Viola och Havet

Viola vandrade längs den mörka stranden. Hon hade på sig en vit klänning och en svart herrkofta som varit hennes far och som var aldelles för stor.
Fast det gjorde ingenting för hon kunde egenligen ha på sig vilka trasor som helst, hon var ändå så otroligt vacker i nästan vad som helst.
Hon hade en underbar och märklig utstrålning som tycktes skölja över allt som fanns runtomkring henne. Hon kunde gå in i ett rum och alla vände sig om fast hon inte ens sagt eller gjort något. Väldigt få människor besitter sådan utstrålning men Viola var en av dem.
Den iskalla höstvinden från havet tog tag i hennes utsläppta hår och lekte med det. Det var precis som om vinden kom just för henne, som om den kände henne sen innan och visste precis varför hon kommit
Det var här hon hade växt upp precis vid den här stranden, ett litet vit hus i närheten där hon hade bott med sin far. Hennes mor gick bort tidigt i cancer när hon bara var 3 år. Viola mindes inte mycket av sin mor men hennes far har alltid sagt att hon var den mest underbara person han mött och att dem egentligen var exakta kopior fast i olika årgångar.
Så hade han också berättat hur hemsk tiden var då hennes mor levde sina sista dagar. Hon hade inte kunnat kommunicera och hennes kropp hade förvandlats till nåt som kunde likna en spinkig vaxdocka hade hennes får sagt .
Hon hade visst bara legat i sängen hela tiden utan att kunna göra något. Viola kommer inte så mycket ihåg den tiden men bara tanken på att förlora kontroll över sig själv och sin kropp fick henne att bli illa till mods.
Viola ryste till och arbeta tankarna vidare till sin far igen. Tanken på hennes far fick henne alltid att le. Han var en mycket märklig person. Han kunde vara hur allvarlig som helst och inte värka ha en minsta gnutt humor och plötsligt kunde han vända totalt och förvandlas till den mest oseriösa person som funnits. En slags Dr Jekyll och Mr Hyde fast då in mycket vänligare tappning, en egenskap som han tydligen haft stor nytta av i sin karriär som skådeseplare. Egentligen kunde man knappast kalla det för karriär då han höll till på en mindre teater med en lön som iallfall räkte till det mest nödvändiga. Men han levde ut sin dröm och det var ju det viktigaste och var mycket noga med att Viola också skulle ta vara på sina drömmar.
Hon minns att han brukade predika för henne vid frukostbordet hur viktigt det är att vi tar tag i våra drömmar. Sen sitter vi där gammla och skruppliga och ångrar allt man inte gjorde.
Han hade verkligen tyckt om henne. Hon minns att dagen då hon nästan drunknade i just detta hav hade faktiskt skrämt vetet ur honom. Hon hade aldrig sett honom så panikslagen som då, hans uppspärrade blodsprängda ögon.
Han hade såklart förbjudit henne att överhuvudtaget vistas i närheten av havet men som barn lyssnar man ju inte alltid på föräldras råd, hon var aldelles för nyfiken och levnadsglad person för att kunna styras.
Viola återvände ofta till havet under sin barndom, ja varje dag för att vara helt exakt. Det var något med havet som gav henne en slags frid, ett inre lugn som hon inte kunde få nånstans. Hon kunde sitta i timmar framför och bara stirra ut, så längtande och drömmande. Ibland när man satt riktigt länge så var det som om man kunde höra små viskningar från vågorna. Viola brukade inbilla sig då att det var hennes mor som viskade fina ord till henne. Även när hon blev äldre så återvände hon alltid till havet, till stranden och barndomen.
Hennes pappa var emellanåt orolig för att hon skulle gå in i någon slags barnpsykos eller nåt annat. Hon var aldrig och lekte med dem andra barnen. Det var inte så att hon var utfrysen eller mobbad utan hon valde helt enkelt själv att gå för sig själv och leva i sin egen lilla värld. Ja hon var verkligen inte som alla andra.
Han undrade ibland om hon inte fötts till fel värld, kanske skulle hon blivit en delfin eller något annat havsdjur, kanske skulle hon vara lyckligare då. Det var något med henne som gjorde att hon inte passade in i vår värld. En värld full av stress och en utveckling som tycktes gå på högvarv. Kanske var hon naturens eget rop och längtan till att få återvända till sitt eget ursprung, det enkla och självklara, människans ursprungliga jag. Nej non passade sannerligen inte in i denna värld.


Men för Viola fanns det ändå gott om lycka att hämta i denna värld, såklart också en hel del mindre lyckliga händelser men mest lycka. En man, 2 barn, 2 och 3 år och hennes drömmar att bli en erkänd konstnär hade blivit sann. I stort sett hade hon levt ett bra liv, ett sådant liv som många bara önskade att dem levde.
Hennes barn var också hennes allt. Hon var kanske något överbeskyddande och kanske skämde hon bort dem för mycket men hon kunde inget annat. Det var dem som gav henne drivkraften att fortsätta kämpa med sina mål och drömmar, viljan till att leva.
Viola älskade verkligen livet och alla möjligheter och omöjligheter som fanns inom räkhåll. Men trots hon tycktes ha allt var hon aldrig riktigt lycklig. Någonting fattades. Det var inte förrän ikväll då hon fyllt 38 som hon skulle känna riktig lycka, iallafall hennes egen definition av lycka.
Lyckan är ju egenligen något som är väldigt personligt fast man kanske inte alltid tänker så.
Ofta kan man ju höra folk som säger: Du har ju allt och får allt du kan peka på, vad gnäller du för om att du är olycklig? Ibland kan t o m de fattiga te sig vara mer lyckliga.
Nej det finns ingen definition på vad lycka är. Fråga 10 personer och du får 10 olika svar.
Det finns dem som tror att illusioner ger lycka. Dessa människor är såklart väldigt materiella och införskaffar sig allt som dem tror kan göra dem lyckliga.
Sedan finns det dom som tror att lycka är ett gott skratt tillsammans med vänner. Ingen av dessa trosuppfattningar om lyckan är egentligen fel men Viola var ingen av dem. För henne var det frihet som skulle ge henne lycka. Men det skulle hon inte förrän idag, just här vid havet, förstå vad det innebar.

Viola satte sig ner på strandkanten och bara tittade ut på havet.
Det var här det böjade, tänkte hon. Det är här det kommer kommer sluta. Hon föll nästan i en slags trans och hon kunde nästan höra hur havet viskade til henne. Oformbara otydliga ord, kanske på ett språk från en annan värld. Men allt tycktes ändå så behagligt så fridfullt.
Den kalla vinden blåste hårt i Violas hår men för henne var det helt obetydligt, hon var i en helt annan värld.
Hennes tankar hamnade på beskedet hon fick förra veckan om sin cancer och att hon skulle gå samma väg som sin mor. En dag som började som vilken dag som helst men som slutade i ett slags ouphörligt kaos. Allt detta tycktes vara nåt som skett i en dröm, från ett annat liv. Men så var det inte. Hon hade fortfarande ett klart och skarpt sinne och visste att hon skulle dö. Till skillnad från många hade hon accepterat att dö. Hon var inte rädd för döden. Allt hon velat göra hade hon gjort, hennes drömmar hade uppfyllts så det fanns egentligen inget mer för henne att hämta här i livet. Ja förutom hennes barn uppväxt. Det var det första hon hade tänkt på när hon fick reda på sitt öde. Hon hade flugit upp ur stolen och fått ett panikanfall.
- Herregud men mina barn då, hade hon skrikit.
Efter att få vila ut sig i ett rum hade hennes tankar blivit mer samlade och hon kom också ihåg att hon själv varit i samma situation när hon var liten så på nåt sätt måste det ju lösa sig. Att tänka så i en sån här situation kan verkas väldigt kallt men för Viola handlade knappast om känslolöshet. Hon var helt enkelt en väldigt annorlunda person med ett annorlunda men ändå kärleksfullt tänkande. Hon hade egenskaper och styrkor som få personer besatt idag. Som en slags urkraft från människans forna ursprunliga jag.
Hon visste också att hennes man skulle ta hand om barnen och att barnen på något sätt precis som hon skulle ta sig igenom livet även utan en mor. Däremot var hon inte bekväm i situationen av att dö av cancern, att låta hennes barn få se henne tyna bort till ett vårdpaket var inte något hon ville ha på sitt samvete.
Tänk att det sista du vet innan du dör är att dem du älskar mest lider mer än du själv. Tanken fick henne att rysa till och det var inget hon ville att hennes barn skulle få uppleva. Att se sin mor tyna bort till ingenting måste ju ändå vara värre än att veta att någon skall dö.
Fast sådana saker kanske inte går att jämföra, tänkte hon. Hon tackade gud att barnen inte var så stora så att dem skulle förstå allt. Dem var trots allt i samma ålder som hon själv var när hennes mamma gick bort.

Tiden gick och det började bli mörkare och framförallt kallar. Om det hade gått minuter eller timmar var en omöjlighet att avgöra men Viola visste att hon inte hade mycket tid på sig.
Hon mindes några rader från brevet hon lämnade på bordet innan hon gick ut:

"..........att jag kommer bli en del av mina barndomsdrömmar, jag kommer bli en del av havet. Det har varit min dröm sedan länge och först nu är jag tvungen. Jag har inte långt kvar och vill göra det på mitt sätt, att få återförenas med min barndom och............."

Hon hoppades verkligen att hennes man och barn skulle förstå vad hon menar och varför, om inte så skulle barnen kanske förstå när dem blivit äldre.
Hon tog nu några steg fram och det iskalla vattnet var nu i höjd med hennes ben. Men det var inget Viola tänkte på. För i hennes inre skedde något som gjorde att hon tog avstånd från allt som skedde i den riktiga världen. Hon kunde höra en underbar viskande röst som pratade till henne. Hon förstod ingenting men känslan som steg i hennes kropp gick inte att beskriva. Hon hade aldrig känt såhär förut i hela sitt liv. Det kändes som om hon var full med kärlek, det kändes som om hon kunde göra vad hon ville.
Alla krav, allt ansvar, alla måsten försvann plötsligt. Tiden tycktes stanna upp eller bara vara något avlägset från en suddig dröm från en svunnen barndom.
Kvar fanns bara lycka och en vetskap om att hon kommer bli fri. Fri?
Är detta frihet?, tänkte Viola. Att lämna allt man har, att stå helt ensam, är det frihet?
Frihet och ensamhet verkar gå hand i hand.
Nu när Viola kände sig som mest lycklig förstod hon också var det var som fascinerat henne som mycket med havet. Det var varken färgen, doften eller nåt annat i sin vanliga mening.
När hon stod och tittade på det oändligt stora havet, så mörkt så kallt, något som kan ge dig liv, något som kan ta ditt liv, fick hon en känsla av hur oändligt stort allt är och hur obetydlig och liten man egentligen är som människa. Att stå framför havet är som att förvandlas till ingeting, man blir nollställd. En sådan känsla får en att släppa alla krav, allt ansvar man har och bara stanna upp för en stund och se världen för vad den är. Det var den känslan som hade fascinerat henne så länge. Känslan att vara så liten, obetydlig och fri.

Viola vandrade längre och längre ut. För en kort stund var hon kanske den lyckligaste och friaste personen på jorden.

Skriven av: Giorgio