Viruset

Viruset

När jag kom in i den gränd där mordet skett var det som om det helt plötsligt blivit skymning. Husen var så höga och stod så tätt att de skymde allt ljus och på de stinkande sophögarna letade barnen matrester. Detta var de fattigas kvarter och ingen gick säker.

Mordet jag skulle utreda var på en turist som hade irrat sig in dit. Han hade haft sin kamera runt halsen vilket man aldrig ska ha i gränderna där många smågäng håller till. Ett av gängen hade fått syn på mannens kamera och bestämde sig för att ta den. Efter att de bestämt sig hade allt gått väldigt fort. De körde på mannen med motorcykel så att han ramlade och när han låg där på marken kom en annan av gängmedlemmarna springande och tog hans kamera, hoppade upp på motorcykeln och så var de borta.

När mannen hittades var han mycket svårt skadad och hade avlidit i ambulansen på väg till sjukhuset. Men innan han dog hade han yrat något om att han måste ha kameran. Jag gick och tänkte på detta man hade ju hört om spioner som hade sin hemliga information inne i kameror. Mina funderingar bröts av att en poliskonstapel frågade:
- Har du sett tillräckligt, Herr Johnsson?
- Ja, vi åker till sjukhuset nu och hör om dem har tagit reda på vem mannen var.
- Ok!

När vi kom fram till sjukhuset kom genast en konstapel springande fram till oss och sa:
- Polischefen vill tala med er. Han sitter på sjukhuschefens kontor.
- Ok jag går upp direkt.

Jag knackade på dörren och steg in. Bakom skrivbordet satt sjukhuschefen, en liten tanig torr man med glasögon. Framför skrivbordet stod polischefen, som var raka motsatsen till den lille tanige mannen med sin jättelika kroppshydda och stora mustascher. Han var röd i ansiktet efter att ha gått upp för alla trappor och när jag kom in så höll han just på att skälla ut den lille mannen bakom skrivbordet för att han inte fixat hissen ännu. När han hörde att jag kom in så slutade han genast och vände sig mot mig och sa:
- Välkommen Herr Johnsson bra att du kunde komma så fort.
- Tack. Vad ville du?
- Vi fick just ett telefonsamtal från regeringen. De sa att den döde var en av deras regeringsagenter och att kameran han hade inte fick komma bort för då var landet i fara. När jag sa att han inte hade någon kamera så sa de att de skulle kalla till möte och ringa upp senare.

Ring Ring
Telefonen ringde och den lille sjukhuschefen svarade med torr sprucken röst att detta var sjukhuset. Mannen i andra änden var från regeringen för sjukhuschefen lämnade genast över telefonen till polischefen:
- Ja hallå…….Det är polischefen ja……..Ok jag ska meddela en av mina män det……….mm ja, hej då

Polischefen lade på luren och sa till mig:
- Regeringen skickar hit en man. Du ska hämta honom vid tåget i morgon kl 6.00
- Ok



Nästa morgon kl 6.00

Mannen som klev av tåget var stor och kraftig och hade ett väldigt bestämt ansikte. När han kom fram till mig och skakade hand var det nära att jag skrek till så hårt tryckte han. Han drog in mig på toaletten och tryckte upp en pistol mot min kind.
- Kör mig till polischefen och inga tricks för då är du död.
- Ok, min bil står här borta.

När vi kom fram till polishuset sa han till mig att gå före in till polischefen. När vi kom in frågade han chefen:
- Är detta en av era män?
- Ja vad har han gjort?
- Inget, jag gjorde det bara för säkerhets skull.
- Du kan släppa honom, han är ok.

De sa till mig att jag kunde gå ut men att jag skulle komma tillbaka igen om två timmar och hämta regeringsagenten som hette Herr Müller och köra honom till hans hotel. När jag kom tillbaka två timmar senare frågade jag receptionisten om de var klara. Hon visste inte men skulle ringa och fråga. Nej, de var inte klara än men Herr Johnsson skulle vänta där. Efter en halvtimma ungefär kom Herr Müller ut och sa att vi skulle åka. När vi var framme vid hotellet som låg nere i hamnen och inte var det bästa i stan precis, sa han hej då och att jag skulle hämta honom kl. 7.00 nästa dag.

När jag kom till hotellet nästa morgon frågade jag efter Herr Müller och mannen i receptionen sa att det kommit tre män till honom vid åttatiden på kvällen och så vitt han visste hade de inte kommit ner än. Jag tackade för hjälpen och gick upp till Herr Mullers rum och knackade på. Ingen svarade så jag knackade en gång till och fick inget svar den här gången heller. Jag började bli lite orolig så jag lade örat mot dörren men kunde inte höra nåt så jag bestämde mig för att slå i dörren. När jag kom in i rummet fanns ingen där men det fanns tecken på att en strid förekommit och mina värsta farhågor besannades när jag kom in på toaletten och fann fönstret vidöppet. Jag gick fram till det och tittade ut. Under fönstret satt en plattform och från den ledde en stege ner till marken. Jag gick ner till receptionen igen och frågade mannen där om jag kunde få låna telefonen. Det gick bra och jag ringde genast polishuset där polischefens sekreterare svarade:
- Hallå det är Johnsson, kan jag få prata med chefen?
- Ja vänta ett ögonblick.
- Ja hallå Johnsson det är jag, har det hänt något?
- Ja Herr Müller har blivit tillfångatagen och bortförd från hotellet.
- Fan! Jag kommer genast.
- Ok bra, hej då.
- Hej då.

Jag gick fram till portiern som var en liten gråklädd smutsig man med ett långt ansikte som gjorde att han såg ut som en råtta och frågade honom:
- Hur såg männen ut som kom till Herr Müller?
- De hade haft svarta kostymer och en av dem hade en haft en svart väska.
- Inget mer?
- Jo de bröt lite grann men jag vet inte på vilket språk.
- Tack så mycket det var inget mer just nu.

Under tiden jag stod och pratade med portiern i den dammiga mörka entrén så bromsade en bil in utanför och polischefen kom inklivande arg som ett bi. Han bad mig berätta vad som hänt och det gjorde jag. Jag sa att jag just skulle till baksidan för att undersöka hur det såg ut under brandstegen. På baksidan såg jag att det fanns spår efter en bil på den leriga illaluktande bakgården. Under brandstegen fanns även ganska rejäla märken efter de personer som klättrat ner från stegen p.g.a. av att de den sista biten måste hoppa eftersom stegen slutade tre meter ovanför marken.

Det fanns bara en väg ut från bakgården och vid utfarten på denna väg låg en liten schabbig sjömansbar. Jag klev in i den lilla rökfyllda lokalen och gick fram till bartendern, en fet man som det stank sprit ur munnen på. Jag frågade honom om han sett någon bil köra förbi vid halv niotiden. Sa att han inte sett någon men att jag skulle fråga en gammal kapten som brukade komma dit.
- Är han här nu?
- Nej men han brukar komma vid den här tiden varje dag.
- Då kommer jag tillbaka om en timme.
- Kom du om en halvtimme istället för annars har han hunnit supa sig full och då får man inga vettiga svar av honom.

Så jag gick tillbaka till hotellet och frågade ut de andra gästerna om de hört något på stegen förra kvällen men ingen hade hört något och efter en halvtimme gick jag tillbaka till baren och frågade bartendern om kaptenen kommit ännu. Just då gick någon i dörren och bartendern sa:
- Det är han som kommer nu, Mac heter han.
- Ok, jag går och pratar med honom.
- Börja med att bjuda honom på en öl så har du hans fulla förtroende redan från början.
- Tack

Jag gick fram till bordet där Mac satt och sa:
- Jag har hört att du skulle känna till vilka ölsorter som är godast, stämmer det?
- Jo man kan la säga att jag är lite av en ölexpert.
- Vilket öl rekommenderar du då?
- Skol är gott.
- Ok, då kanske man ska bjuda på ett glas som tack för hjälpen?
- Jo det ska nog gå bra, svarade han och hans röda ansikte sken upp.

När ölen kom svalde han glaset i två klunkar torkade bort några droppar ur sitt stora röda skägg. Han rapade högt och sa:
- Det var gott.
- Då kan kanske det skulle smaka gott med ett glas till, frågade jag.
- Jo man tackar ja!

Efter några öl till verkade jag ha vunnit hans förtroende och frågade:
- En av mina kompisar blev kidnappad från hotellet igår. Såg du om det kom ut någon bil från hotellets bakgård igår?
- Jo, faktiskt det gjorde det. Det är rätt ovanligt att det kommer ut bilar därifrån så det är därför jag kommer ihåg det.
- Kommer du ihåg vad det var för bil?
- Jo det var en svartglänsande Merca, rätt ovanliga här så man la ju märke te den.
- Ok, tack måste tyvärr gå nu det var trevligt att träffas.
- Jo, hoppas du hittar din kompis nu bara.

Under tiden i en helt annan del av hamnen där lyxjakterna ligger tätt.
Müller låg i baksätet på bilen och tänkte. Det hade knackat på hans hotelldörr och han hade gått för att öppna. När han hade öppnat dörren så hade det svartnat framför hans ögon men han hade dock hunnit se en svartklädd man med ett baseballträ i handen med ett elakt, belåtet flin i ansiktet. När han vaknat hade han först inte vetat var han var men han hörde en motor gå och det han satt på vibrerade. Han måste alltså befinna sig i en bil. Men var var han? Han kunde inte se något eftersom han hade en ögonbindel på sig. Helt plötsligt bromsade bilen och han slungades fram mot framsätet och slog i käken. Han kände smaken av blod och så hörde han någon säga:
- Har du vaknat nu?
- Ja, var är jag?
- Om du skulle ha fått veta det skulle vi inte ha satt en ögonbindel på dig, du är ju regeringsagent, då borde du ju i alla fall kunna tänka lite själv.
- Jo
- Kliv ur bilen nu.
- Ok.

När han klev ur bilen hörde han kluckande av vatten mot en kaj, han måste alltså befinna sig i hamnen. Detta var dock inte till mycken hjälp, hamnen var ju ganska stor. Han blev nerlyft i en liten båt som genast startade. De åkte kanske i fem minuter och sen hörde han ett rop:
- De kommer nu!
- Bra, precis i tid, svarade en annan röst.

Sen sa mannen i båten som herr Müller åkte med något som han inte hörde och mannen uppe i den andra båten svarade:
- Lägg till på barbords sida
- Ok svarade mannen i herr Müllers båt och startade motorn igen.

Andra gången motorn stannade sa mannen i den lilla båten till Müller:
- Du kan ta av dig din ögonbindel nu. Men försök inga tricks du har två pistoler riktade mot dig just nu.
- Ja ja, sa Müller och tog av ögonbindeln.
- Gå upp för stegen till den andra båten.
- Ok.

När han kom upp på båten sa en annan man till honom att han skulle gå före fram till dörren han såg framför sig. När han kom in i rummet innanför dörren blev han bländad av ljuset där inne. Han hade ju haft ögonbindel på sig länge och det hade varit mörkt där ute. I en soffa satt en stor kraftig man med ett falskt leende på läpparna.
- Välkommen till min yatch, sa han och log ännu lite mer så att hans vita tänder syntes.
- Jag vet inte om jag ska tacka. Vad vill ni mig? svarade Müller.
- Din vän som vi råkade döda hade inte all den information vi ville ha i sin kamera så vi behövde en gisslan för att byta till oss resten av den.
- Tror ni de byter bort hemlig information mot en obetydlig regeringsagent?
- I det här fallet ja. Inte bara med tanke på att du är en av deras bästa agenter utan också för att du är chefens son.
- Hur vet ni det?
- Man har ju vissa kontakter så att säga, sa mannen och log ännu lite bredare.

Polischefen var orolig. Han kallade mig bara Johnsson när han var det, annars var det alltid herr Johnsson.
- Chefen över regeringsagenterna har ringt, de sa att de fått ett kravbrev från männen som tagit herr Müller tillfånga. Jag har en kopia på det här.
- Jag tog brevet och läste:

Vi har son här om vi inte får
resten av dem hemliga
information som vi lyckats få
tag på kommer er sons finger
att anlända till er i ett
kuvert. Ni får betänketid i
tjugofyra timmar efter det
kommer ett av er sons fingrar
att anlända i kuvert en gång i
timmen.

- Jag vill att du hittar och fritar herr Müller inom tjugofyra timmar. Allt hänger på dig, du är den bäste polis jag har.
- Jag ska göra mitt bästa.
- Bra, vad börjar du med?
- Jag börjar i hamnen eftersom utpressarna är från ett annat land har de säkert en båt för att kunna ta sig ut ur landet.
- Ok, bra tänkt. Du kan räkna med att flyttas upp i tjänst om du klara det här.

Jag åkte ner till hamnen för att höra hur det gått för de poliser jag redan satt på att leta upp Müller. När jag klev ur bilen kom en av dem fram och sa:
- Vi har undersökt alla båtar som ligger i hamnen. Men de som ligger ute på redden är kvar.
- Bra jobbat, har ni skickat efter någon båt ännu då?
- Ja, den borde vara här när som helst.
Samtidigt som han sa detta la en polisbåt till vid kajen och en man hoppade ur den och kom fram mot dem.
- Var det ni som ringde om en båt, frågade han.
- Ja det var vi, svarade jag.
- Hoppa ombord då så kör vi.
- Ok.

När vi kommit ut en bit frågade han:
- Vilken båt börjar vi med?
- Den största.
- Ok.

Samtidigt ute på däcket på den båt som herr Müller befinner sig på. En av vakterna ser att en båt närmar sig och går in till kaptenen:
- En båt är på väg hit åt.
- Vad för båt?
- Vet inte, det är för mörkt ute.
- Gå ut och titta igen. Här har du mörkerkikaren.
- Ok, tack.

En stund senare:
- Kapten det är en polisbåt, har de upptäckt oss?
- Det tror jag inte. De undersöker nog bara alla båtarna i hamnen som rutin. Göm bara undan fången så ska det nog gå bra.
- Ok.

När vi närmade oss båten kom en man ut på däcket och frågade vad vi ville. Jag gick ut på vårt däck och sa till honom:
- Vi ska undersöka båten efter en människa!
- Har ni papper?
- Jajjamän här har du dem, sa jag och viftade med dem.
- Kom upp får jag se på dem.
- Ok jag kommer. Men innan jag gick upp sa jag till de två andra poliserna i båten att komma upp om fem minuter.
- Få se på pappren då.
- Här har du.
- Det ser ut att vara ok, följ med in till kapten.
- Ok.

När jag kom in i kaptenens hytt sa han:
- Är det till att få storfrämmat!
- Jo jag hoppas att vi inte ska vara till allt för stort besvär. Om ni kunde följa med oss och titta igenom båten vore det bra.
- Varför det?
- Ni kan ju låsa upp alla dörrar.
- Ok följ med då.

När vi kom ut från kaptenens hytt stod de två andra poliserna utanför och väntade.
- Följ med nu, sa jag till dem.
- Ok, vi kommer, svarade båda på samma gång.

Det var en ganska stor båt så det tog tid att gå igenom den noga. Men till slut var vi klara och skulle just gå upp på däck igen när jag fick syn på en dörr som jag inte sett när vi gått förbi tidigare.
- Vad är det för dörr, frågade jag.
- Ett förråd. Där finns inget, nyckeln har varit borta länge och vi har inte behövt utrymmet, svarade kaptenen.
- Ok, då får vi tacka för hjälpen.

Flera timmar senare när vi undersökt alla båtar på redden och var på väg tillbaka sa en av poliserna som var med mig:
- Nu har vi undersökt allt utom det där förrådet på den första båten.
- Ja, vi kanske skulle hämta en låssmed och öppna.
- Jo det tycker jag allt att vi ska göra.
- Då gör vi det.

Vi åkte in till hamnen hämtade en låssmed och åkte ut till båten igen. Men när vi kom dit så var den borta. Vi frågade på båten bredvid och de svarade att de åkt strax efter att vi lämnat deras båt. Jag ringde genast till polischefen och bad honom skicka dit en helikopter.
Efter ca en halvtimme kom den och jag hoppade upp i den. Vi åkte genast ut mot havet för att leta efter båten som stuckit.

Vi letade i flera timmar och mina ögon började värka. Jag tänkte just säga till piloten att vända om när jag fick syn på båten. De hade täckt över den med presenning så att den fått nästan samma färg som vattnet. Om det inte varit för att det glimmat till i en ruta hade jag inte fått syn på dem. Piloten ville att vi skulle skicka efter förstärkningar men jag sa till honom att det var bättre att jag gjorde det själv. Kanske trodde de att vi inte upptäckt dem. Jag bad honom köra mig till en ö som jag såg.

När vi landade på ön så gick jag genast till närmsta hus och bad att få låna en båt. Först ville de inte låna ut den men när jag visade upp polislegitimationen så blev de genast samarbetsvilliga. Det enda de ville var att mannen i huset skulle få köra, och det kunde han gärna få.

När vi kommit ganska nära skurkarnas båt bad jag mannen att låtsas börja fiska. Jag tog på mig en dykardräkt som jag tagit i helikoptern och hoppade i vattnet. Sedan hoppade jag i vattnet och hängde efter båten. Min chaufför körde närmare dem och eftersom de trodde att han bara fiskade brydde de sig inte om honom. När vi bara var två tre meter från dem släppte jag taget om min båt och simmade under vattnet till den andra båten där jag fick tag i stegen, som de i sin brådska inte hunnit ta upp. Jag så hur min båt svängde tillbaka mot ön och försvann.

Jag började mycket försiktigt att klättra upp för stegen och kunde obemärkt ta mig ombord. Men när jag skulle ner under däck så kände jag en hand på min axel.
- Och vem är du då.
- Ingen alls, svarade jag.
- Jo du är snuten som snokade på vår båt tidigare i dag. Kaptenen är nog intresserad av att höra vad du gör här.
Jag brydde mig inte om att svara, istället snurrade jag blixtsnabbt runt och slog till honom rakt på hakan. Han vacklade baklänges och snubblade på relingen och föll i vattnet med ett plask.

Jag smög mig fram till styrhytten och ställde mig att lyssna med örat mot dörren. Det lät som det var mycket folk därinne. Jag tog upp min pistol, öppnade dörren och klev in. Rösterna som pratat där inne avstannade genast. Allas blickar var riktade mot min pistol och mig.
- Så vi möts igen. Varför så bråttom iväg kapten, frågade jag.
- Min fru ringde vår dotter har blivit mycket sjuk.
- Och det vill du jag ska tro på?
- Det är rena rama sanningen.
- Vakten ute på däck då och kamouflaget.
- Jag har många fiender i affärsvärlden.
- Nog pratat nu, vi kanske skulle ta en titt i det stängda förrådet i stället.
- Ok
- Gå före med händerna på huvudet. Er andra låser jag in här så länge.

När vi kom fram till förrådet tog han upp nyckeln och låste upp dörren.
- Öppna dörren långsamt, sa jag.
Men när han öppnat dörren hoppade han snabbt in i förrådet och en annan man blev synlig i dörröppningen. Han hade ett stort svart skägg och han höll en k- pist i handen.
- Lägg ner pistolen på golvet och ta några steg bort från den, sa han.
Jag tänkte snabbt över mina möjligheter och kom fram till att det enda jag kunde göra var att lyda honom.

Han ropade på kaptenen:
- Francisco kom och ta pistolen!
- Ja ja, jag kommer, svarade kaptenen honom inifrån förrådet.
- Och du, du rör dig inte, sa han till mig.
Han tryckte upp k- pisten i ryggen på mig och sa att jag skulle gå till styrhytten där de andra satt inlåsta och släppa ut dem. När det var gjort befallde de mig att gå upp på däck. När vi kommit upp började kaptenen:
- Det är färdigsnokat för dig nu, Johnsson. Du vet för mycket så vi måste göra oss av med dig innan du hinner berätta något för någon.
- Ni kommer åka fast för det här. Polisen vet att jag är på båten och de kommer komma hit när de märker att jag är försvunnen.
- Det tror jag inte. Ser du ön där framme?
- Ja.
- På den ön väntar en u- båt som ska ta mig hem obemärkt.
- Nu när jag ändå ska dö kan ni ju berätta allt för mig.
- Ja varför inte.
- Pappren som vi stal från er agent är en beskrivning av hur man föder upp ett livsfarligt virus. Detta virus kan var mycket praktiskt att ha eftersom det på bara några timmar har förökat sig och spritt sig med vinden över ett stort område. Om man hade detta virus skulle man kunna ta över världen.
- Vad är det för papper ni saknar då?
- Det är beskrivningen av hur man föder upp det virus som sedan ska ta död på det andra dödliga viruset. När vi har fått det papperet så kan vi ta över hela världen.

Helt plötsligt började det röra sig i livbåten som fanns på däck och fem män med kulsprutor blev synliga. En av dem sa:
- Man ska inte ta ut någon seger i förskott Francisco. Lägg ner era vapen och ställ er längs relingen med händerna på huvudet.
- Varför kom ni hit, frågade jag.
- Helikopterpiloten sa att ni gett er ut till deras båt själv så vi tänkte att ni kunde behöva lite hjälp, och vi verkar ju ha kommit i grevens tid.
- Jo det är tur att det finns vakna piloter. Annars kunde det ha gått illa för både mig och världen.

En kvart senare kom en polisbåt och hämtade oss. När vi kom iland gick jag direkt upp till polischefens kontor för att avlägga rapport. Men när jag kom in i rummet så satt det en annan man där tillsammans med polischefen. Vi blev presenterade för varandra och det visade sig att han var herr Müllers far, chefen över regeringens agenter.
- Du har gjort ett bra jobb herr Johnsson, sa han.
- Jag uppfyllde bara min plikt.
- Nej, du gjorde mer än så. Det som du gjort är inte en vanlig polismans jobb. Vad sägs om att börja jobba som agent istället? Du är tillräckligt duktig för det.
- Jo det skulle jag gärna vilja.
- Då säger vi det då. Vi ses på mitt kontor om en vecka.
- Ok, hej då.

Skriven av: Henrik