag blev knuffad. Jag tänkte för mig själv att det var väldigt underligt, till slut var det som att någon lade fällben på mig, fast det var ingen eller något som jag snubblat på. Då förstod jag att det troligen skulle vara Kennys ande eller själ som blev otålig och verkligen ville att jag skulle starta låten.


Med dessa upplevelser jag varit med om, har jag haft lättare med att hantera när vänner, familj och bekanta har gått bort. Det har inte varit mindre tragiskt men det har tröstat mig mer med tanken av att de som har dött finns runt omkring och med oss och vi kommer en dag ses igen men inte än. Inte förrän det är min tur att den vägen vandra, samma väg som alla andra, för döden är oundviklig.

Skriven av: Richard Kjönsberg