Publicerat
Kategori: Novell

Vilse i skogen

Den elvaårige pojkscouten August såg sig bestört omkring. Det var träd överallt, så höga att de täckte himlen och förvandlade gläntan han befann sig på till en mörk och ogästvänlig plats. Inga färdigtrampade stigar syntes till och han tvingades snopet inse att han var vilse.

Det var naturligtvis inte hans fel. Hela scoutgruppen hade varit på fotvandring denna inte alltför soliga förmiddag. August och hans bästa vän Blitzen hade gått längst bak i ledet, svettandes och svärande på det språk en elvaåring paralyserad av amerikaniseringen behärskar. Blitzen, vars riktiga namn var Gunnar, var inte av tyskt ursprung som man hade kunnat tro, inte heller var han en Andra Världskriget-entusiast. Smeknamnet hade han fått efter att han och August hade sett en amerikansk dokumentär om Luftwaffes bombningar av London. De tyckte att det såg mycket häftigt ut när husen flög upp i luften och bestämde sig för att hädanefter kalla Gunnar för Blitzen. (Här bör påpekas att det var bara August som kallade honom Blitzen, hans familj, lärare och de övriga få vännerna han hade fann smeknamnet idiotiskt).
Gunnar var raka motsatsen till den verkliga Blitzen. Han var kort och spinkig och talade med en röst vars höjd brukar vanligtvis förknippas med exalterade småflickor. Han hade också ett sinnessjuk fascination för döda varelser och drömde om att bli begravningsentreprenör en vacker dag.

Det var den fascinationen som försatte dessa två i knipa denna inte alltför soliga förmiddag. När de hade gått cirka två kilometer gav Blitzen ifrån sig ett upphetsat rop som hade fått en fladdermus öron att blöda. Bara några decimeter ifrån huvudleden låg nämligen en död ekorre. Den luktade otäckt som en gammal man med dålig matsmältning och var täckt med insekter.
Blitzen gick av vägen för att peta på ekorren med en pinne och i brist på intelligens och sunt förnuft följde August efter. Efter en stunds meningsfullt petande och puttande upptäckte de att resten av gruppen saknades. De finniga 17-åriga ledarna hade inte ens märkt att August och Blitzen var borta; de hade varit fullt upptagna med att klaga högljutt på den avsaknade täckningen på deras mobiltelefoner.
När upptäckten att de var ensamma gjordes utbröt ett gräl mellan pojkarna. Blitzen ansåg att de borde bege sig tillbaka till lägret, medan August tyckte att de borde försöka springa ikapp gruppen. Blitzen vägrade, eftersom förslaget innehöll ordet springa, vilket inte var en av hans favoritsysslor
.
Efter några minuters käbblande tog de beslutet att dela på sig. Blitzen gick tillbaka till lägret medan August lommade iväg mot det okända så snabbt han bara kunde. Men han måste ha tagit fel stig, för efter en halvtimme hade han ännu inte jagat ikapp gruppen. Utmattat satte han sig på sten, men flög upp en mikrosekund senare, då han insåg att han satt sig på en stor skalbagge.
Han tittade besviket på skalbaggsmoset på byxorna. En kall vindpust drog mellan träden. De verkade som om det skulle bli regn. Han kände för att gråta ett slag, så han kollade sig omkring för att försäkra sig om att det inte fanns en varelse av humanoid karaktär i närheten. Det gjorde det inte, så han satte sig på marken och satte igång att tjuta som ett småbarn i en stormarknad.

Efter ett tag insåg han det patetiska i situationen och började skämmas. Han reste sig upp. Solen hade nästan försvunnit bakom molnen. På skakiga ben började han gå tillbaka till lägret. Han hade ingen aning huruvida han gick åt rätt håll eller inte. Processen gick inte så snabbt eftersom August led av det västvärlden kommit att kalla barnfetma. En förbipasserande skulle lätt kunna ta honom för en gris som behärskat konsten att gå på bakben, samt att bära en scoutuniform. Men inga förbipasserande fanns och grisen/August kände sig mycket utelämnad åt ödet. Miljarder tankar rusade genom hans huvud, något som väldigt sällan inträffade. Han tänkte att han kanske aldrig skulle hitta tillbaka och bli tvungen att leva i skogen för alltid. Tanken att bo i trädkoja och livnära sig på kottar fick honom att rysa. Vidare tänkte han att det skulle komma en björn. Han visste inte om björnar hade en smak för feta pojkscouter, men han ville inte chansa. Han hade sett en amerikansk dokumentär om en björn som åt upp en hel bybefolkning och han visste att det var sant eftersom den hade med en vilddjursexpert som med entusiasm talade om vilken kroppsdel den amerikanska brunbjörnen tycker smakar finast (det var förresten buken).

August visste inte om det fanns amerikanska brunbjörnar i Sverige, men han ville inte bli av med sin buk, så han började springa. Han förbannade Blitzen samtidigt som han önskade att han hade lyssnat på dennes förslag. Plötsligt snubblade han över en stock och fann sig liggandes i en lerpöl. Detta blev för mycket för den stackars pojken. Han började skrika. Inga tårar och inget snor, bara ett genomträngande skrik som gav de stackars kronhjortarna tinnitus i en hel vecka efteråt.

Efter att ha insett att hans hals började ta stryk, stängde August munnen och började gny likt en liten hundvalp. Fåglarna som hade blivit paralyserade av hans stämbandskonster vaknade till liv och började sjunga igen. Det kändes som en tröst för August. Föga anade han att det ljuva kvittrande egentligen var lockrop på en fågelhona, med vars hjälp den kåte hanen kunde föra sina gener vidare. Han kanske hade kunnat känna till detta faktum, men han ägnade biologilektionerna åt mycket viktigare saker än att lyssna på läraren, nämligen suddkastning på klasskamraterna.

August reste sig sakta upp. Han kände efter om han fortfarande levde (vilket han gjorde). Han hade löv och pinnar i håret och hans smutsiga uniform fick honom att se ut som om han hade legat i fält i tre veckor. Han började gå igen. Snart såg han vägkorsningen där stigen han gick på mötte huvudleden. Det faktumet fick honom att börja le, det första leendet på hela den ödesdigra dagen. Han började uppsluppet gå längs huvudleden. Hans hjärna sa åt honom att tiden var mogen för en kampsång. August höll med sin hjärna, han hade trots allt kämpat som en tväräkta soldat idag. Han kunde tyvärr inga kampsånger så han började sjunga Smoke Weed Everyday av Snoop Dogg, den enda sången han kunde utantill.
Han sjöng just raderna It’s California love, it’s California Bud/Got a nigga gang of pub när han tågade in som ett enmannakorståg i lägret.

Skriven av: Julia Starling

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren