Vid trädet eller ….

Rollatorn gick tungt i uppförbacken, men han stretade på medan Tora pratade med kollegorna på sjukhemmet. Hade han nu glömt elmotorn igen, han var inte van vid sådana nymodigheter. Det fick gå, det är bäst att Tora hjälper mig , tänkte han under den mödosamma färden. Där är det, ståtligt med rikt grönskande krona står det i parken. Lika vackert som alltid. Det är som det står ett skimmer av ljus kring både stam och krona. Det får det att se upplyst ut. När han äntligen står där bredvid den kraftiga stammen så bubblar det i bröstet på honom och hjärtat slår några extra slag. Hans sätter sig på rollatorn och andas den friska doften från trädet. En frid och en tystnad breder ut sig från trädets grenar, det ger honom ro i kroppen och stillheten infinner sig. Tora var klar med samtalet och även hon slog sig ned under trädet. Hon dukade upp picknick- korgen, tre koppar med fat, kaffebröd som förr och den lilla skvätten mjölk.
Hans går fram till stammen och söker efter inskriptionen. Ögonen är inte riktigt med honom, men känseln i fingertopparna är det inget fel på. Där är den, inskriptionen H+E och datumet den 7 maj 1973. Han minns dagen som om det var alldeles nyss. Han känner hennes närvaro, hon står här bredvid honom, han tar hennes hand. Elin hade sitt hår utslaget, lockarna föll ned över kinden och hon var rosig i hyn. De var båda uppspelta, våren var här, deras träd hade slagit ut och terminen var snart slut. De var så lyckliga här där de hade funnit varandra. Ibland hade de fika med sig eller bara satt här och hörde susningarna i trädkronan. Det var som om trädet talade till dem, deras träd. Hur många förälskade par hade det inte stått här. Han och Elin var inte de enda, men det var hit de återvände.
-Kaffet är upphällt, ropade Tora.
- Har du hällt upp till Elin också?
-Klart jag har, det ju er dag. Hon var förstående Tora, hon visste vad detta betydde för honom. Han försjönk i minnen från förr och smuttade på kaffet. De hade trots allt fått många fina år tillsammans han och Elin. Han saknade henne fortfarande trots att hon varit död i över tio år. Men det var ungdomsåren han kände störst närvaro i.
-Hans, var är du nu? Tänker du på din hustru?
-Ja, jag saknar henne fortfarande. Tänk att denna inskription har funnits här i femtio år. Nu gör man inte sånt längre, nu skriver man i molnet istället. Men denna finns kvar, så länge trädet står här.
De hade haft ett gott liv, ett kärleksfullt liv även om de hade varit ifrån varandra under långa perioder när han hade rest i världen. Hon fanns alltid där när han kom hem, hon hade varit hans trygghet och fasta punkt. Så vacker, så skimrande, så livfull och glad. Det strålade om henne, så också idag. Om inte Tora hade varit med skulle de ha haft en pratstund han och Elin. Nu fick det räcka med tankarna.
-Det är dags att gå tillbaka Hans, vi måste hem till doktorn kommer. Hon ska gå igenom din medicinering.
-Det behövs inte, det är bara slöseri med mediciner, jag blir inte bättre för det. Kan du sätta på den där elkraften åt mig, mina ben känns så svaga nu. Men först måste jag ta farväl.
-Trädet finns säkert kvar till nästa år, sa Tora. Månntro, det tänkte Hans, man kan aldrig veta med dessa trädmarodörer, de kanske får för sig att göra om i parken och då åker vår vackra bok. Han kände igen med fingertopparna på inskriptionen och sade farväl till Elin.
Med tunga, trötta steg gick de mot sjukhemmet. Nu hade kraften och lusten försvunnit, det var bara i hans minnen och tankar som hon fanns. Vid trädet var hon mer verklig. Tora pladdrade på, men han tystnade försjunken i sig själv.
Ett år senare var det dags igen men den här gången var Tora ensam. Hon bar på två rosor som hon lade ner vid det som fanns kvar av ett skövlat och nedsågat träd. Det skulle säkert Hans ha velat, de var alltid två vid Trädet.

Gunilla Jansson

Pensionerad chef och utvecklare som skriver för att det är roligt och stimulerande. Jag skriver om livet, om märkliga händelser, ibland med ett spänningsinslag. Jobbar nu på en liten novellsamling som är tänkt för nära och kära. Det känns roligt om de vill läsa mina noveller/texter.
Gunilla Jansson är medlem sedan 2016 Gunilla Jansson har 2 publicerade verk