Vid klippans kant

Nu står jag här vid klippans kant för första gången, omfamnad av ljuset och värmen som tidigare alltid funnits i mitt huvud. Nedanför mig glittrar allt det turkosa och ljusa med löften om frihet och ett slut på allt springande. Solens strålar kittlar mitt ansikte, viskningarna i luften får slingor av mitt hår att ändra riktning.

Vem hade vetat att jag skulle ge efter till dess ord?

Precis som alla andra vänder jag kanten ryggen, bestämmer mig för att idag inte är den dagen. Att idag är en för vacker dag och att den dagen ska vara mörk med åska och piskande regn, något som visar på stormen jag har sett varje dag. Inte solsken och lätta beröringar från någon man aldrig kan se.

Vilken lögn det var.

Tystnad är allt som saknas hemma.

Och papper.

Och mat.

Och glädje.

Annars finns det mesta. Speciellt om du vill ha något riktigt starkt för att glömma misstagen du gjorde när du var ung. Impulsköp, påverkade köp, allting staplas på högar med endast skalet av löftet om förändring kvar. En form av vibrerande luft som skriker på dig, påminner dig om livet du hade kunnat ha om du bara inte hade haft ett barn, påminner dig om hur allting skulle vara annorlunda om du bara inte hade gått på den festen, om du bara hade tagit pillret istället för att fly från din familj.

Ofta är det inte bara högarna som skriker det.

Ord som attackerar dig, berättar för dig hur allting är ditt fel och alltid kommer vara det. Hur, om du bara inte hade blivit till, hade allt som var fel varit rätt. Att du ska vara tacksam över att pillret aldrig åts, att de valde att låta dig existera. Något som de aldrig kommer låta dig glömma, något de ångrar mer än att de drack upp vodkan innan whiskyn.

En byggnad som faller sönder under tyngden av känslor, både dämpade och smärtsamt tydliga. Taket böjer sig för att försöka komma undan, grunden försöker springa iväg. Luft tung med ånger och sprit och tystnad fylld med skrik. Alla vet vad som händer innanför väggarna fyllda av sprickor. Ingen säger något.

“Matthias!”

Rösten är arg, sluddrig, men ordet är tydligt. Aldrig har ett namn haft en sådan negativ betydelse, även när själva ordet inte betyder något. Men när det aldrig sägs positivt, hur kan det då betyda något annat?

Flaskan krossas bara några centimeter från mitt öra, låter glassplittret falla som ett regn över min axel och fastna i mitt hår. Även i dunklet ser jag nästa, för det kommer alltid en till, och lyfter armarna för att skydda mitt ansikte. Inte för att det spelar någon faktisk roll. Väggen ovan får ta smällen, glaset lägger sig tillrätta i håret. De skimrar och glittrar även utan något starkare ljus, retas med mig. Skriker åt mig att de är bättre, att de kan skina även utan någon annan, men det var också en lögn.

Ingen kan skina ensam.

Allra minst jag.

En glasbit reflekterar ljus som ingen bryr sig om. Solen sprider ljus ingen ser. Det finns ingen som skiner ensam. Vissa lyser. Andra brinner. Men ingen skiner.

För skina gör man tillsammans med andra, när glittret kan spridas och överväldiga alla.

Inte när blodet forsar från ens näsa, inte när slag efter slag får en att falla ihop på golvet. Inte när sparkarna kommer så fort händerna inte når.

De gör alltid det.

Hårda och tydliga, deras budskap starkare än rösterna runt omkring. Hur ska man lyssna när man är upptagen med att känna?

Hur ska man lyssna när man är upptagen med att inte känna?

Varje steg smärtar, dämpar allt annat till allt annat inte längre finns. Tanker som spinner ett nät över känslorna, binder fast dem.

Varför jag?
Varför inte jag?

Vem skulle bry sig?
Ingen.

Så nu står jag här vid klippans kant för sista gången, omfamnad av mörkret och kylan som tidigare bara funnits i mitt huvud. Nedanför mig glittrar allt det marina och mörka med löften om frihet och ett slut på allt springande.

Skriven av: okänd