Publicerat
Kategori: Novell

Yoshiko Kawashima

Yoshiko Kawashima också känd som Östens Juvel var en kinesiska (manchuisk) prinsessan, född 1907. Hon skickades tidigt till Japan där hon växte upp och hon samarbetade med japanerna under andra världskriget. Det var inget passivt samarbete, tvärt om under passiviseringen av Manchuriet ledde hon sin egen arme. Vi västerlänningar känner kanske i första hand till henne från den lilla rollen hon spelade Bernardo Bertolucci’s film Den sista kejsaren.

Saken är den att jag egentligen är mer lämpad att berätta om henne än vad Bertolocci var, jag har nämligen träffat Yoshiko. Historieböcker berättar att hon avrättades år 1948, men jag kan här berätta att det inte stämmer. Efter kriget flydde hon från kinesisk fångenskap och bosatte sig i en medelstor, frihetsälskande, europeisk stad vid Atlantkusten. Där hon, som talade flytande japanska, levde ett undanskymt liv i periferin av stadens japanska koloni. På ålderns höst började hon hyra ut rum till turister, och av en lycklig tillfällighet var jag en av de turister som fick äran att hyra ett av rum av den kinesiska prinsessan.

En ännu större ära var att hon berättade en och annan personlig detalj från sitt liv för mig. Det är smickrande att inbilla sig att hon gillade mig, att det var något med mig som fick henne att öppna upp. Men egentligen var det antagligen bara det att hon kände att hennes långa liv närmade sig slutet och att hon inte längre brydde sig om att hålla sitt liv hemligt. Dessutom hade hon läst en skönlitterär skildring av hennes liv och hon ville prata med någon, vem som helst, om den. Den här gången gällde det inte en västerländsk storfilm - hon var faktiskt nöjd med skildringen i Bertolaccis film, hon verkade inte ha några invändningar med att han gett henne repliker om att hon hatade Kina och att hon ville bomba Shanghai. Nåja innan hon lyckades fly till Europa hade hon trotts allt dömts till döden för krigsförbyttes och förräderi, det är ingen oskyldig liten flicka jag här berättar om. Men för att gå tillbaka till min berättelse, den här gången gällde det en roman skriven av en engelsk författarinna.

Så här gick det till. Under den första veckan jag borde där hade hon inte berättat något av värde för mig och det hade jag naturligtvis inte räknat med. Men på onsdag kväll den andra veckan jag stannade där, som hon kom ned för trappan med en bok i handen och sa: ”Jag borde inte ta till mig av vad medelmåttiga författare skriver om mig, men jag kan inte hjälpa det.” Sa hon. ”Hon beskriver mig som en utsvävande njutningsmänniska, som vältrar sig i exotiska njutningsmedel, opiumpipor, flera män och en kvinna (man kan inte vara en libertin utan minst en bisexuell erfarenhet). Men jag tror att hon egentligen bara projicerar sin egen fantasi på mig. Det är sådant som händer när man är en kulturell ikon”.

Hon hade mer att säga. ”Jag klädde mig i manskläder, kan det vara därför folk tror jag hade sex som en man, att jag var styrd av mitt blodfyllda sköte? Nåja, de får väll tro vad de vill, det kanske till och med är sant. Men även om det skulle vara sant är det ändå bara en liten del av historien. Hon skriver ingenting om mina insatser i bekämpandet av motståndsrörelsen under kriget. Gerillabekämpning är stort numera, amerikanarna kallar det för COIN, förkortning för counter-insurgency. Pentagon lägger ner enorma resurser på det.”

Jag är inte bra på att läsa andra människor, men jag antog att hon aldrig mer skulle vara så här öppen om sitt liv. Att detta var ända chansen någonsin att få veta mer om henne, därför kände jag mig tvungen att övervinna min motvilja mot att snoka och jag frågade henne om det fanns andra viktiga aspekter av hennes liv som saknades i roman.

”Visst, ta det där med just androgynitet. I verkligheten gick det mycket längre än i hennes roman. När jag första gången hörde talas om hermafroditer frågade jag mig skalv om jag kunde vara hermafrodit utan att det syns på utsidan? Om jag kunde ha testiklar istället för äggstockar inom mig?"

"Så nu undrar du över vad Freud skulle ha gjort med mig om han fått tag på dig"

"Precis Han kanske skulle ha lanserat mina funderingar som en kvinnlig motsvarighet till kastrationsångest - 'Fallet Yoshiko K'. Fast alla mina sådana funderingar försvann när jag kom hit till Europa och fick en son "

”Han på fotografiet vid Teven?” Frågade jag, påmind om fotografiet av en man i 30 årsåldern.

”Yep, han är en ingenjör, verksam inom den så kallade Clean Tech branschen. ”

”Vänta jag ska visa dig en sak.” Sa hon, reste sig och gick in i ett av sina privata rum. Trotts åldern var hon lika smidig och rörlig som hon var klar i huvudet. Bara någon minut senare kom hon tillbaka med en pillerburk och en karta med kapslar. Jag läste etiketterna det stod ”Modafinil” och ”Krillolja”.

”Kan du tänka dig, min son glömde en hel resväska när han var här förra gången. Och i den hittade jag dessa. Han tar dessa för att arbeta hårade.”

” ’Better living through chemistry!’" Mumlade jag, utan att Yoshiko verkade ta någon notis om mina ord. Även det östtyska citatet "Kemi ger bröd, skönhet och rikedom”, flög genom mitt huvud, men jag valde att vara tyst.

”Just det, du var från Sverige. Han sa att han hade fått dessa kapslar av en svensk forskare på universitet." Monotont och med sin föreläsande ton fortsatte hon "Han påstår att det stimulerande läkemedlet Modafinil, har blivit för högpresterande intellektuella vad anabola steroider är för kroppsbyggare. Ett kemiskt hjälpmedel att nå framgångar. Lite ironisk är det att min son är den typen av människa som tar droger för att arbeta, samtidigt som folk tydligen tror att att jag är den typen av människa som tar droger för njutning.”

Jag kunde inte annat än hålla med henne. Det var som det där påståendet att den industriella revolutionen inträffade samtidigt som kaffe och te introducerades i Europa. Vin och öl hade varit förindustriella stimulantia, koffein passade bättre för industrisamhället. Om Modafinil är en drog för det postindustriella samhället återstår att se, men nog kan man tänka sig att opium är för en annan människa och ett samhälle än Modafinil.

Nästa morgon lämnade jag lägenheten väldigt tidigt, innan frukost, innan Yoshiko hade vaknat. Jag ville undvika att träffa henne, jag visste inte om gårdagen hade varit ett misslyckande eller inte, vad hade jag egentligen fått reda på om henne? Borde jag gå tillbaka och hoppas på att får höra mer berättelsers? Berättelser om hennes krigsminnen? Om andorgynitet? Var det fel att fastna i sidospåret om hennes son och kemiska hjälpmedel? Nej, allt var okey. Hennes spektakulära liv låg långt borta från oss, inte bara i tid och rum, utan även kulturellt. Därför var det, med hennes egna ord, lätt för en amatörmässig skribent att projicera sina egna fantasier, tankar och önskningar på henne och väva in dem i författarens egen historia om Yoshiko. Planlöst gick jag efter stadens gator tills jag kom ned till kajen och köpte en biljett till första bästa färja.

Skriven av: Anders_Ekergard

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck