Publicerat
Kategori: Novell

Vilse

Det var en gråmulen dag, luften var varm och fuktig. Vid vattnet flockades ett gäng ankor som åt på sjöns botten. Pelle kände sig god till mods. Han funderade på att ta en sväng ut med sin eka och kanske försöka fånga en eller annan fisk, vilket var hans stora intresse. Han gick hem och hämtade fiskespöet, draglådan, en termos med kaffe och några bullar. Han tänkte sig en ganska lång dag, för trots det gråa vädret verkade det inte bli något regn.
Han satte sig i ekan och rodde ut, siktade blicken mot närmsta vik och tänkte att där finns den nog, gammelgäddan. Han hade stått där många gånger och fiskat. En gång när han fick en liten gädda på kroken såg han gammelgäddan simma efter, så stor, kanske uppåt 2 meter lång och ett helvetes gap. Han tänkte att det inte var sant då, men nu skulle han minsann fånga den jäveln!

Väl vid viken, något rör sig borta vid näckrosorna, men Pelle tänker att han bara kommer fastna om han kastar dit. Men han testar ändå, får till ett enastående kast, precis innan näckrosorna så att draget inte fastnar. Han vevar in långsamt, med lite knyck så att draget blir livligt. Och där rycker det till! Adrenalinet stiger inom honom, han blir som galen, vevar och vevar men märker att ingenting händer. Har fisken gått under en sten? Eller är den så stor och stark att den är omöjlig att rubba? Och varför rör den inte på sig? Pelle tänker igenom alternativen och inser ironin. Klart att draget har fastnat i en stor stock. Han ler för sig själv, ror fram till stället där linan går ner i vattnet, rycker lite och vips så flyger draget upp i luften. ”Aja” tänker han, ”Nu när jag har rott in i viken så har jag väl skrämt bort gäddan så långt det går.”

Så han åker vidare ut på sjön. Fortfarande inga tecken på att det blir regn. Han testar på djupare vatten, sätter spöet i sin hemmagjorda spöhållare och ror mitt på sjön. Tanken är att han ska ro förbi grynnan som ligger nästan mitt ute i sjön. Där hugger det alltid. Oftast någon livlig abborre eller smågädda, men det är alltid något.

När han kommer till grynnan ror han lite saktare. Dels för att inte låta för mycket och dels för att det blir mer spännande. Precis när draget passerar grynnan rycker det till i spöet. Pelle skyndar sig upp från årorna, greppar tag i spöet och gör ett mothugg. ”Nu sitter den jäveln!” utropar han med glädje. Rullen tjuter som ett lokomotiv, linan matas ut i en svindlande fart. Fisken tycks inte bli trött! Hur mycket Pelle än kämpar tappar han mer och mer lina och bottnen på spolen börjar synas. Plötsligt snärtar linan till och blir slak. Fisken lyckades bita loss linan, för draget känns inte när Pelle vevar in. En stor besvikelse väller över honom. ”Det måste ha varit en stor fisk, förmodligen nytt personligt rekord! Och så fick jag inte ens se honom!” Tänker han. Men magen kurrar till så han får tanken åt annat håll. Han vänder sig om i båten för att sätta sig och ro men upptäcker då att årorna är borta. ”Självklart” säger han och slår sig ner. Han hade så bråttom att ta spöet när det högg så han helt glömde av årorna. Han spanar med blicken och ser att årorna flyter långt borta på sjön. ”Vad i helvete ska jag göra nu då?!”. Han slår sig ner i båten och öppnar termosen. Kaffet fyller hans mun och han ryser av välbehag. Men samtidigt vankas problem. Han får helt enkelt vänta på att båten flyter in till land någonstans och sedan gå till fots genom skogen hem. Har han tur så har någon glömt sina åror i någon båt längs vägen så att han kan återvända till båten igen. Men det gäller att inte ha för höga förhoppningar.

Båten flyter långsamt in mot land och lägger sig vid en liten udde. Pelle knyter fast båten med ankarlinan och hoppar in till fastmarken. Han funderar på vilken väg som går snabbast. Han kan fortsätta längs sjön så att han sedan kommer till en större väg, eller så kan han gå genom skogen som han inte hittar så bra i. Men det är trots allt den snabbaste vägen, och vilse, det kommer han inte gå. Så det får bli skogsvägen.
Han traskar in i skogen och följer närmsta stig, känner sig säker på att det är rätt håll. Men ju längre han går, desto mer osäker blir han. Nu har han tappat bort stigen som han gick på och går bara i blindo, men än så länge tycker han sig ändå ganska säker på att det är rätt håll. Tiden går. Nu borde han vara framme enligt sina beräkningar, men blir mer och mer osäker när han bara ser mörk skog överallt. ”Jag får inte drabbas av panik” mumlar han gång på gång. Han börjar bli hungrig, men bullarna tog han inte med sig. Han vet inte vad han ska ta sig till, men tänker att det här inte kommer leda någonstans så han bestämmer sig för att gå tillbaka till båten igen, och ta den andra vägen. Men vilket håll kom han nu ifrån? Han chansar på att gå i motsatt vinkel till vad han just gått mot. Lättnaden kommer över honom när han ser en stig. Den måste ju leda någonstans. Så han börjar promenera snabbt på stigen. Hungern är nästan olidlig för tillfället. Han försöker gå snabbare men har ingen energi kvar, ingen ork. I detta tillfälle känner han bara att han vill ge upp, lägga sig ner och dö i skogen och låta några hungriga korpar rensar bort spåren från honom. Vad har han egentligen att förlora? Ett medelmåttligt jobb, ingen tjej, inga barn, han har inte ens ett husdjur! Han känner sig värdelös, som en förlorare. ”Jag vill inte va en liten lort” skrattar han till och tänker på Bröderna Lejonhjärta. Men det är ju precis vad han är. Vore det inte gott att komma till Nangijala? Att få sitta där i ett vackert landskap och vara evigt lycklig. Ja, det är lika bra att ge upp. Kanske äta en giftig svamp så att hela processen går lite snabbare. Han känner sig lika vilsen i tankarna som han är i skogen. Tid och rum verkar inte riktigt hålla ihop. Det är mörkt nu, men vad är klockan? Hur länge har han virrat runt i skogen? Tanken gör honom galen.

Pelle faller ner på marken, helt utmattad. Vid ett träd växer några svampar. Fula små svampar som ser giftiga ut. ”Ska jag?” frågar han sig själv.

– Gör det!
– Nja, jag vet inte
– Jo, gör det! Nu!
– Men…
– Inga men! Gör det nu!
– Okej, jag gör det…

Förvirrad av sin kluvna vilja och sina två inre röster som verkar hoppar ut ur hans mun med ursinne, beslutar han sig för att ta en svamp. Han stoppar den i munnen, tuggar snabbt och sväljer. Det är ingen god smak, men något får honom att vilja ha mer. Så han tar en hel bunt med svampar och äter. Han blir galen när han ser att han har ätit alla svampar på plätten och börjar springa, fylld av energi, för att hitta mer. Han hittar mer, han ser svampar överallt, till och med träden har blivit svampar! Han tuggar på träden, fylld av lycka. Är han i Nangijala nu? Men plötsligt fylls han av panik. Skogen börjar snurra. Allting börjar snurra, förutom han själv. Han står där helt still och ser när allting snurrar, blir vimmelkantig. Plötsligt får det motsatt effekt, han börjar snurra, men jorden står still. Benen får fart. Han springer det snabbaste han någonsin sprungit. Kanske i ljusets hastighet? För allt börjar gå i slow motion. Han ser tomtar och troll som jagar honom, men varje gång de får tag i honom går de upp i rök. En vacker kvinna dyker upp framför honom, han jagar henne för att fråga vad som händer men när hon vänder ryggen åt honom är det en ihålig trädstam. Och då, just i det ögonblicket stannar han upp. Han ser sig omkring och nu ser han ju att allt är som vanligt. Han står i skogen precis som innan och funderar på om han ska gå tillbaka till båten och ta den andra vägen. Men denna gången bestämmer han sig för att fortsätta in i skogen istället. Sist gick det ju inte så bra som han trodde.

Himlen är blå, skogen verkar fylld av harmoni. Pelle hör fågelkvitter och han blir genast på gott humör. Nu känner han att han nog är på väg åt rätt håll. Han kommer fram till en skogstjärn. Det hörs fiolmusik. En mycket vacker melodi som får honom att röra sig dit, mot sin egen vilja. Han går ner i tjärnen, mot botten, och han kan andas! ”Detta kan väl ändå inte vara sant?” tänker han för sig själv. Han tar ett djupt andetag i vattnet. Han blundar och njuter av behaget. När han slår upp ögonen igen ser han färgen Grön. Överallt. Färgen Grön. Det finns inga föremål, inga skuggor, ingenting mer än han själv och färgen Grön. Han går på färgen Grön, han försöker fånga färgen Grön, men han får inte tag i den. Den bara är det, helt odramatiskt och helt grön.

Det åskar till, en blixt far ner och träffar Pelles huvud. Skogen sätts i brand. Pelle vaknar till yrvaket och ser stora ljusa lågor överallt omkring honom. Hans kläder börjar fatta eld och han skriker upprepat ”Jag ser ljuset, Jonathan, Jag ser ljuset!”

Skriven av: Axvald

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren