Vinterns mörker

Det var tyst.
De första snöflingorna landade ljudlöst på marken en efter en, snart skulle marken täckas med ett mjukt täcke snö som skulle täcka varje spår av hösten. Trädens grenar skulle vara klädda i gnistrande iskristaller och sjöar, åar och bäckar skulle vara frysta. Det verkade som att naturen hade tagit en paus och förberett sig inför vårens ankomst.
Vintern hade kommit i sin tid.

"Nu följer vi de senaste nyheterna inom politik, sport och underhållning... ". Jag bytte uttråkat kanalen medan jag började koka upp vattnet. En julmusik började spelas upp med följd av glada röster som talade om att de första snöflingorna hade kommit.
Jag fnös till, direkt efter att de första snöflingorna hade kommit spelade dem julmusik. Patetiskt. Jag bytte kanal och tänkt återigen byta kanal när jag hejdade mig.
"... springer en mördare lös i Malmö och nu uppmanas medborgarna i Malmö att stanna inomhus tills situationen har lugnat ner sig."
En lös mördare i Malmö? Vattnet började koka och jag stänge av vattenkokaren och hällde ner det varma vattnet i en kopp med te medan jag lyssnade vaksamt.
"Polisen vidtar omedelbara åtgärder för att skydda medborgarna i Malmö och söker nu efter den bortsprungna mördaren..."
Jag satte mig ner vid det lilla runda bordet och la benen i kors medan jag försiktigt smuttade på det varma teet innan jag la ner den röda koppen på bordet. Ångan steg upp och bildade en mjuk dansande dimma ovanför teet.
"Om ni har någon information om detta är det viktigt att samarbeta med polisen genom att kontakta... ". Jag stelnade till när jag hörde någon knacka på ytterdörren. Min blick for snabbt till dörren samtidigt som jag stängde av radion. Sekunderna gick, det var tyst, det enda som hördes var knakandet från min stol när jag sakta reste mig upp utan att släppa dörren med blicken. Varje steg jag tog var ansträngande och stegen blev bara tyngre och tyngre men lika ljudlösa. Mina händer la sig på det bruna träet när jag långsamt lutade mig fram för lyssna när jag hörde en bekant röst.
"Miriam? Det är Anne!"
Hela min kropp slappnade långsamt av och hjärtat började slå normalt.
Dörren öppnades med ett klick och jag tog några steg bak.
"Miriam!" hälsade Anne glatt. Hennes mössa var täckt med snö och hon var fullt påklädd. Hon sträckte ut sina armar och gav mig en kram.
"Anne, vad gör du här?" frågade jag förvånat.
Anne började ta av sig ytterkläderna och hängde dem på krokarna.
"Inte ens ett hej?" suckade hon besviket. Jag skakade på huvudet och gick in till köket.
"Te?"
"Ja, gärna. Det är så kallt där ute att jag nästan frös tårna av mig."
Jag koncentrerade mig på vattnet som började koka, jag hällde upp vattnet i en kopp med te och la ner teet på bordet Anne satt vid.
"Tack." Jag slog mig ner mittemot henne vid min kopp som hade svalnat. Typiskt.
Jag mötte Annes blick och höjde ena ögonbrynet i en tyst fråga.
"Får man inte hälsa på sin egna syster?" sa hon och tog en klunk te.
Jag suckade. "Hur är det med dig?"
Anne ryckte på axlarna. "Bra, förutom att det springer en lös mördare där vi bor."
Jag rynkade på pannan. "Du borde inte ha kommit, det är farligt att vara ute nu."
"Jag vet, men det var så längesedan vi sågs. Jag tänkte bara vara här en liten stund så oroa dig inte, Charlie är på väg med bilen för att hämta upp mig, han kommer när som helst."
Jag nickade. "Okej, men var försiktig, mördaren är fortfarande fri."
Anne la händerna runt koppen och kollade ner i sin kopp. "Jag vet. Polisen letar efter mördaren nu, men jag fick höra att det nästan är omöjligt att hitta mördaren på grund av snön, alla ledtrådar och spår av mördaren är gott som borta. Det var så otur."
"Snön", upprepade jag tyst. "Ja, det var verkligen otur."
Ljudet av en bil som rullade upp på uppfarten fick mig att kolla ut genom fönstret där en stor svart bil stod parkerad.
"Det verkar som att din chaufför är här", sa jag. Anne svepte resten av teet i en klunk och reste sig upp.
"Det gick lite snabbare än vad jag trodde", suckade hon besviket. "Vi fick knappt prata med varandra." Jag följde med henne till hallen.
"Jag hör av mig, så att vi kan ses när vi båda har tid", lovade jag.
Anne fnös till. "Du har aldrig tid!"
Jag himlade med ögonen. "Jag hör av mig." Hon verkade nöja sig med svaret eftersom hon nickade kort och öppnade dörren, kylan svepte sig in genast på bara ett andetag.
"Hejdå, Miriam."
Jag nickade. "Vi ses." Dörren stängdes och jag skyndade mig fram för att låsa den, sedan gick jag tillbaka till fönstret och såg bilen köra ut på vägen bort från huset.
Jag vände mitt huvud bort mot radion och ett leende började sakta ta form på mina läppar.
Dem skulle aldrig hitta mig.

Skriven av: