Publicerat
Kategori: Novell

Vingar av kärlek

Vingar av Kärlek

Marken susar förbi i en fart som ingen trodde var möjligt.
Träden syns bara som en grön dimma när vi flyger förbi.
”Det här är livet!” skriker jag överlyckligt.
”Ja, jag kan fortsätta hur länga som helst!” skriker Iris tillbaka.
”Stanna! ”
Jag och Iris stannar chokat.
”Och vad tror ni att ni håller på med?” hörs en röst till höger om oss.
”Skit också” suckar jag.
Ester kommer fram till oss och kollar på oss med en kylig blick. ”Tänk om någon hade sett er” säger hon viktigt.
”Men det var ju ingen som gjorde” svarar jag kyligt.
Iris fnissar till, det är dödsstöten för oss båda. Vi bryter ut i ett vansinnes skratt och kan inte sluta. Ester tittar äcklat på oss och går där ifrån.
”Gud, såg du hennes min?”, fnissar Iris förtjust.
”Ja, det var ju helt otroligt!”
Vi tittar på varandra och ler, sen fäller vi ut våra vingar och flyger därifrån.
När vi flyger högt över molnen börjar jag att fundera över mitt liv. Jag skulle vilja göra någonting stort, något som har ämnats för just mig. Men jag visste inte att min önskan skulle slå in så snart.
”Julia, kolla där” viskar Iris.
”Vart?”
”Vid forsen det ser ut som om killen där tänker hoppa!”
”Men det är ju jätte strömt där ju!”
”Jag vet.”
Plötsligt tar killen sats och hoppar. Utan att tänka mig för störtdyker jag ner mot forsen.
”Nej! Julia gör det inte!”
Men det är försent. Jag dyker rakt ner i forsen, tar tag i killen och flyger uppåt igen. Han är runt 10 år och har brunt lockigt hår.
”Iris, flyg hem jag kommer sen.”
”Jag kan ju inte lämna dig nu!”
”Säg att jag flög för att hälsa på mormor.”
Iris nickar och flyger iväg.
Jag flyger på låg höjd för att han inte ska frysa. Jag kom till min hemliga grotta mitt inne i skogen, där lade jag honom på soffan som jag och Iris hade släpat dit för ett antal år sedan. Sen flyger jag för att hämta lite mat hos mormor.
När jag kommer tillbaka sitter han upp och ser yrvaken ut.
”Vart är jag? Vem är du?” frågade han misstänksamt.
”Jag heter Julia, du är i min grotta.”
Han tittar på mig och plötsligt blir hans ögon stora och han utbrister ”Vad är du för något?”
Då förstår jag, mina vingar.
En hastig ljusblixt, mycket koncentration och så har jag dragit in mina vingar. Nu ser jag ut som vilken vanlig tjej som helst.
”Hur gjorde du det där?”
Jag känner att jag rodnar.”Strunta i det. Varför tänkte du hoppa?”
Han slår ner blicken. Sen reste han på sig och mumlade ”Nu går jag!”
När han hade gått två steg ramlade han ihop, jag sprang fram till honom och han flämtade till av smärta.
”Rör mig inte” fräste han.
”Låt mig bara få kolla dina sår.”
Han nickade och satte sig på soffan.
Jag ställde mig på knä och kollade på det stora såret på hans vänstra sida.
”Aj!”
”Förlåt det var inte meningen.”
Först blängde han på mig men sen kollade han nyfiket på mig. ”Vad är du för något?”
”Jag är en enlish” sade jag.
Jag såg att han tänkte fråga mig vad det var för något men han såg mina ögon som bad honom att låta bli.
När såret var omlagt frågade han om jag kunde ta honom hem.
”Du tänker väl inte gå till forsen igen?”
”Nej jag ska hem till min bror. Kan du fälla ut vingarna igen?”
”Visst log jag.”
En hastig ljusblixt och mina vackra vita vingar var ute igen.
”Wow!”
Jag skrattade och sa ”Kom igen då eller vill du gå hem?”
Han sprang till mig jag lyfte upp honom. Han tog att hårt tag med armarna om halsen på mig.
Jag gick ut ur grottan, bredde ut vingarna och stötte ifrån med fötterna.
Han skrek av förtjusning och kollade lyckligt på mig.
”Fortare!”
”Jag log och ökade farten. Vart bor du?”
”I det gula huset lite utanför staden.”
Jag satte kurs mot det gula huset. Vi var nästan framme vid huset, när jag en blixtrande smärta i ryggen. Jag kastade upp killen i luften landade på marken, tog emot honom sen svimmade jag.




När jag vaknade upp igen kände jag inte igen mig. Väggarna var vita och det fanns bara några få möbler i rummet.
I en stol i hörnet satt en kille på 17 år och sov. Jag satte mig upp men flämtade till av smärta. Killen vaknade med ett ryck. Han hade ljust spretigt hår och blåa ögon.
”Är du okej?”
”Vart är jag?”
Killen log och samtidigt kom den andra killen som jag räddade från forsen skuttandes in i rummet.
”Du är vaken!” ropade han förtjust.
”Ja visst är jag det” log jag.
Han sprang fram till mig och gav mig en kram. Då kom smärtan igen.
”Akta på dig Ollie” sa den äldre killen.
Han gick fram till mig, la mig på sängen och sa att jag skulle ta det lugnt.
”Vem är du” frågade jag.
”Jag heter Fredrik, jag är Ollies storebror.”
”Hon räddade mig när jag ramlade i forsen” sa Ollie ivrigt.
Plötsligt kom jag på det! ”Mina vingar!”
Fredrik kollade konstigt på mig men Ollie sa:
”Dom försvann när du föll.”
Jag blev alldeles kall inombords.
”Vart är mitt halsband?”
Fredrik tog upp något ur fickan och räckte det till mig.
”Jag är ledsen men kedjan brast när du föll.”
”Det kan inte vara sant, sa jag.”
”Jag är ledsen.”
Jag tog emot halsbandet. Det föreställde en fågel med vita vingar. Kedjan var bruten men fågeln var hel. Jag suckade och bad Fredrik att hjälpa mig ut i trädgården.
”Ska du verkligen gå ut nu?” frågade han oroligt.
”Hjälp mig bara” sa jag.
När vi var ute i trädgården sa jag åt dem att gå undan lite.
Jag kastade upp smycket i luften och skrek ”Enlishia!”
Jag hade vart med om det innan, en ljusblixt men denna gång var smärtan knappt uthärdlig, jag koncentrerade mig och lyckades tillslut tvinga ut mina vingar.
Jag kände mig hel igen. Mina stora vackra vita vingar var utfällda och jag kända mig vacker.
Jag tittade mig omkring och såg Fredrik och Ollie. Ollie såg förtjust ut men Fredrik såg ut som om han hade sett ett spöke.
”Ta det lugnt jag ska iväg nu.”
”Men” stammade han fram.
”Men Fredrik fattar du inte” sa Ollie ivrigt åt sin tröga bror.
Jag log och skulle precis stöta ifrån när vingarna plötsligt försvann i en ljusblixt.
Jag fattade ingenting. Vad hände? Varför kunde jag inte flyga?
Plötsligt slog det mig, vad hade träffat mig?
Jag snurrade runt och spände ögonen i Fredrik.
”Vad hände egentligen?”
”Eh, du blev liksom träffad av en pil i ryggen” sa han försiktigt.
”Neeeej!”
Jag kunde inte flyga.
Plötsligt sa Ollie ”Men du kan väl stanna här?”
”Nej det kan jag inte” sa jag.
Jag tog ett djupt andetag, slappnade av i hela kroppen innan jag spända handen och av hela min styrka slog jag handen i marken. Ett starkt vitt ljus steg rakt upp mot himmeln.
Ett rött ljus steg upp vid horisonten och jag såg siluetten av Iris komma flygande. Hon kom närmare och närmare. Just som Iris hade nått marken kastade jag mig om halsen på henne.
”Du måste hjälpa mig” snyftade jag.
”Vad är det?”
Jag tittade på henne med förtvivlade ögon.
”Jag har förlorat mina vingar.”

Först trodde jag att hon skulle svimma men hon satte sig bara rakt ner på marken.
”Du kan inte mena allvar!”
Plötsligt fick hon syn på Fredrik och Ollie.
”Dom har sett mig” skrek hon.
”Ta det lugnt, de hjälpte mig när jag föll”
Ollie kom försiktigt fram emot oss.
”Varför har du röda vingar när Julia har vita?”
Iris såg chokad ut och jag svarade:
”För att alla har en speciell färg som speglar ens inre.”
Nu kom Fredrik fram emot oss.
”Vad ska du göra nu?” undrade han.
Iris tittade på mig och skakade på huvudet.
”Jag vet inte” svarade hon.
”Kan du ta mig till min mormor?”
”Jag vet inte om jag orkar det. Jag är inte lika stark som du.”
”Jag kan hjälpa dig” sa Fredrik plötsligt.
Jag vände mig om och tittade på honom.
”Hur då?”




Det slutade med att jag satt på Fredriks pakethållare medans Iris flög en omväg till min mormor.
”Kom igen, kan du inte fortare?” retades jag.
Han svarade inte, han bara skrattade åt mig. Och så var vi framme. Iris stod i skogsbrynet och väntade på oss, hon hade fällt in vingarna så att hon skulle kunna komma in i huset.
”Mormor?”
”Julia! Det var e trevlig överraskning. Hon har med sig sällskap också ser jag.”
Fredrik rodnade och tittade ner i golvet.
”Mormor, jag behöver hjälp. Jag kan inte fälla ut mina vingar.”
Mormor såg på mig med en konstig blick.
”Hur hände detta?”
”Jag vet inte riktigt faktiskt, jag skulle flyga hem med Ollie men så träffades jag i ryggen av en pil.”
Mormor såg förskräckt ut.
”Hur såg pilen ut?”
Jag såg frågande på Fredrik. ”Den var kolsvart men en grön fjäder på”
”Åh nej!” Utbrast hon. ”Julia, det var en Inanpil! Jag vet inte om jag har ett motgift för det, det är ett utav de starkaste gifterna som finns.”
Jag tittade på henne.
”Men det finns väl ett motgift?”
”Jag är inte säker men jag ska kolla med Itvas. Ni kan vänta här så länge.”
Hon försvann ut och någon sekund efter hörde vi vingslag. Vi satte oss ner men jag var för rädd för att prata och Fredrik satt och tittade ner i golvet.
Efter ett tag hörde vi mormor komma tillbaka. Jag sprang ut i trädgården där mormor landade sorgsets.
”Jag är ledsen Julia, men det finns inget motgift”
Jag sjönk ihop i gräset och jag kände en slags tomhet som jag aldrig har känt innan.
”Ge inte upp hoppet än. Det finns en sak, du måste hitta någon som du älskar över allt annat och han måste älska dig tillbaka med samma kärlek som du känner.”
Jag suckade och tittade på mormor.
”Det är över, jag tänker gå in i den svarta grottan för att ansluta mig till de döda.”
Både mormor och Iris drog häftigt efter andan.
”Du kan inte göra så!” Utbrast Iris.
Jag tittade tomt på henne, reste mig upp och började gå.
”Vänta!”
Jag vände mig om och såg Iris komma springande mot mig.
”Jag tänker inte följa med dig in men jag ska följa dig så långt jag kan!”
Jag skakade på huvudet.
”Det här vill jag göra ensam.”
”Men…”
Jag tittade sorgset på henne och började gå.
Jag hade gått i flera dagar när jag äntligen kom fram till de svarta grottorna. Jag tog ett djupt andetag och steg in i mörkret.
Det kändes som om jag gick i flera timmar men jag hade nog bara gått i några minuter när en kvinna dök upp vid min sida.
”Är du verkligen säker på det här?”
”Ja jag är säker svarade jag, mitt liv är över, mina vingar är döda.”
”Dina vingar är inte döda bara förlamade tills du hittar din sanna kärlek. Men jag har ett uppdrag till dig.”
Jag tittade undrande på henne.
”Djupt inne i skogen finns en stad bara för enlisher, drottningen där har precis fått en dotter som har uppgiften att rädda staden. Men hon har blivit kidnappad och bara du kan rädda henne. Du måste färdas med en person som du kan ge dina ögon till, du måste offra dina ögon för ett par vingar. När du har gjort det kommer personen att hitta dig. Tillsammans ska ni färdas till en djup sjö mitt i en öken, där ska du offra ditt blod för att få flickan tillbaka.”
”Detta ska jag göra med glädje” svarade jag.
”Må då detta ske!”
Plötsligt var kvinnan borta och jag stod vid en stor ek.
”Jag offrar mina ögon för ett par vingar” skrek jag rakt ut i luften.
Inget hände och jag kände mig lurad, jag somnade under den stora eken och på morgonen var allt svart. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte se något.
”Julia?”
Jag stelnade till, var inte det Fredriks röst?
”Julia det är jag, Fredrik.”
”Fredrik! Du måste hjälpa mig, jag kan inte se något!”
Jag kände att han tog tag i min midja och hjälpte mig upp.
”Hur fick du tillbaka dina vingar?”
Jag stelnade till, jag hade vingar! Då måste Fredrik personen jag skulle färdas med.
”Fredrik, du måste hjälpa mig. Jag har fått ett uppdrag att rädda en flicka.”
”Visst, vad ska jag göra?”
”Du måste vara mina ögon.”
Jag förklarade allt för Fredrik, fast jag nämnde inte att jag skulle offra mitt liv och han gick med på att hjälpa mig.
Vi färdades i dagar, jag flög med honom och han sa vad han såg. Dagar blev till veckor när vi äntligen kom fram till en öken.
”Vi är framme” sa Fredrik.
Vi började gå mot sjön.
”Tack” viskade jag.
”Vad händer nu?”
”Du ska ge mig din kniv. Sen ska du ställa dig en bit bort.”
Han gav mig tveksamt sin kniv och gick en bit bort.
”Jag offrar mitt blod till flickan som ska rädda världen! Jag offrar mina vingar till Fredrik så att han kan föra henne hem.”
Sen skar jag upp mina handleder och höll dem över vattnet.
Jag hörde Fredrik skrika av ångest innan jag dog.


Bravo, du klarade det!”
Kvinnan gick jämte mig igen.
”Ja det gjorde jag och nu vill jag bara gå vidare.”
”Är du säker på att du inte vill leva och flyga runt i dina nya vingar?”
Jag tvärstannade. ”Vingar?”
”Ja, eftersom du gjorde uppdraget utan att tveka, plus att du hittade din sanna kärlek.”
”Fredrik?”
Hon nickade, pekade mot skogen och sa ”Flyg dit dina vingar bär dig!”
Jag skrek av glädje och kastade mig upp i luften.
Jag var fri, lycklig och oslagbar.
Jag flög raka vägen till staden för att se den lilla flickan som jag offrade mitt liv för.
Jag flög över havet när jag plötsligt fick se min spegelbild i vattnet.
Jag hade långt svart hår, vita vingar, alltså helt som vanligt men så var det mina ögon. Jag hade haft bruna ögon men nu var de helt silvriga och jag hade en tatuering i pannan. Jag log, det är denna person jag vill vara.





Epilog
Jag vaknade av att solen sken mig i ansiktet, så det var lika bra att gå upp. Jag vände på mig för att ge Fredrik en kyss, men han var inte där.
”God morgon sömntuta.”
Jag tittade mot dörren och där stod han, min stora kärlek.
Fredrik, ljust spretigt hår, blåa ögon och det underbara leendet på läpparna.
Jag gav till ett tjut och kastade mig i hans famn.
”Lämna mig inte så där!” sa jag anklagande.
”Det ska aldrig mer hända, det lovar jag. Klä på dig nu så att vi inte kommer försent!”
Just det ja, prinsessan skulle ju få sina vingar idag och det var jag som skulle färdas genom stjärnorna med henne.
”Mamma, mamma?”
”Vad är det gumman?”
Siri, min 5 åriga dotter som kom igenom dörren. Hon hade långt, lockigt ljust hår och silvriga ögon.
”Elsa tog min docka igen.”
”Gjorde jag ju inte” Elsa kom tjurigt in genom dörren.
Elsa var 7 år och väldigt lik sin mamma, hon hade svart, rakt hår men likt sin pappa blåa ögon.
Jag log och kramade om båda två.
”Nu får vi skynda oss så att vi inte kommer försent till Isabelles ceremoni.”
Jag kläde mig i en enkel vit klänning och satte det svarta, flätade bandet runt pannan så att min tatuering syntes. Tatueringen som betydde att jag var den utvalda. Utvald att rädda flickan som levde för att rädda världen.
Tio minuter senare gick jag och Fredrik hand i hand med flickorna skuttandes framför oss på väg till slottet.
”Jag älskar dig” viskade han till mig.
”Jag älskar dig också”

Skriven av: lovehate

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck