Publicerat
Kategori: Novell

Vid det andra bordet (ett svart manifest)

Min ungdomstid präglades av en speciell företeelse; att ständigt hamna vid det ”andra” bordet. Ensam, åtskiljd från dem jag ville vara nära. Om vi var för många för att få plats vid samma bord så var det alltid jag som fick sitta vid det andra bordet, omgiven av främlingar som jag var för blyg för att prata med. Jag märker fortfarande av det här. Än idag, fast jag är så pass mycket äldre. Alltid den som blir över, kvar efter föreställningens slut. Den som får ta vad som är kvar när de viktiga fått sitt. Den som får äta resterna, den som får sitta vid det andra bordet.

Men varför blev det just jag? Det fanns så många andra flickor och pojkar som kunde hamnat i samma situation. Varför blev det just jag? Kanske för att jag helt enkelt alltid varit för blyg för att ta för mig. På nått sätt har jag lärt mig att vänta på min tur. Jag är en sån som står i kö. Jag väntar på min tur. Och när min tur kommer är det oftast för sent. Kanske är det för att jag inte lärt mig att anpassa mig. För att jag i all min dumhet inbillar mig att jag är beständig. Att jag är jag oavsett vem som är runt mig. De smarta barnen lär sig vilka de ska vara snälla mot och vilka de ska sparka på. Jag lärde mig aldrig. Jag var snäll mot de som var snälla mot mig. Jag sparkade sällan. Jag lärde mig att vara snäll. Att vara snäll och vänta på min tur. En tur som aldrig kom. En otur. Och så gör jag än idag. Jag har fortfarande inte lärt mig att anpassa mig efter sällskapet. Jag är ingen kameleont, en som kan smälta in var som helst. Jag är jag. Oftast passar detta jag inte in i sällskapet. Oftast är jag ”för” någonting. För politisk, för arg, för engagerad, för insatt, för utstickande. För det är sån jag är. En beständigvarelse som aldrig förändras. Som aldrig ändras eller anpassar sig. Men så får jag också sitta vid det andra bordet.

Jag minns så många tillfällen. För många för att det ska vara en slump. Jag minns att jag i 10-årsåldern satt med en grupp och åt gröt och skinksmörgåsar. Jag fick inte plats med de andra barnen. Jag fick sitta med fröknarna. Jag kan inte påstå att jag uppskattade det. Och det finns fler exempel om ni inte tror mig. Bussresor, uppdelningar av sovplatser, alla uppdelningar i grupper. Jag blev alltid över. Alltid ensam. Alla mina vänner hamnade i en grupp, jag i en annan. Och om jag hamnade i samma grupp som en jag kände så var det så klart en som jag inte tyckte om eller var rädd för. Och då försökte jag vara duktig och ta hand om saker och vara vuxen. Jag ansträngde mig för att vara uppskattad. Jag kanske försökte anpassa mig i alla fall. Hur som helst så lyckades jag inte. Jag är fortfarande den som sitter ensam.

Jag står fortfarande i kö. Jag väntar på min tur. Och det hjälper inte att jag vet att det inte funkar så. Det hjälper inte att stå i kö för att få sin beskärda del av lyckan. Lyckan hamnar hos den som kastar sig fram och rycker och sliter och är högljudd och hänsynslös. Och själv står man där. Tyst och stilla och tänker ilsket att ”det var faktiskt min tur”. Ibland händer det att personen vänder sig om och ler oskyldigt och säger ”det gjorde väl inget att jag trängde mig före?” Och då svarar man ” nej då, inte alls”. Och det visste den framfusiga personen. Sådana personer vet att de som väntar aldrig säger något. Det bara fortsätter vänta. De tror att om de står kvar i kön så borde det bli deras tur någon gång. Vilka idioter vi är. Turen kommer aldrig till den som förtjänar den. Lyckan hamnar aldrig där den borde. Och så kommer det alltid att vara.

Jag har också drömt. Drömt om allt som utan undantag tillfaller de lyckliga. Jag har drömt om makt, vänskap, framgång. Och kärlek. Inte minst kärlek. Drömt om att veta att någon faktiskt tycker om mig. Men också detta livsbehov är förbehållet de lyckliga. De starka och vackra, de som lärt sig att slåss och ta för sig. De anpassade.

Och själv står jag kvar i kön. Kön som bara växer sig längre och längre. Som gör att jag hamnar längre och längre bort från allt jag vill ha. Och här kommer jag att stå. För jag vägrar anpassa mig. Vägrar bli som de andra. Vägrar bli ännu en tegelsten i den vägg som ingen ser.

Jag bemöts hellre av hat än av likgiltighet. Bara bekräfta min existens! Ge mig ett bevis på att jag finns, att jag inte är en illusion!

Som ni ser, även jag vill vara någon. Såklart. Och jag vill ha det alla andra har och vara lika vacker och smart och framgångsrik. Men inte på deras villkor. Inte om jaget är priset jag måste betala. Inte om jag måste lämna mig själv bakom mig. Överge mitt innersta. Bli som de andra. Då sitter jag hellre kvar vid det andra bordet. Jag äter min gröt med fröknarna, sitter i bussen bredvid någon jag aldrig sett. Bara för att markera mitt oberoende. För att visa att jag inte är som alla andra. Att jag inte tänker anpassa mig. Jag vill inte ha ert samhälle, era lagar och regler. Jag struntar i er skattepolitik och era maxtaxor och valutareserver. Jag tror på något annat. Något som ni inte uppskattar, som ni aldrig kommer att uppskatta. Jag tror på människan. Den goda människan. Trots att jag sett all den kyla människan besitter så tror jag fortfarande på den goda människan. Människan som bryr sig om andra. Som inte stänger ute, som inte gör skillnad på folk. Människor utan fördomar, utan hat som saknar bakgrund. Jag tror på ett stort bord där alla barn får plats. Där ingen behöver känna sig undanskuffad och utanför. Där alla får vara med och alla uppskattas för vilka de är. Ett samhälle där omtanke är självklart och alla kan vara unika. Ett samhälle där ingen behöver anpassa sig för det finns ingen norm att anpassa sig till.

De säger att det är en utopi. De anpassade säger att mitt mål är en utopi. Såklart de säger. Mitt ideal, min utopi, har ingen plats för dem. Och en dag kommer samhället att omformas. En dag. En dag. Någon dag. Någon gång. Någon gång kommer alla att känna sig välkomna och uppskattade. En dag kommer den 10-åriga flickan inte att visas från sina kamraters bord. En dag kommer man att trycka ihop sig och hämta en stol till. Jag vet det. Jag har sett det. Jag ser det ögonen på de som kämpar. De som vägrar anpassa sig. De som tror på en annan verklighet. De som samlas under stora fanor och tillsammans skriker ut sin ilska över det anpassades samhälle. Ett samhälle där man antingen är med eller inte. Jag hör det i deras röster. De använder starka ord. De använder starka ord för att de anpassade inte vill höra någon höja sig röst och säga att samhället är fel. De anpassade lär ut sitt anpassade livssätt. De lär ut vad som är rätt. De pekar på vad som är fel och skakar på huvudet och kallar det hopplösa utopier. De kallar de icke-anpassade för naiva idealister. Kanske är det just det vi är. Inte naiva, men väl idealister. Vi är övertygade. Minst lika övertygade som de anpassade. Och vi slår i underläge. Ni kommer inte att se när vi slår. Ni kommer bara att känna smällen. Ni kommer att känna hur marken försvinner under er. Ni kommer att upptäcka att ni nu står ensamma. Ni kommer inte att tillhöra en exklusiv skara längre. Ni kommer att vara individer, tvingade att själva skapa era kretsar utifrån nya regler. Regler som säger att ni inte kan stöta bort folk för att de har fel färg på byxorna eller fett hår. Ni kommer att finna er tvingade att bry er om andra än de som är precis som ni. Ni kanske kommer att inse att det är det enda rätta. Kanske inte. Men det kräver vi inte heller. Vi kan inte kräva att ni ska tycka om vårt system. Och ni kan inte heller kräva att vi ska tycka att ert system är rätt. Att just er definition av orden är den korrekta.

Vi har olika åsikter. Men det är fel att ni ska få styra samhället som ni gör. Ni säger att vi har fel. Vi som kämpar. Ni har fått ert. Och se vad ni har gjort med det. De gav er demokratin och se vad ni gjort av den. De gav er makten att uppfostra och se vad ni gjort av den. Ni stöter ut den 10-åriga flickan från gemenskapen. Visade hon redan då tendenser för att bli er motståndare? Såg ni den svarta blixten i hennes ögon redan när hon var 10 år? Innan hon själv visste att den fanns där? Var det därför hon inte fick vara med? Var det därför de anpassade inte ville ta i henne? Var det därför hon fick söka sig till de andra utstötta? De som inte heller fick vara med. För att de hade fel färg på byxorna eller fett hår eller att den svarta blixten redan lyste i deras ännu ovetande ögon.

Ska det vara så svårt att bry sig? Att inse att vissa saker inte funkar som ni tänkt er? Jag är säker på att grundtanken är fin men se hur det blev! Ni stöter ut folk. Ni ger dem ingen chans. Ingen kommer att tacka er. Vi kommer att slå. Inte för att hämnas. Vi kommer att slå för at vi tror det är det enda rätta. Ingen lyssnar på oss. Vi måste göra oss hörda. Vi kommer att slå. Ni tvingar oss att slå. Ni tvingar mig att slå. Jag är inte längre en 10-årig flicka som är för blyg för att tränga in mig vid samma bord som de andra barnen. Jag må stå i kön men medan jag står där så berättar jag min historia för andra. Och jag är inte ensam. Kanske fanns den svarta blixten redan i mina ögon som 10-åring. Kanske fanns den där och bara väntade på att få lysa upp natthimlen. Och det gör den nu. Varje natt står jag i kön och skjuter mina svarta blixtar. Och en natt när ni vaknar, när det anpassade samhället vaknar av allt muller, kommer ni att upptäck att himlen är svart. Svartare än någonsin förut. Då kommer förändringen.

Och i främsta ledet kommer det att stå en kvinna. Hon må vara gammal och ärrad men en gång var hon ett barn. En liten 10-årig flicka som inte lärt sig att ta plats. Som inte fick någon plats eftersom hon vägrade följa de anpassades regler. Redan då kunde man kanske ana hennes svarta färg. Men det är inte hatet som är svart. Det är hennes kärlek. Hennes kärlek till människan. Till den goda människan. Till den människa som skapar sina egna regler, som inte låter sig anpassas till någon annans normer.

Då kommer ni att se hur hennes naiva livssyn blir verklighet. Hur utopin blir realitet. Och hennes lycka är total under dessa svarta skyar.

Skriven av: Catharina Rossander

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren