Viktoria

Varje dag stannade Victoria hemma nu för tiden, hon vågade inte riktigt gå ut. Det var betydelselöst vad det handlade om. Förr i tiden hade hon alltid älskat sig själv, av någon anledning gjorde hon inte det längre. Hon hade sina älskade barn, sitt hus, sin man och sin trädgård som hon älskade över allt annat i hela världen. Men trots det - av någon anledning - så ville inte glädjeruset nå hennes före detta stabila sinne. Världen där ute som hon alltid älskat, var nu en plats som alltid förekom mörk. Hon älskade att vara förkyld, vilket hon var ofta, för då behövde hon inte skylla ifrån sig när hennes väninnor ville hitta på något. De hörde fortfarande av sig av någon anledning. Hennes man hade lärt sig förstå henne. Men han verkade inte lägga sig i det för mycket. Ville hon sluta jobba så var det lugnt för honom, han var advokat så han kunde försörja henne ändå. Men hon kan inte komma och tjata på att hon är uttråkad. Hon var uttråkad, men det var inte hennes fel, det var världens fel för att den var så läskig. Barnen blev hämtade på skolan några gånger i veckan av mamma i alla fall. För henne var det inte så enkelt.
Det enda hon hade sysselsatt sig med de senaste var springa. Hon sprang flera mil om dagen. Hon åt inte nyttigt eller så, det var inget hon gjorde för hälsans skull, det enda hon ville var att få komma bort ett tag. Hon älskade sin man, men ändå orkade hon inte alltid med honom. Hon vet att han endast vill väl, men ibland blir det bara för mycket med hans sällskap. Hon har börjat dricka i smyg också. Ibland kan hon till och med åka ut en sväng i skogen bara för att få dricka lite, och sen kör hon hem lite halv berusad. Då säger hon till familjen att hon ska skingra tankarna lite, och att köra bil fungerar. Trots dessa dumma beslut så är hon livrädd för att dö. Varenda dag när hon lämnar sängen är hon säker på att hon ska dö, så länge hon inte stannar hemma i tryggheten.

En oktobernatt när Victoria ska smyga ut för att dricka lite vodka, så vaknar hennes man John. ”Vart är du på väg, älskling?” Frågade han och lät yr, på grund av att han var nyvaken.
”Jag tänkte ta en sväng, du vet hur det är.”
”Jag förstår faktiskt inte hur det är. Men vi ses sen.”
Victoria lämnade John och åkte ut i skogen för att få vara ifred. Hon satte sig i ett vindskydd där hon brukade hålla sig. Det är nog två eller tre mil ute i skogen, så det är inte vanligt att man blir påkommen här, gissade hon. Vissa nätter hon var där så tände hon en liten brasa och korkade upp och drack några snabba klunkar. De gångerna hon tände brasan, då visste hon att hon skulle stanna där en hel flaska i alla fall. Det sista klunkarna ur flaskan denna gången var tunga, men hon ville få i sig dem, så att smärtan skulle försvinna. Bästa av allt: varenda gång så försvinner smärtan in i en enda stor förvirrad och grumlig värld. Hon njuter verkligen av att hjärnan seriöst har svårt att förstå vad som händer över huvud taget. Den härligaste känslan hon kan komma på i detta stadiet. Ibland kan hon till och med älska bakfyllan. Hon kan njuta av hur hon dödade alla onda demoner dagen innan. En bakfylla är ett kvitto på att det var en bra fylla.
Hon började röra sig mot bilen, med tanke på att klockan var 04.22. Denna gången skulle hon absolut inte lyckas komma undan med att hon druckit. John skulle bli förbannad när hon kom hem. Han skulle hålla sitt ”Men vi har ju barn för guds skull”-tal. Hon bestämde sig för att ta en sväng i bilen för att ruset skulle lägga sig. Den nyktra rösten i hennes hjärna sa till henne att hon absolut inte ska köra bil, men den onyktra rösten var starkare.
Hon hade åkt några varv på landsvägen och tänkte i alla fall så långt att inte hålla sig där det var mycket människor. Men ibland befinner det sig också människor på landsbygden. Plötsligt ser hon två gestalter hålla handen intill kanten. Hon ser dem alldeles för sent, hon kör rakt på den ena gestalten och plötsligt är det blod på hela framrutan.

John blev orolig för sin fru när hon mitt i natten tog bilen och körde iväg. Han satte sig ned en stund och inväntade ljudet från bilen som skulle komma tillbaka, men det hände aldrig. Efter någon timme så bestämde han sig för att ta sig ut i den kalla natten för att leta. Men först bestämde han sig för att kolla till så att barnen sov. Han öppnade dörren försiktigt för att kolla till om de sov. De gjorde dem.
Han började med att ge sig ut på en cykel för att leta. Det tog inte lång tid innan han själv insåg hur meningslöst det var, men det kändes fortfarande bättre än att sitta och vänta. Efter några varv i kvarteren i närheten så började han trots allt röra sig hemåt. Han förberedde sig på att ta en ”sängfösare” för att kunna somna ordentligt, med tanke på oron. Plötsligt hörde han en röst bakom sig: ”Pappa! Vad är det som händer?!”

Julia brukade alltid stanna uppe många timmar efter att hon blivit tillsagd att gå och lägga sig. Hon låg alltid och kollade i mobiltelefonen i ett par timmar. Det var ganska vanligt att hennes pappa kom in och tittade till henne med jämna mellanrum. Hon lyssnade alltid efter hans steg i trappan så hon kunde stänga av skärmen på mobilen och låssas sova. Precis samma sak hände denna kvällen också. Hon hörde stegen i trappan och hon stängde av skärmen direkt, pappa öppnade dörren och stod där i några sekunder och tittade, sedan stängde han och gick vidare till hennes brors rum. I vanliga fall hade hon inte brytt sig om det, men hon visste att han och mamma hade haft någon slags argumentation på nedervåningen en stund innan. Så hon lyssnade noga, och hörde ytterdörren stängas ganska hastigt.
Hon sprang ned på nedervåningen och kollade ut genom fönstret för att se om hon kunde se sin pappa. Men han var borta och det var mamma sedan någon timme också. Hon blev mycket orolig och sprang ut i bara strumpor. Längre bort; något kvarter, så ser hon sin pappa på cykel, hon springer efter och skriker ”Pappa! Vad är det som händer!?”

”Vad håller du på med, pappa?”
”Förlåt, väckte jag dig? Jag trodde att jag var jätte diskret.”
”Hur kan du bry dig om det nu? Vad håller du på med?”
”Din mamma försvann för ett tag sedan och jag letar efter henne, men oroa dig inte hon kommer säkert tillbaka snart.”
”Skjutsa mig på cykeln, så kan vi leta på landsbygden också.” Sa Julia och hoppade på sin pappas pakethållare utan att förvänta sig ett ifrågasättande argument.

De hade planerat att åka till kyrkan som Victoria brukade besöka, det kunde vara så att hon åkt dit för att rensa tankarna lite och få lite spirituell styrka. Den låg självklart lite avsides på landsbygden. Så de cyklade intill kanten på landsvägen fram tills cykeln fick punka och de var tvungna att börja gå.
”Vad kul det är att vara ute med dig så här pappa. Trots de tråkiga omständigheterna då.”
”Ja verkligen. Vi pratar inte så mycket längre, som vi brukade göra.” Svarade John med fokus runt om sig. Som om han hade lite hopp om att hitta Victoria ute på fältet.
”Vi borde göra saker oftare med familjen. Längesen något blev av, det var väl resan till Rom för två år sedan i så fall.”
”Jag vet, men det har varit lite trassligt de senaste, med din mamma och allt.”
”Varför får jag aldrig vet något?” Hon höjde ögonbrynen i en frågande utstrålning.
Precis när John skulle svara så hörde de hur en bil kom längre bort körande som en galning. Julia blev livrädd och tog tag i sin pappas hand. Bilen kom närmare och ingen av dem vågade kolla åt bilens håll. Plötsligt så small det till vid sidan om Julia, och hon såg hur hennes pappa hade krossats mot bilens framsida och framrutan var fylld med hans blod. Det värsta av allt: det var deras familjebil.

Herregud, tänkte Victoria som var helt omtumlad av chocken. Hon visste inte vem hon var eller vad som hade hänt. Hon reste sig upp och det dunkade i huvudet efter krocken. På utsidan såg hon en blond tjej femtonårs åldern sitta på knäna med händerna på tinningarna, efter några sekunder såg hon igenom allt ludd i hennes hjärna. Det var hennes dotter. ”Men herregud!” skrek hon och sprang fram till sin dotter. Det tog bara en sekund till efter det, innan hon fattade vad hon hade gjort. Nu satt även hon på sina knän med gråten i halsen.

Julia skrek åt sin mamma. ”Hur jävla dum i huvudet är du?! Din förbannade alkis, fattar du vad du har gjort!?” Hon kollade på henne med ett panikartat ansiktsuttryck och väntade någon sekund på ett svar. Sedan började hon skrika igen, och vifta med armarna på sin mamma. Victoria grät och grät. Ingen av dem vågade vända huvudet och titta åt Johns håll.
Till slut så sprang Julia fram mot bilen och tog fram en kniv ur bakluckan som hon visste låg där. Hon gick med hastig arga steg mot sin mamma med kniven höjd över huvudet. En iskall blick mötte hennes mammas. ”Vad hade du tänkt göra? Snälla, vad håller du på med?” Victoria reste sig upp och backade några steg. Det var hennes egen dotter, inte kunde hon göra något sånt här mot sin egen mamma? ”Julia...?” Hon svarade inte. Hon kastade sig mot sin mamma och slängde med kniven mot hennes huvud. En miss. Victoria svarade med att ta tag i hennes arm och gav henne en spark i magen. Julia ramlade ner på marken och chippade efter andan. ”Förlåt, men lyssna på mig Julia. Jag är ledsen. Det var inte min mening, jag visste inte att det skulle bli såhär. Jag begär inte att du ska förlåta mig, gör mig inte illa bara.” Julia kollade med sin iskalla blick på henne. De båda var extremt andfådda. Victoria kämpade samtidigt med den luddiga fyllan.
”Det är du som har kniven.”
”Förlåt.”
Plötsligt slängde sig hon mot sin mamma igen och fick ett kraftig tag om hennes strupe. Hon vände sig runt så att hon stod bakom henne för att undgå kniven. Men Victoria böjde på benen och kastade henne över sig så hon hamnade på rygg framför henne. Då slängde sig Julia över henne igen och fick ett stryptag på henne efter att hon brottat ner henne på marken. Victoria såg ingen annat val efter att hon kände behovet av syre. Hon skar sin egen dotter i halsen och blodet rann ut över hela hennes kropp. Hon hade mördat 2/4 delar av sin egen familj.

Hon sprang där ifrån, ingen aning om vart hon skulle ta vägen. Varför gjorde Julia så? Hon visste inte vad hon gjorde. Hon fick panik. Det skulle lägga sig efter ett tag? Hon hade förstört sitt liv. Allting var förstört och nu visste hon inte vart hon skulle ta vägen. Sirenerna hördes längre bort och nu kände hon längre inget behov av att springa. Hon började gå. Hon rörde sig hemåt.
Hon kom hela vägen till dörren och sirenerna var precis bakom henne nu. Men hon fortsatte röra sig mot dörren, och innanför möttes hon av sin son George, som fortfarande var hemma. ”Vad har hänt mamma? Vad gör polisen här? Vad kommer allt blod ifrån?”
”Don't drink and drive.” Svarade hon och svimmade i ingången.

Skriven av: Nenne036