Vikingar 5

Aron och Eiva

Aron mindes med värme den gång när han och Eiva sträckte ut efter varandra i ett behov som byggts upp succesivt men osynligt. Detta var under en period då de resande varit tvungna att upprätta vinterläger i Markland då det blev överraskade av kyla och snö. Hemmavarande hade väntat i över ett år på att återse sin nära och ensamheten hade varit ett osynligt spöke mitt ibland dem. I slutet av denna period hade Eiva törstat så efter värme, närhet och trygghet att hennes känslor för sin vän Aron förändrats och hon såg på honom med nya ögon.
Han mindes också den ensamma perioden som följde.

” Vårens första tecken började bli synliga mellan snöfläckarna som sakta blev mindre och mindre. Snödroppar tittade fram likt budbärare om den stundande sommaren. Fåglarna sjöng , vilka visste han inte, liksom för att påminna om att livet kunde börja igen. Han funderade en stund på hur det kunde vara att han aldrig lärt sig urskilja olika fågelläten från varandra. Men han kom bara fram till att han förmodligen hade för dåligt öra för det. På sin promenad genom skogsdungen kände han solen lysa starkt på huden. Han kände hur solen spred sina värmande strålar inuti honom. Han tänkte på sin bästa för att inte säga sin enda vän, Eiva. Han hade själv klarat den långa vintern lika bra eller dåligt som alltid, men de flesta invånarna hade varit tystare och sorgsnare än byn var van vid. Nästan alla hade någon som inte kommit hem och ingen visste egentligen varför. Man antog allmänt att vintern hade fångat skeppen i sitt grepp norröver tidigare än beräknat vilket ovillkorligen skulle innbära att ett vinterläger måste upprättas. Men ingen visste säkert. Eiva hade sökt sig mer och oftare till honom under denna långa ensamma vinter. Hon kände sig ensam. Han hade känt hur spänningen steg dag för dag mellan dem.

En dag lika alla andra hade Aron återigen följt Eiva till bäcken för att hålla sällskap och hjälpa till. Han kände spänningen mellan dem starkare än någonsin men försökte rysta bort den. En annan mans hustru var ingen man utan vidare eller obestraffet gav sig i lag med, förutom möjligtvis som vän. Aron åtnjöt dessutom ett unikt förtroende hos Eisbjörn som han inte ville riskera.
När de plötsligt befann sig av en händelse mycket nära varandra kom Aron att nudda hennes ansikte med sitt eget. Det kändes som om något brast och han ville inte flytta ansiktet direkt utan stod kvar i en sekund. Den sekunden räckte för att han skulle märka att Eiva inte heller rörde sig utan stod alldeles stilla och andades mer ansträngt än vanligt. Ansträngt och längtande. De bröt sig ur situationen samtidigt. Eiva böjde sig ner för att fortsätta tvätta. Hon tvättade frenetiskt, precis som om hon försökte komma ifrån något obehagligt. Aron pratade med sig själv när han började plocka örter och blommor för att använda i sin läkeutövning. Plötsligt slutade Eiva att tvätta och reste sig upp. Hon tittade på Aron som hade vänt sig mot henne. Några sekunder fanns bara de i hela världen. Några sekunder var luften så laddad att Thor inte kunde uppbringa dess like. Några sekunder....

Eiva tog några snabba och bestämda steg mot honom och sänkte för ett ögonblick blicken. När hon stod alldeles nära en förstenad Aron sa hon:
- Jag älskar verkligen Eisbjörn, min vän!
Så gav hon honom en hastig puss på kinden och vände sig för att plocka ihop tvätten.
De gick tillbaka mot byn och pratade som vanligt, ingen av dem nämnde den förtrollade stunden, men Aron kunde när han ville känna den brännande pussen på kinden. Eiva hade väckt delar av honom som han aldrig förr känt. Han visste att det var en omöjlig dröm. Han visste också att saker aldrig skulle bli riktigt, riktigt detsamma mellan dem igen. Men han skulle inte tillåta att detta skulle stå som en mur mellan dem.

Två veckor senare kom skeppen och byn fylldes av skratt och glädje igen. Livet gick tillbaka till det normala och han såg mindre av Eiva än han hade blivit van vid under den långa vintern. Så hade det alltid varit men just nu kände sig Aron ensammare än han hade varit på många år.

Skriven av: Torsten Larsson