Det mentalas karga hed...

Naken ligger dagen,
och väntar.
Väntar nästa sammandrabbning,
på det mentalas karga hed,
som sträcker sig långt,
så långt,
som brustet öga kan nå,
med sin grumliga,
något glasaktiga blick.

Några järnhästar skramlar,
men pansarrustning,
som de lånat,
av dem som inte längre behöver den,
i en värld av rosor.

Försjunket.
Förlorat,
är det vingepar som bar över nejden en gång.
I skapelsens löften,
och när de gavs,
av någon som trodde på dem.
Innan livet blåste till strid,
och sargade lemmar tog till flykten.
Tog till flykten,
för att nås.
Alltför fort övermannas,
och göras till intet,
i ett landskap,
där endast de osynliga syns...

Författare:

Publicerat

Dela: