Publicerat
Kategori: Spänning noveller

W.W.3.

Den 17 december 2475, sju dagar innan julafton, så träffade skiten fläkten. Vi blev av med fyra länder, och hela världen följer långsamt med.



Fyra länder mindre
Prolog

Den 17 december, startade ett blodigt krig. Sedan år 2475 har hela världen lidit, kriget har nu pågått i 417 år.

Allt började med att USA:s dåvarande president, Colin J. Harlingson, slöt en pakt med Rysslands dåvarande president, Alandair Putin. De skulle dela lika på all olja i Indien, som de hade planerat att invadera.
Men, Alandair, tog det riskabla beslut att invadera Indien med sina egna trupper, och med hjälp av USA:s trupper, de hade mutat till sig några högt uppsatta amerikanska förrädare.
De lurade halva landets styrkor, genom att bygga upp en fasad om att de var allierade. Och när USA hade byggt upp så mycket tillit till dem att de kunde praktiskt taget avfyra vätebomber på andra länder, så högg Ryssarna dem i ryggen.

De fick styrkorna att invadera Indien med sina rysk-amerikanska armé med två miljarder soldater. Alla bestyckade med kaliber åtta väte-gevär, och gjutet heliumpansar-skydd. Indiens ynka lilla 80 miljoners-styrka med kaliber två plasma-vapen, hade ingen chans att vinna.
Ryssarna vann kriget mot Indien. Det tog endast två dagar. Utan att USA märkte ett skit.

De avslutade hela blodbadet med fem Tsar-bomber. En kvarleva från kalla kriget. De skickade bomberna på de 5 största städerna i Indien: New Delhi, Shillong, Thing tjaow, Firdeltjia, och New Mysore.

Nästintill alla amerikanska soldater, och några tusentals ryssar, sprängdes i miljontals delar.
Därefter bombades även Kina, USA och Nordkorea. De ärelystna ryssarna avfyrade tre Tsar-bomber var på vardera land.
President Alandair vågade riskera mycket av oljan. När Tsar-bomberna landade sprängde på cirka 10% av alla oljereserver. Mer än 70% av oljan var ännu brukbar, men det var med än vad som behövdes… De tjänade cirka 20% mer olja än vad det var tänkt, men fick istället hundratals år av elände.



Fem smällar
Del 1

Det var fint väder, soligt, om man har i åtanke att 14 Tsar-bomber precis hade slagit ner på jorden.

En muskulös man skrek, “Aaaah! Min ar-”, han blev avbruten. “Vad i Helvete hände?!”, skrek, en muskulös man, men inte samma muskulösa man.
“Neo?!”, skrek den första muskulösa mannen till den andra muskulösa mannen.

“Ja, Gabbe?! Eh, Gabriel Smithensoon?”, skrek den andra muskulösa mannen till den första muskulösa mannen. “Ja! Jag lever!”, skrek “Gabriel”.
“Jaha, jag med … Ser det ut som.”, skrek den som tydligen bar namnet “Neo”.

De två männen sprang mot varandra i ödemarken som omgav dem, och hade en långsam konversation mellan sig, medans de sprang.
“Vet du vad som hände?!”, skrek Gabriel ganska lugnt när de var cirka 100 meter ifrån varandra. “Nej, jag tror att vi blev bombade av-”, ropade Neo till Gabriel, och trampade på en landmina så han sprängdes till köttfärs med för mycket fett i…

“Ahhhhh!”, gormade Gabriel och började genast backa springandes. Han trillade baklänges. Han snurrade runt på marken. Han slog i sin arm, och bröt den.
“Aarghh!”, skrek han av ren smärta. “Varför mig?!”, bölade han ut som om han var en fem årig liten flicka.
Han gick försiktigt fram till resterna av Neos kropp.
Han fann inga ord. Han bara stod där, i 20 sekunder. Sedan vände han sig om, “Finns väl inte så mycket att göra åt det…”, sa han för sig själv.
Hela kvällen, gick han i samma riktning, trodde han… Precis innan Solen gick ner så vände han sig om för att kolla efter fler överlevande i sin omgivning. Han hittade inte några, men när han skulle gå i motsatt riktning igen, så hittade han inte dit han ville gå. Han ville gå åt norr, av någon anledning, men han hittade inte norr. “Vafan?”, frågade han sig själv fundersamt.

“Jag har 24 flaskor med öl, jag har 24 flaskor med öl, jag har...”, sjöng han i ett försök att komma på den inlärda ramsan de hade lärt sig i lumpen om hur man urskiljer vart norr ligger, som man även skulle kunna efter att en Tsar-bomb slagit ner nära en.

Vilket han hade vetat om, men eftersom det inte var en bomb, utan tre (nära honom) bomber, så visste han inte ett skit. Tekniskt sätt, vilket han inte visste ännu, så hade han inte svikit sina generaler. För att om tre Tsar-bomber slår ner i ens närvaro, och man överlever, så har man redan bevisat sig vara manlig nog att kunna döda en gråtande familj på fyra.
Fyra gånger. I minuten, i en timme… Utan att blinka! Eller ja, såklart man skulle blinka, om man låter bli att blinka i en timme (utan tårar) så skulle man bli blind! Och, alla bra soldater har bra reflexer, alltså så blinkar de lätt!


“Nej.”, sa han bestämt till sig själv. “Norr, har en knorr, pekar åt ... nyckellås?”.
“Nej.”, “Fuck it.”, sa han och bestämde sig för att gå åt det hållet som hans näsa pekade åt, vilket var söder.
Han helt enkelt hoppades på det bästa, och fortsatte att gå framåt. Efter att han hade gått en bit, cirka 4 mil, så kom han ihåg att han hade en digital kompass i fickan. “Fuck.”, sa han och fällde en tår. “Ofta.”.
Han tog ut manicken, en liten kub med ungefär samma volym som en gammal tändsticksask, och en display med en omkrets på cirka tre centimeter, ur sin halvtrasiga ficka, Men när han kollade vart norr var, så var resultatet chockerande!

Manicken kunde inte bestämma sig, den lilla pilen på displayen snurrade runt som om den hade grad tre spasmer. Gabriel var ännu en gång mållös, han kunde bara inte fatta vad som skulle kunnat har orsakat detta.
Det fanns bara tre alternativ:
Manicken var trasig efter allt kaos.
Bomberna hade på något sätt haft en så pass stor påverkan på jordens magnetism, så att alla kompasser fick spasmer. (Alltså att norrs plats hade förflyttats, men för att kompassen skulle få spasmer, så måste nordskiftet fortfarande pågå medans Gabriel vandrar helt oskyldigt. Vilket han visste om.)
Aliens.


Han beslöt sig för att det var det andra alternativet, att bomberna hade på något sätt haft en så stor påverkan på jordens magnetism, så att alla kompass fick spasmer. Han fortsatte att gå.



En plats med mat, eller vatten?
Del 2

Efter några dagar av vandring, rättare sagt fyra dagar, utan någon mat eller vatten, så hade Gabriels krafter nästan helt tagit slut. Men som tur var, så kunde han sova nästintill vart som helst. Tack vare hans fjärdedels trasiga heliumpansar-dräkt så kunde de flesta djuren (om det skulle finnas några överlevande djur, alltså) inte bita, eller äta honom. Han hade faktiskt ett relativt okej skydd mot gasen och röken från bomberna också.

Hans dräkt, som satt ihop med hans hjälm, hade en inbyggd klorofyll-vakuum-kompressor. Det var en sorts kompressor, som skapar friskt syre med hjälp av koldioxiden i luften, och en stor mängd klorofyll. Och annat nödvändigt för att skapa en nästintill perfekt artificiell miljö för klorofyllen.
När dräkten var i perfekt skick kunde den filtrera ut mer än 99,999% av den dåliga luften. Men i skicket som Gabriels dräkt var i efter bomberna, så kunde den bara filtrera ut cirka 99%. Vilket var väldigt dåligt. Det betydde att han andas in cirka 1000 gånger mer gift från luften än vad som var optimalt, och 50 gånger mer än vad som var hälsosamt för honom.


Men tillbaka till tråden, som sagt, så var Gabriel extremt trött, och nära på att svimma. För tredje gången. Den dagen.
Men, precis i rättan tid, Gabriels räddning! Ett ganska okej, men skruttigt, stenhus. När han fick syn på huset så sprang han genast dit i hopp om att finna fler överlevare. Men synen som uppenbarade sig fick håren att resa sig på armarna. Även på den brutna…

Jag är mycket. Jag har intressen inom mycket, lingvistik, kvantmekanik, matematik, biologi, ekonomi, datorer. Jag är även programmerare.
Tobbe M. är medlem sedan 31.2 Tobbe M. har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

T.R. Österberg

En 02:a som gillar att skriva, låta orden ge utryck för känslor.

T.R. Österberg

På andra plats denna veckan: Anders Berggren